Brudar och grabbar / tanter och gubbar

Förra veckan var jag i mitt hemland, Finland.
Först var jag i min hemstad i norra Finland. Det var studentskiva, min vackra och duktiga systerdotter tog studenten. Det var fint väder och allt var perfekt. Den underbara ljusgröna sommaren, de okomplicerade (?), vänliga småstadsmänniskorna med sina vänliga frågor: - När kom du? Kom du med tåget eller flög du? Hur lång semester har du? Har du problem med finska språket efter en så lång tid i Sverige? - Smörgåstårta, karelska piroger med äggsmör, jordgubbstårta... Kvinnorna beundrade och gullade med en underbar och ljuvlig nyfödd bebis och umgicks med varandra, männen pratade om teknik vid sidan om. Senare på kvällen gjorde männen i ordning grillen ...det blev kött med potatissallad och vin i hammocken, och ån glittrade så fint i solen som aldrig gick ner... Det var jättefint och trevligt.

En harmonisk idyll.

Jag brukar dock tacka för mig efter två dygn - känner mig som en främling på något sätt... en neurotisk storstadsbo eller något i den stilen...

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min lillasyster.
Hon lever inte idylliskt, i alla fall inte på samma sätt....Vi brukar gå på krogen så fort jag har kommit dit.
Hon träffar ibland människor som nog inte skulle passa så bra i småstadsidyllen.
På så sätt får jag uppleva olika "delkulturer" när jag besöker mitt hemland. Perfekt.

Vi hamnade i ett sällskap med män.
Där fanns en gammal undergroundkonstnär (han hade suttit i fängelse för sedlighetsbrott i samband med kårhusockupationen -68 bl.a) . Så fanns det en gammal och sjuk bildkonstnär - han var skelettmager i grå kostym och vit skjorta plus slips, och han verkade vara djupt försjunken i en tidning, fast jag tror inte att han läste, utan han lyssnade på vad som sades vid bordet. Det satt en psykolog där, med armarna i kors vid bordet, plus några andra män.... De har ett stambord på den där krogen. De sitter ofta där och dricker alkohol, vid samma bord, berättade min syster.
Jag pratade med "undergroundskändisen" - och trivdes. Det var lätt att prata med honom. Öppna kanaler liksom.

Det kom en ny man in i sällskapet. En blond man i afrikanska kläder. Finländare. Jag tittade lite nyfiket på honom och hans imponerande klädsel, men han verkade inte alls vara intresserad av att prata med mig. Han vände sig enbart till undergroundkonstnären.

Den gamle och magre bildkonstnären i gänget satt och "läste" sin tidning. Plötsligt lyfte han blicken och berättade ett väldigt rått och äckligt skämt med ett incestuöst och kvinnoföraktande innehåll. Det var enda gången han sa något under hela kvällen. Han log och tittade kort på mig när han berättade vitsen. Sedan böjde han sig ner över tidningen igen.

Jag är en rätt så tjockhudad och härdad person vad gäller den finska humorn, men jag blev chockad över vidrigheten i "skämtet".
Jag riktigt rös och frågade min samtalspartner hur han kunde tolerera sådant av en vän vid sitt bord... (Hur tuff kan en feminist egentligen vara ..? Men jag lovar -jag blev som förlamad..)
Han ryckte på axlarna - "Han är lost - han har snart supit ihjäl sig" , sa han. "En sådan vill man inte bråka med."
Ingen av de andra vid bordet reagerade heller.
- Jag kanske har blivit överkänslig för sådana saker i Sverige? tänkte jag. - Jag kräver politisk korrekthet t.o.m på en ölkrog?

Trots att jag påminde mig själv om att jag nu var på främmande mark även om jag var i mitt hemland, och att kulturkrockar ofta orsakar feltolkningar plus att jag har livlig fantasi och dramatisk läggning var jag nästan säker på att jag hade hamnat i ett "Män som hatar kvinnor"-sällskap.

Det blev en match mellan den övertygelsen och en självkritisk röst i mig som väste: "Du är nog paranoid och hysterisk, skärp dig, idiot!"

Lite senare på kvällen diskuterade den finländska "afrikanen" och min syster en nyutkommen bok i Finland. En roman som väckt mycket uppmärksamhet i flera länder. Kvinnor älskar den, men många män är ktitiska. Jag har inte läst den, men den är på väg till mig via posten.
Min syster och den afrikanske finländaren var inte heller överens om bokens kvaliteter: hon sa att boken var bra och han sa att den var dålig.
När jag nu hade fått för mig att jag befann mig bland män som hatade kvinnor lyssnade jag extra vaksamt på denna diskussion och iakttog honom..... Och visst verkade han arg... Han uttryckte sin åsikt med ett sådant tryck. - Fast vem gör inte det när man är engagerad? sa självkritikern i mig. - Jag blir också arg när jag läser dålig litteratur. Och han tyckte ju att boken var dålig.

Men jag ville/kunde inte låta bli att ta reda på hur det förhöll sig med attityderna.

Så jag trängde mig in i diskussionen mellan honom och min tidigare diskussionspartner senare - efter bokdiskussionen - tills han var tvungen att notera mig. Och jag "pillade" på olika sätt på den där sidan hos honom som skulle bekräfta min lilla hypotes: jag tog upp könsaspekter på olika sätt då och då, när det var läge...

Och jag lyckades...

För plötsligt fick han ett utbrott.
Han skrek att han var så trött på att det fanns "TANTER OCH TANTER OCH TANTER ÖVERALLT OCH DE BESTÄMMER ÖVER ALLA OCH ALLA MÄNNISKOR MÖTER BARA TANTER ....TANTER HAR MAKTEN ÖVER HELA JÄVLA SAMHÄLLET - OCH DU ÄR OCKSÅ EN TANT!" - vrålade han till mig.

Usch! Han refererade väl "bara" till min ålder, hoppas jag. Jag vill verkligen inte vara "tant" trots att jag åldersmässigt har förutsättningar för det....
Jag behöll mitt fantastiska lugn och förklarade för honom att jag trodde jag förstod vad han menade.

För:
Tidigare - i Sverige - hade jag hört en manlig mattelärare sucka över den svenska skolan som blivit en socialiseringsinstitut i stället för en kunskapsförmedlare. Man blandar ihop individ och person, menade han. Han menade att det kvinnliga omhändertagande och uppfostrande sättet inte är så bra alla gånger. Och att skolan har blivit en plats där man formar personen i stället för att ge plats för varje individ att utvecklas.

Jag tyckte att det var intressant han sa, den där läraren i Sverige, den gången.

En alltför stort omhändertagande kan kväva det egna ansvaret. Kvinnor är vana att uppfostra, och kvinnor vill ta hand om folk. Och de flesta lärare, dagispersonal, tjänstemän inom den offentliga sektorn är väl kvinnor.
Hela den offentliga sektorn är full av kvinnor.
De flesta som behöver hjälp med sitt liv möter kvinnor.
Engagerade, människonära kvinnor.

Den svenske läraren sa förresten en gång: "Det är kvinnor som styr det här i landet."
Fast då var han inte helt nykter...

Det kanske dessa män också tyckte? De var förresten inte heller nyktra.

"Men varför tar ni män inte makten då?" frågade jag den afrikanske finnen på krogen i Helsingfors. "Ibland måste man faktiskt göra det." "Se på kvinnokampen!"

Jag menar: Det vore väl önskvärt om den sociala sektorn fick flera män.
Det skulle nog gynna lönebalansen mellan kvinnor och män plus skapa balans på många sätt. Barn och vuxna skulle möta båda könen överallt - på dagis, i skolan, på socialkontoret..

På sikt skulle det kanske skapa en kultur där det inte finns tanter och gubbar eller brudar och grabbar utan bara medmänniskor av olika kön, olika sorter förstås.

Han lyssnade på mig till slut, den finske afrikanen, och på sätt och vis höll han nog med mig. Tror jag, för han var inte lika fientlig mot mig i slutet av kvällen som han var när han kom. Dessutom ville han fortsätta samtalet med mig följande dag, men tyvärr kunde jag inte..

Sedan slutade denna kväll ändå inte så bra, men det vill jag inte berätta om här...

Lärorikt var det ändå.