En tågresa på julafton

Finland.

Hm. Hemland.
Julafton.

På tåget mellan Helsingfors och Kajana satt två unga tjejer vars ungänge jag var tvungen att ta del av för att de satt så nära, framför mig. Jag satt bakom dem. Det var såpass tyst i tågvagnen att jag hörde allt de sa till varandra.

Den ena av dem var förkyld och hennes skratt var hostigt och hest...ändå skrattade hon och den andra mycket i början. Jag tänkte först att de var gamla skolkamrater på väg hem från studieorten för att fira jul och jag lyssnade lite förstrött...kanske inte så mycket på vad de sa utan mer på tonen i samtalet dememellan...om deras röster var äkta eller konventionellt/artigt småspända... de verkade ganska avspända och äkta...jag fascinerades också av det hostiga och frekventa skrattet.

Efter Tammerfors hände det något...det blev liksom en annan nyans i talet och skrattet minskade. Sedan hörde jag den ena säga:
- Jag vet att jag ser bra ut..... (sedan missade jag resten)
och den andra:
- Det är lustigt - DU är vacker och eftersom du är min syster så drar jag fördelar av det på något sätt...jag liksom snyltar på dig....

Nu blev jag nyfiken! Systrar! Den ena vacker och den andra inte....och den som inte var vacker kunde ta det så där avslappnat och coolt! Antingen ljuger hon - den "fula" - eller så har de två en mycket speciell relation! tänkte jag.

Jag blev plötsligt mycket mer engagerad... ändrade min sittställning för att höra och se bättre.
Genom springan mellan ryggstöden på deras säten såg jag att den ena tjejen hade blont och långt hår och piercingar plus långa vinröda naglar. Det visade sig senare att håret var en peruk. Den andra hade en svart stickad mössa på sig, var lite knubbig, väldigt piercad och hade massor med tatueringar på armarna... Vem var den vackra? Jag tror att det skulle vara hon med den blonda peruken.

-Fan, pinknödig igen! Ska vi gå och pinka? hörde jag.
Va?! Två vuxna systrar som går på toaletten tillsammans! Det kändes liksom.....konstigt. Jag ansträngde mig extremt för att se deras ansikten när de gick. Båda två var söta och hade vänliga ögon. Det var mörkt ute och fönsterrutorna fungerade som perfekta speglar.... jag behövde inte avslöja min nyfikenhet och stirra på dem öppet, rakt i ansiktet när de kom tillbaka från toaletten, utan jag låtsades bara titta ut genom fönstret fast jag såg allt som hände i tågvagnen.

Tjejerna satte sig på sina platser och jag fortsatte att tjuvlyssna .... nu med ett nytt intresse....när ska de prata om den övriga familjen? Hurdana föräldrar har de? Finns det fler syskon? Är de kanske bara halvsyskon?

Snart behövde de gå på toaletten igen...va konstigt! Blåskatarr eller stress inför julen? tänkte jag.

Sedan - efter toalettbesöket - när de satt på sina platser framför mig igen - berättade den ena om något tillfälle då hon haft problem med bilkörning vilket inspirerade den andra att tänka på den gången när hon körde bil på fyllan och krockade och bilen gick av på mitten och blev mosad men hon klarade sig nästan oskadd....

Sedan nämndes fyllan regelbundet och i nästan alla sammanhang när de pratade....inte så där med fniss och skryt som det ofta är, utan Fyllan verkade vara någonting naturligt i deras liv... Och då såg jag att de drack öl där i tågvagnen också. Jag sträckte mig en aning och såg att de hade en hel, stor låda med mellanöl framför sig. Fast hälften av burkarna var tomma. - Men gode gud - det var ju julafton och de skulle snart komma hem till föräldrarna - vilken katastrof!

De reste sig igen och gick - på toaletten - tänkte jag. Men när jag själv gick in i kafévagnen för att fika såg jag att systrarna satt där och drack - antagligen starköl.... Jag fick nästan panik när jag tänkte på deras hemkomst och möte med föräldrarna och julaftonen. Fortfarande hade jag inte hört ett enda ord om vare sig mamma eller pappa eller fanans moster. Självklart låtsades jag att jag inte ens såg dem där i cafévagnen. Fast egentligen kände jag att jag skulle gå fram till dem och säga åt dem att sluta supa...

När de kom tillbaka från kafévagnen hade vi bara två timmar kvar av resan - deras destination var samma som min, hade jag hört och förstått. De öppnade var sin burk öl och började lyssna på musik...ögonen började se lite stirriga ut, såg jag från fönstret.

- Du är absolut min bästa kompis, sa den vackra systern.
- Detsamma! svarade den andra.
Sedan fortsatte de att att lyssna på musik.

Efter en stund sa den vackra :
- Vet du - när vi kommer hem... ska vi göra så här: om de säger att de i n t e har särskilt bråttom så kan vi först gå till Bonne(en krog i staden) och ta ett glas, och sedan går vi och köper en julklapp till mamma. Men om de h a r bråttom så går vi och köper julklappen direkt.

- Så gör vi, tyckte den andra också. - Vi köper en korg med kex, ostar, choklad och allt gott och sedan äter vi själva upp allt, fnissade hon.
-Nej förresten - vi köper något riktigt fint till mamma , sa hon sedan.

- Ja, det gör vi, sa den andra med värme i rösten.

Efter en stunds tystnad sa den som enligt deras definition inte var vacker:
- Jag tror att hon har en vinbox.

- Det tror jag också sa den vackra.

Mamman kom på tal lite senare i en historia där hon visade sig på fyllan... iklädd bara trosorna...

Sedan blev de sentimentala. De började berätta om kompisars mammor de gillade och som gillade någon av dem alldeles speciellt mycket....och nu orkade de inte vara så värst intresserade av vad den andra sade, utan levde mer i sina egna minnen - och plötsligt skilde de sig inte särskilt mycket från vanliga medelålders fyllon.

Jag tyckte det var jobbigt att lyssna nu fast jag gillade de här tjejerna ...de verkade snälla, gulliga, absolut trevliga. Men en ångestfull, moralisk röst skrek i mig och jag kände att jag borde går fram till dem, hötta med pekfingret och vråla: - KLOCKAN ÄR FEM OCH JULAFTONEN HAR REDAN BÖRJAT OCH MAN KÖPER INGA JULKLAPPAR NU!!! FÖR DE SKA VARA KÖPTA VID DET HÄR LAGET!!!OCH MAN KOMMER INTE TILL SINA FÖRÄLDRAR PACKAD PÅ JULAFTON!!!

Självklart gjorde jag inte det.
I stället låtsades jag att jag varken hörde eller såg dem.

Och så plötsligt sa den vackra, hon med peruken: - Vet du den där gången när du födde....faen, att jag inte var med vid förlossningen....jag ville egentligen verkligen vara där, men jag vågade inte skolka från skolan för mamma...

- Du hade verkligen behövts där, sa den andra, hon med tatueringar och i den svarta mössan. - Fast Jesse skärpte sig verkligen där - han höll ungen i famnen hela tiden sedan...
Hennes syster höll med om att Jesse, den slöhögen, minsann hade förvandlats till en kille med spänst den gången....när ungen föddes. Det hade flickornas mamma också tyckt.

De sa inte ett ord till om ungen. Och det hade de inte sagt tidigare heller. Ungen omnämndes bara denna enda gång. Sedan aldrig mer.

Min skapare! Det fanns ett litet barn också någonstans! Det började kännas obehagligt.... Var i helvete var ungen och Jesse nu då?!

Jag tyckte det var underbart när tåget kom fram till min hemstad. Jag slapp dem...och ångesten för deras förstörda julafton ... Jag blev i stället upptagen av att hantera mina egna demoner inför mötet med familjen .....denna stora högtid som till mångt och mycket fungerar som någon slags kvitto på familjelyckan.... eller något annat...

Och så vart det ljus

Jag gläntar på persiennen på morgonen och hela rummet exploderar av ljus....tack, sankta lucia för att du lyssnade på min bön! snö, snö överallt och sol och så mycket ljus! Inte gör det något att skitjulen står för dörren och de perversa tomtarna snart bjuder på godis och mobiltelefonabonnemang i centrum...man kan alltid visa fingret åt dem även om det inte är så värdigt men vad ska man göra...ljuset har återvänt och vid morgonfikat vilar mina händer inte längre på tidningen likt sysslolösa händer på ålderdomshem...fingrarna fattar nästan girigt tag i sidorna med de häpnadsväckande nyheterna och den igår halvtomma och likgiltiga blicken får en skärpa...- tänka sig! sådana lymlar överallt, och vad ska detta nu betyda? ögonen vilar på de upphetsande rubrikerna och de berörande bilderna...- nämen har du hört på maken...jag upprörs saligt och troget av morgonens nyheter och livet återvänder, jag blir delaktig i världen, jag bryr mig...vilken nästan berusande känsla! jag blir full av koffeinet och euforisk av solen som gassar i mitt kök ...upp och titta ut genom fönstret igen! sant, sant! det är ljust, vackert, ljuvligt vackert ute!
På vägen till jobbet genar jag lite genom en skogsdunge ...jag halkar omkull och blir liggande en stund i den mjuka snödrivan och beskådar de snöklädda grenarna och den blåa himlen...sedan borstar jag av mig och promenerar leende vidare och hoppas att jag snart ska halka igen...

Decemberångest eller O helga natt..

....om du kunde komma och passera....det är lite mörkt nu....det har varit lite väl mörkt länge.....sankta lucia, hjälp mig belys min vandring de sista metrarna...ge mig lite ljus nu, du som har hur mycket som helst....jag längtar efter den heliga natten för efter den kommer morgonen...nu ser jag knappt framför mig, det blir ju bara mörkare och mörkare..
måste hitta till jobbet, måste jobba....får inte glömma jobba fast jag blir så trött på jobbet.. plufsiga, glåmiga blågråa ansikten på bussen och i centrum och i min spegel, ögon glansiga av trötthet, spända kinder, livlösa hår...bistra grin som ska föreställa leenden, passiv aggression...systempåsar...god morgon!.. ryckiga rörelser...gräl, gråt, kollaps hos den sköraste...fan vad jag hatar alla som står i vägen eller pratar skit...jag gick in i dörren en morgon, kunde inte öppna den för att gå till jobbet fast jag tog sats flera gånger, tog av mig stövlarna och kappan , gick och la mig i sängen med mössan på.....har gått åt fel håll från bussen två gånger under den senaste veckan ...började gå tillbaka mot jobbet fast jag skulle hem...jag kan ju inte vara frisk...snart dör jag, va skönt...och alla andra också....varför alla dessa sjukdomar...varför dessa katastrofrapporter....va? snart ingen luft att andas?.....varför kan människor inte vara snälla mot djur.....jag kommer att mörda den som bjuder mig på julskinka!!!...ska man köpa utsläppsrättigheter i julklapp till alla nu?...jag fattar inte vad som står i tidningen, va pinsamt, jag är ju lärare....finns det verkligen inget hopp om jorden?...vad sa du?..jag minns inte vad som sades sist...hör min röst någonstans långt borta mumla konstiga meningar...hjärntumör eller afasi? båda två förstås pucko...vilka dårar de som pratar om pensioner...hjälp jag kan inte sluta fnissa....
O du helga natt vad jag längtar, längtar!

(Jag har nog överdrivit lite.....för konstens skull.....:-)