onsdag 9 juni 2010

Jag förstår inte...hjälp!


Jag funderar i alla fall - trots syrenernas bedövande inverkan på min tankeverksamhet - ganska mycket på mellanösternproblematiken - speciellt efter att ha läst Terese Christianssons vittnesmål om Operation Gjutet bly - när Israel mosade Gaza 2008-2009. Och nu detta med det sista - de 9 döda i samband med hjälpkonvojen.

Politik är inte lätt att förstå alla gånger om man inte är insatt...jag är inte det, tvärtom djupt okunnig.

Men det hindrar mig inte från att undra och vilja förstå vissa saker.

Hur kunde israelerna vara så korkade att de bordade fartygen? Varför lät de inte hjälpen bara komma in i Gaza? Eller om de behövde kolla om det fanns vapen ombord på båtarna - varför inte bara skjuta sönder propellerna och sedan transportera båtarna vart de ville?

Kunde de verkligen inte förutse vad som skulle kunna hända när de gjorde som de gjorde?

Hur kan de vara så sadistiska och onda ibland - som under Operation Gjutet bly? En berättad händelse ur Christianssons bok: Den palestinska storfamiljen som Christiansson bodde hos berättar: De hade skyddat sig för bomberna i ett hus under några dygn. Utan mat, utan vatten, utan det mesta. Sedan bombades huset och halva familjen dog. Barn dog, föräldrar dog, unga människor dog, många fick kroppsdelar sönderskjutna. När de till slut, efter att ha lämnat huset och gick blödande, lemlästade, letande efter sina småbarn, syskon, föräldrar, fick ambulanshjälp och när en pojke, som hade fått sin näsa bortskjuten låg på ambulansbåren, och när ambulansmännen bad de israeliska soldaterna om lite vatten (obs efter flera dygns helvete utan vare sig mat eller vatten)...så sa de israeliska soldaterna NEJ!!

Så gör ju inga människor.

Ändå berättar bokens gazabor, att de förr - innan Hamas tog makten - inte hade några som helst problem med israeler.

Anita Goldman skrev i Snäckans sång något i stil med att den israeliska ledningen har identifierat sig med nazisterna.

Jag har mer och mer börjat se ett posttraumatiskt fenomen. Och i dagens gaza-artikel i DN läser jag om liknande visualisering - man ser hela folket som en individ i ett posttraumatiskt stresstillsånd. Skriven av Jackie Jakubowski som bl.a citerar Maciej Zaremba som skrivit om mobbningsoffer:

"De rids av maror på natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. De ser orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer... Deras personlighet är förändrad eller, snarare förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till" (DN 2010 9/6)

De - judarna - skulle förintas av nazisterna - de skulle inte få existera. Och nu ifrågasätts deras rätt att finnas till som nation. Hamas, Iran, Hizbollah, de islamistiska terroristerna...
Men det kan inte vara enda förklaringen - eller?

Amos Oz skrev så bra (efter konvojkatastrofen) om att det Israel inte fattar är att Hamas är en idé, och idéer kan man inte krossa med våld, utan med samtal. Med bättre idéer.

Hur kommer det sig att de - de israeliska ledarna - inte fattar detta utan fortsätter med sin urskillningslösa våldspolitik? De har ju trots allt moderna demokratiska skolor vilket rimligen borde innebära en viss objektivitet och självrannsakan till skillnad från totalitära kulturers lydnadsuppfostran?

Hur kommer det sig att de inte gör som hela världen tycker de ska göra: släppa de ockuperade områdena, häva blockaden, satsa på en tvåstatslösnig?
Hur kommer det sig att de inte förstår att det är vägen till fred och inte att skjuta vilt och urskiljningslöst omkring sig?

Har de verkligen blivit galna och omdömeslösa?

Och varför hjälper inte kompisen USA dem in på rätt väg?
Vad spelar de judiska ekonomiska intressena egentligen för roll?
Jag är korkad vad gäller ekonomi och politik,
Kan någon förklara för mig?

söndag 6 juni 2010

Syrener




Har lust att skriva något här, men har inget tema, inget som upptar mina tankar mer än något annat...
Gaza förstås - men så mycket - det mesta är väl sagt om det ofattbara..

Kungabröllopet? Förlåt - kronprinsessabröllopet?
Hm.

Babels vinnardikt - kärleksdikten var förresten skitbra, tyckte jag.

Vad tänker man?

Nä - det är väl lika bra att erkänna: Det enda jag tänker på är syrenerna... Jag ger upp.
Det finns inget underbarare än syrener...det finns inget vackrare vitt eller lila än det i syrenblommorna....tiden för dem är så kort, så jävla kort, det är något bräckligt över det hela med syrenblommorna...jag vågar inte lita på att de inte vissnar...att de klarar natten...att de finns där imorgon också...snälla, håll ut ett tag till...jag ska bara....
Det känns som att när de blommar så får jag inte göra annat än stå där och njuta av dem. Gräva ansiktet i en syrenbuske, insupa i mig den där märkligt berusande, ljuvliga doften...
Vid syrenernas tid kan man inte ens tänka .....bara sträcka ut sig lojt och låta sig ockuperas, besegras...