Andras rädslor eller Ensamma tjejer på krogen

I ett tidigare inlägg här har jag kommit underfund med att jag är lite feg i vissa avseenden. Den insikten kanske fick mig att ta bort texten Ensamma tjejer på krogen - nedan. Den handlar nämligen om andras feghet. (Nja förresten - egentligen handlar den om en typ av kulturellt beteende) Och min inre och stränga domare påminner mig (som tur är) om mina egna själsliga skavanker när jag kritiserar andra... och då är det bara att tänka om - eller i alla fall hålla tyst...

Sedan behövde bara en person beklaga att texten var borta för han tyckte att den var bra och vips så vann fåfängan över moralen... texten kom tillbaka. Suck! Vad ska man göra...man är ju bara människa...

Och här är den:


Ensamma tjejer på krogen

Jag är en person som trivs rätt så bra med mitt eget sällskap. Jag går ofta på bio med mig själv, tar en fika på stan med bara mig själv vid bordet, och ofta äter jag middag på någon mysig restaurang med mig själv. Jag tycker om mitt sällskap.
Men det finns ett litet problem.
Ibland får jag nämligen inte njuta av mitt sällskap ifred.
Tro nu inte att det är män som stör mig! Nej, nej, - så var det för 20-30 år sedan. Det var när jag var ung och söt och satt ensam på en restaurang...då kom det ganska snabbt fram män som erbjöd sig att rädda mig från min- enligt dem- sorgsna ensamhet, och det var ett helsike att få dem att fatta att jag menade allvar när jag sa att jag ville sitta ensam!!
Numera slipper jag sådant...fast skulle det hända så vore det ju förstås lite smickrande...
Nu är det kvinnor i min egen ålder som kan ställa till det när jag dejtar mig själv ute.Nu tror ni kanske att det är lesbiska kvinnor som försöker ragga upp mig. Men ni har fel.
Det verkar vara helt vanliga heterokvinnor som så gärna vill gå ut på stan och sätta sig (för sig själv, tror jag) på en restaurang eller på ett fik - men VÅGAR INTE sitta själva! Och just det retar mig mest. Att de inte vågar!
Nu låter jag fascistoid - jag föraktar svaghet - usch, hjälp! Men det är inte riktigt så. Det handlar om en indignation av politisk art.
Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna hävda att det stämmer.
Så här kan det vara: Jag har hittat ett trevligt ställe - sätter mig på lagomt avstånd från allt störande. Ingen hiphop eller heavymetal från någon högtalare. Fönsterbord, trevlig utsikt. Beställer in mat och dryck...börjar må bra...
Och plötsligt ser jag det jag inte vill se...något som jag vet kommer att dras som en magnet åt mitt håll: en ensam dam som kommer in. Med allt annat än bestämda steg. Blicken spejar oroligt omkring...riktas mot mig. Jag ser beslutet i kroppshållningen. "Där! Vad skönt! En till ensam och olycklig! Vad trevligt med sällskap! Tillsammans är vi starka!" Bordet intill eller i värsta fall samma bord. Några har väl ursäktat sig med att "det är så tråkigt att sitta ensam". Jag tror att de menar "läskigt" i stället för "tråkigt".
När detta händer blir jag irriterad och avvisande. Inte för att jag har något emot sällskap i SIG, eller för att dessa kvinnor skulle vara otrevliga. Min irritation handlar om att de med sitt beteende manifesterar synen på att det är något "fel" med en ensam kvinna på restaurang! Inte söker de ju mitt sällskap för att jag verkar trevlig, utan för att de själva ska slippa skammen.
Det är lite synd om dessa kvinnor när de begår misstaget att ty sig till mig. För om de hade ångest p.g.a sin ensamhet innan de började prata med mig så måste det vara vråljobbigt efter att ha sett min kalla blick!
På mitt gamla jobb hände det att kvinnliga kollegor hoppade över lunchen om de inte fick med sig sällskap till matsalen. Matsalen där alla kände varandra. För det fanns ju en risk att man inte fick plats vid ett bord där det satt andra - och då var man tvungen att sitta ENSAM och äta!!
När jag jämför detta med hur det är idag så kan jag tack och lov se en liten skillnad : på mina nuvarande lunchställen kan man då och då se kvinnor sitta ensam och - förhoppningsvis njuta - av sin lunch.
På puben en fredagskväll däremot... - Jag tror inte att jag behöver säga det - alla vet det ändå.Eller?Känner ni många kvinnor som går på krogen helt utan sällskap?

Varför är det så skamligt?

En nordafrikansk, ung kvinna berättade en gång ( det är nu för ca 5 år sedan) för mig att det i hennes hemland var fullständigt omöjligt för en kvinna att gå ut ensam på gatan på kvällarna. Hon tittade på mig som om jag verkligen inte var riktigt klok när jag frågade "varför". Hon mumlade generat att det skulle vara rena vansinnet...och ville avsluta diskussionen.
"Vad händer om du gör det?" envisades jag som en gläfsande terrier. Hon tittade lite förvånat, kanske medlidsamt på mig (tänkte tydligen att jag var en naiv idiot).
"Vad tror du?" svarade hon.

Men i Sverige då? Här är det ju inte direkt farligt för en kvinna att gå ut ensam. Ändå verkar det upplevas som något obekvämt.. skamligt...kanske t.o.m tragiskt.Sitter de patriarkala strukturerna kvar så envist hos moderna självständiga kvinnor?

För resten - har jag kanske fel? Inbillar jag mig?

Handen på hjärtat, medsyster! Hur många gånger har du varit och tagit en öl eller ätit middag helt själv en fredagskväll? Eller gått ut och dansat utan kompis?
Till slut vill jag säga att jag faktiskt väldigt ofta går ut med en kompis eller fler och tycker att det är jättehärligt, det med.

Det är bara det att jag vill kunna välja...utan att det anses konstigt.