Höst och vinter

Såg Lars Noréns pjäs Höst och vinter på TV ikväll.
Jag minns när jag såg den första gången på Dramaten för säkert 20 år sedan - jag "flög" hem från teatern, kändes det som...jag var euforisk. Guu vad bra det var! Det var det bästa jag någonsin hade sett!

Och trots att tiden för att avslöja den borgerliga familjens hemligheter är passé sedan länge, så tyckte jag även ikväll att pjäsen var bra och aktuell, tidlös kanske...

Sorgerna, tillkortakommandena, jävligheterna, syskonavunden, svartsjukan, bitterheten över svek, sveken, sveken, kärleken, längtan, frustrationen, skuldkänslan, den ofrivilliga tillhörigheten och beroendet av de där människorna fast man inte vill, och den förbannade, avgrundsdjupa kärleken - trots att man hävdar annat i vissa lägen - allt detta är nog gemensamma element för de flesta familjesystem.
I varierande konstellationer och grader.
Det tyckte jag ikväll att pjäsen förmedlade för mig.

För tjugo år sedan såg jag något annat.
Då jublade jag att någon äntligen - och på ett så underbart genialiskt och roligt sätt - kunde berätta om borgerlighetens, vuxenvärldens förljugenhet!
Så kan man också se pjäsen förstås. Att vara vuxen är väl att vara lite borgerlig....


Innan dess - ikväll -var jag på afrikansk dans. Där upptäckte jag också att det verkligen var länge sedan man var ung och flygande...
Aj, vad det gör ont! I kroppen alltså.

Ändå satt jag nästan hela tiden... Jag var med bara så länge man skulle antingen röra på benen eller vifta med armarna, men när man skulle göra både och + kasta med huvudet som i trans, då satte jag mig.

Det såg fantastiskt ut när de dansade!

Sedan promenerade jag hem i höstblåsten med danskompisen och vi hade många intressanta samtalsämnen.

Då kände jag mig som mig själv igen....:)