Kvällstidningarnas "människokärlek"

Jag avskyr kvällstidningar och deras äckliga löpsedlar! De gula "nyhetsförmedlare" som invaderar varenda tätortsboende på väg till jobbet, på väg hem, överallt - de stinker av ont blod och ruttna begär. De frossar i människans lägsta sidor. Det är det de lever på. De satsar på, utnyttjar, och ger näring åt människans depraverade nyfikenhet på andras lidande. Nyfikenhet som får oss (fast verkligen inte mig!) att köpa dessa vidriga tidningar! De lockar folk att delta i orgier där underhållningen består i att få höra om andras olyckor, sjukdomar, död, förnedring, cancer, våldtäkt, mord...

När jag själv genomgick en cancerbehandling för många år sedan såg jag allt detta mycket klart. Cancernyheterna som sålde mer än annat...jag kunde inte undvika de kattstora bokstäverna som bildade orden CANCER och DÖD vart jag än vände blicken. Jag minns att jag längtade efter sådana där sidoskydd (vad månne de heter?) för ögonen som jag har sett hästar ha på TV - för att bara kunna se framåt... för att mitt synfält, mina ögonvrår inte skulle kunna fånga in något från de gula farorna. En oförsiktig blick, en slarvig huvudrörelse kunde förstöra ett bra humör för resten av dagen.

Och jag vet att det finns massor av människor idag med diagnosen cancer som längtar efter skygglappar (så heter de ju!) för att slippa se sin sjukdom som välsäljande hyenagodis på löpsedlarna. Med undertexten: cancer = katastrof, vilket det i de flesta fall inte är längre.

Dessa gula blad "förgyller" ofta medborgarnas vardag t.ex när vi står i kassa- eller busskön. Vi "muntras upp" i vår gråa vardagstristess av att en känd person, en brottsling, ett brottsoffer, en anhörig BRÖT IHOP eller äntligen TALAR UT om sina svåra DROGPROBLEM eller sin HEMLIGA SJUKDOM och för ibland för sig att han/hon är DÖENDE.

Bra att vi blir uppdaterade...

Ibland vill kvällstidnigarna bedöva folket med ljuvliga prinsess- och prinsdrömmar, som när kungliga eller andra kändisar förlovar eller gifter sig.... vi får veta spännande detaljer om deras fantastiska och häpnadsväckande LYCKA ......för att redan nästa dag bli chockerade över rapporter om familjemedlammarnas RASANDE och bittra KAMP mot varandra...och hur den ena FÖRSTÖR den andras LIV!

Det finns inget som helst förbarmande med offren i deras smutsiga girighet efter människors pengar.

Den är kort sagt ondskefull - löpsedelskulturen.

Det torde framgå av mina ord att jag själv aldrig skulle köpa en kvällstidning. Men jag bekänner att jag ibland rör vid dem. Det är på stan när jag blir tvungen att kolla när biofilmen börjar... Men det tar bara några sekunder. Sedan går jag tvättar mina händer någonstans...

Ondska och det onda - det är deras främsta försäljningsidé. Det onda i alla former. Allt som orsakar lidande.

"Varför är ondskan mer intressant än godheten?" undrar Anita Goldman i sin bok Ljusbärarna.

Det undrar jag också -och - skulle tro - de allra flesta - någon gång i kassakön. Jag tror inte att det är människans innersta väsen att attraheras av dåliga nyheter.
Eller är det det?

Även min lokaltidning består till ca 95 % av rapporter om diverse orättvisor, missförhållanden eller olyckor. Eller allmänt gnäll. Varför är bara eländet intressant? Varför vill man bara läsa om sådant? Eller vill man?

Ondskan och det onda måste självklart göras synlig för att vi ska kunna kunna eliminera den. Man ska inte blunda. Men just detta att den görs till u-n-d-e-r-h-å-ll-n-i-n-g och till någon sorts förenande kraft, till något som skapar gemenskap bland oss....!?

Hur ser en sådan gemenskap ut egentligen, kan man undra.

Vi bloggare gnäller också (som jag nu). Men min avsikt är nog - hoppas jag - att få svar på vissa frågor (för mig själv) snarare än att göda en bitterhets- ellr domedagskulturkultur...
Vill kvällstidningarna väcka en debatt? Knappast.

För balansens skull tänker jag hädanefter notera minst två bra/vackra saker i min tillvaro i varje text.

Dagens blommor:

1.) Igår mötte jag många (minst 20) personer på jobbet som hälsade på mig på ett äkta varmt sätt.

2) När jag cyklade till jobbet i går morse såg jag en ung tjej och en stor gulbrun hund
på en grässluttning nedanför min bostad, bland alla människor som skyndade sig till bussen, bilen, jobbet, hem från nattskiftet.
De satt där, tjejen och hunden, mitt på gräsmattan, och verkade inte alls störas av de förbiilandes brådska. De njöt av den tidiga morgonsolen. Deras silhuetter hade ungefär samma omfång och nästan samma form, utom vad gäller formen på huvudets konturer. Tjejen hade kortklippt hår, hundens ena öra stod rakt upp, och det andra hängde ner. De satt tätt intill varandra, rakryggade, fast avslappnade på något vis. När jag passerade dem såg jag att båda två kisade lite med ögonen när de iakttog allt som försiggick framför dem. Eller kanske var det så att tjejen kisade p.g.a solen och hunden slumrade lite av välbehag. Tjejens arm vilade över hundens nacke och hon krafsade dess ena öra förstrött då och då. Det andra örat - det som hängde - fladdrade i vinden.
De verkade ha det väldigt skönt och fridfullt där de satt och betraktade morgonens rörelser.
En morgon i deras liv.

3) Det finns någon i mitt bostadsområde som då och då öppnar sitt fönster och spelar flöjt.
Alltid samma melodi, men det gör ingenting, för det är en vacker melodi.