söndagar - lat eller mask?

Jag har alltid tyckt illa om söndagar.
Vet inte varför. Riktigt.
Det kan ha att göra med att min mor var sur på söndagar när jag var barn. Säg söndag och jag ser henne stående vid diskbänken, skalande potatis, med papiljotter i håret, och en nylonsjal stramt knuten över dem...med bister min....och så lyssnade hon på gudstjänsten i radion. Jag hatar radiogudstjänster...även om jag vore förlamad så skulle jag ta mig fram till radion för att stänga av/byta kanal om jag hörde det.
Vore jag förlamad och inte kunde stänga av skulle nog Gud hjälpa mig, för Gud är nog både klok och nådig.

Hon var alltid sur och grinig där hon stod där på söndagar och skalade potatis, min mor....herregud vad jag hatar att skala potatis....

Undrar varför hon var sur?
Kanske avskydde hon också att skala potatis.
Kanske avskydde hon söndagar och denna förbannade stek som skulle lagas fast hon egentligen inte hade lust...

Undrar vad hon hade gjort hellre?

Antar att hon aldrig ens funderade på sådant. För henne fanns helt enkelt inget annat än papiljotter, nylonsjal, potatismos och karelsk stek som livsinnehåll på söndagar...och den där gudstjänsten förstås...
Inte hade hon ju levt ett liv som gjorde det möjligt för henne att fantisera om en bra film, en konsert, att spela eller se teater...att föra intressanta samtal med någon intressant person, att flörta med en omöjlig, spännande man på ett fik....

I hennes värld tröstade man sig inte med fantasier om förströelser, man stod inte en söndagsförmiddag och drömde om upplevelser, spännande möten, kickar....

Livskvalitet, det var Anständighet och Trygghet. Punkt.

Bara losers lagade något annat än stek på söndagar, och bra människor hade en relation med kyrkan...

....tror jag...fast vad vet jag....
...vad vet jag vilka nattliga upplevelser hon mindes och tänkte på där hon stod vid diskbaljan...hm..

....kanske var hon bister och låtsades vara sur för att hon hade så dåligt samvete för att hon haft så trevligt dvs syndigt på natten ....med min far alltså....
och därav gudstjänsten....bedjan om absolution, den strama duken över papiljotterna (aj, vad ont de måste ha gjort med taggar och spännen...) och den strängt bistra minen... självstraff...späkelse...
....kanske hade hon sådana själsliga kval av sina nattliga nöjen att hon faktiskt var bister, plågad av en inre moralisk röst som inte alls tillät sådant. Ansiktet drogs ihop till en sträng anklagelse mot allt som inte var prästen och den psalmbölande församlingen i gudstjänsten i radion...

..vem vet.. ... vem vet... ?

Och vad vet jag egentligen om hennes tankar och fantasier? Inte ett skvatt.

Nej, inte vet jag, men sur var hon. Eller såg ut i alla fall. Verkade. Sur och bister!

Det är kanske därför inget, absolut inget kan ta bort min känsla av tristess på söndagar. Sön Dagar. Men det lättar lite mot kvällen.
På kvällen är det mycket lättare att låtsas att det inte är söndag än på dagen. På dagtid hjälper fan ingenting!!

Min mor vilade efter söndagsmiddagen, efter steken, tillsammans med min far.
Då kunde det hända att han kittlade henne och då blev det ju skratt. Men det hände inte alls varje söndag. Men det hände ibland. Och då slappnade hon nog av. Hela familjen slappnade av.

Efter tuppluren tog hon av papiljotterna och kammade håret fint och började vänta på gäster. Det kom ofta gäster på söndagskvällar. Vilka, det visste man aldrig - man ringde liksom inte och anmälde i förväg...det fanns ju inte ens telefoner ...

Hur som helst...om vi hade tur och fick gäster på besök så försvann grinigheten helt till slut.
Det var Lyckan... Den kom alltså på kvällen. Men sönDagarna var hemska!!

Ikväll ska jag gå på födelsedagskalas hos två konstnärer.
En bättre söndagsaktivitet finns knappast för min del.

Om min söndagsleda har med mitt ursprung att göra, så förstår man ju lätt varför det är den bästa medicinen, alltså besöket ikväll...

I min barndom var konst, litteratur, film, teater och sådant något så främmande att det var direkt pinsamt, fånigt, och dessutom fel, syndigt...Hade man fritid så skulle man göra nytta. Sopa golv till exempel. Skala potatis. Gå ut med slaskhinken.

Trist, trist, grått, surt...

Att läsa böcker...ja...t.ex jag fick ju göra det men på något sätt hade jag dåligt samvete för det, det VAR INTE helt okej....om det inte var läxböcker...

Hemma hos mina konstnärsvänner är det så underbart tvärtom! Man "syndar" om man inte söker det konstnärliga inom sig....fast så säger de inte förstås, för de är så , snälla och toleranta...

Med all respekt för mina föräldrars sätt att rätta sig efter sina livsvillkor konstaterar jag att jag älskar miljöer där man till och med kan anses lat om man gör nytta....

Det är ju idag möjligt att bli betraktad som flitig om man tar reda på vem man är...vilka sidor livet har begåvat en med...vilka konstnärliga uttryck man besitter, vilka andliga dimensioner man kan upptäcka överallt....om man anstränger sig för att se vilken skönhet som finns...

Det är ok att ägna sig åt personlig utveckling...det är ok att söka svaret till den exstentiella frågan inom sig själv....det är t.o.m flitigt och bra.

Mitt arbetarklasshjärta bultar kluvet och lite hotfullt efter dessa syndiga rader....min panna har lite ångestsvett och jag befarar att t.o.m Gud rynkar på sin panna - om hen har...och att alla världens arbetarsjälar, såväl levande och döda kommer att vända ryggen till mig, för gott.

Men nu struntar jag i det ändå.

Ikväll blir det inte Livskvalitet = Anständighet + Trygghet (LAT) direkt, utan snarare
Mera Anständighet genom Sökande i Konsten (MASK)
Hihi...

P.S. Numera sjunger min mor i kör och är alltid glad som en lärka efteråt...Hon behöver aldrig göra nyttiga saker om hon inte vill...hemhjälpen kommer och städar och så... Hon kan äta gratis på restaurang varje dag om hon vill och hon gör det ganska ofta. Hon verkar verkligen njuta av sitt onyttiga liv, och hon blir mindre sur för varje år som går.....tack och lov!!