Jag avskyr kvällstidningar och deras äckliga löpsedlar! De gula "nyhetsförmedlare" som invaderar varenda tätortsboende på väg till jobbet, på väg hem, överallt - de stinker av ont blod och ruttna begär. De frossar i människans lägsta sidor. Det är det de lever på. De satsar på, utnyttjar, och ger näring åt människans depraverade nyfikenhet på andras lidande. Nyfikenhet som får oss (fast verkligen inte mig!) att köpa dessa vidriga tidningar! De lockar folk att delta i orgier där underhållningen består i att få höra om andras olyckor, sjukdomar, död, förnedring, cancer, våldtäkt, mord...
När jag själv genomgick en cancerbehandling för många år sedan såg jag allt detta mycket klart. Cancernyheterna som sålde mer än annat...jag kunde inte undvika de kattstora bokstäverna som bildade orden CANCER och DÖD vart jag än vände blicken. Jag minns att jag längtade efter sådana där sidoskydd (vad månne de heter?) för ögonen som jag har sett hästar ha på TV - för att bara kunna se framåt... för att mitt synfält, mina ögonvrår inte skulle kunna fånga in något från de gula farorna. En oförsiktig blick, en slarvig huvudrörelse kunde förstöra ett bra humör för resten av dagen.
Och jag vet att det finns massor av människor idag med diagnosen cancer som längtar efter skygglappar (så heter de ju!) för att slippa se sin sjukdom som välsäljande hyenagodis på löpsedlarna. Med undertexten: cancer = katastrof, vilket det i de flesta fall inte är längre.
Dessa gula blad "förgyller" ofta medborgarnas vardag t.ex när vi står i kassa- eller busskön. Vi "muntras upp" i vår gråa vardagstristess av att en känd person, en brottsling, ett brottsoffer, en anhörig BRÖT IHOP eller äntligen TALAR UT om sina svåra DROGPROBLEM eller sin HEMLIGA SJUKDOM och för ibland för sig att han/hon är DÖENDE.
Bra att vi blir uppdaterade...
Ibland vill kvällstidnigarna bedöva folket med ljuvliga prinsess- och prinsdrömmar, som när kungliga eller andra kändisar förlovar eller gifter sig.... vi får veta spännande detaljer om deras fantastiska och häpnadsväckande LYCKA ......för att redan nästa dag bli chockerade över rapporter om familjemedlammarnas RASANDE och bittra KAMP mot varandra...och hur den ena FÖRSTÖR den andras LIV!
Det finns inget som helst förbarmande med offren i deras smutsiga girighet efter människors pengar.
Den är kort sagt ondskefull - löpsedelskulturen.
Det torde framgå av mina ord att jag själv aldrig skulle köpa en kvällstidning. Men jag bekänner att jag ibland rör vid dem. Det är på stan när jag blir tvungen att kolla när biofilmen börjar... Men det tar bara några sekunder. Sedan går jag tvättar mina händer någonstans...
Ondska och det onda - det är deras främsta försäljningsidé. Det onda i alla former. Allt som orsakar lidande.
"Varför är ondskan mer intressant än godheten?" undrar Anita Goldman i sin bok Ljusbärarna.
Det undrar jag också -och - skulle tro - de allra flesta - någon gång i kassakön. Jag tror inte att det är människans innersta väsen att attraheras av dåliga nyheter.
Eller är det det?
Även min lokaltidning består till ca 95 % av rapporter om diverse orättvisor, missförhållanden eller olyckor. Eller allmänt gnäll. Varför är bara eländet intressant? Varför vill man bara läsa om sådant? Eller vill man?
Ondskan och det onda måste självklart göras synlig för att vi ska kunna kunna eliminera den. Man ska inte blunda. Men just detta att den görs till u-n-d-e-r-h-å-ll-n-i-n-g och till någon sorts förenande kraft, till något som skapar gemenskap bland oss....!?
Hur ser en sådan gemenskap ut egentligen, kan man undra.
Vi bloggare gnäller också (som jag nu). Men min avsikt är nog - hoppas jag - att få svar på vissa frågor (för mig själv) snarare än att göda en bitterhets- ellr domedagskulturkultur...
Vill kvällstidningarna väcka en debatt? Knappast.
För balansens skull tänker jag hädanefter notera minst två bra/vackra saker i min tillvaro i varje text.
Dagens blommor:
1.) Igår mötte jag många (minst 20) personer på jobbet som hälsade på mig på ett äkta varmt sätt.
2) När jag cyklade till jobbet i går morse såg jag en ung tjej och en stor gulbrun hund
på en grässluttning nedanför min bostad, bland alla människor som skyndade sig till bussen, bilen, jobbet, hem från nattskiftet.
De satt där, tjejen och hunden, mitt på gräsmattan, och verkade inte alls störas av de förbiilandes brådska. De njöt av den tidiga morgonsolen. Deras silhuetter hade ungefär samma omfång och nästan samma form, utom vad gäller formen på huvudets konturer. Tjejen hade kortklippt hår, hundens ena öra stod rakt upp, och det andra hängde ner. De satt tätt intill varandra, rakryggade, fast avslappnade på något vis. När jag passerade dem såg jag att båda två kisade lite med ögonen när de iakttog allt som försiggick framför dem. Eller kanske var det så att tjejen kisade p.g.a solen och hunden slumrade lite av välbehag. Tjejens arm vilade över hundens nacke och hon krafsade dess ena öra förstrött då och då. Det andra örat - det som hängde - fladdrade i vinden.
De verkade ha det väldigt skönt och fridfullt där de satt och betraktade morgonens rörelser.
En morgon i deras liv.
3) Det finns någon i mitt bostadsområde som då och då öppnar sitt fönster och spelar flöjt.
Alltid samma melodi, men det gör ingenting, för det är en vacker melodi.
fredag 28 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Flickorna och bästisar
Jag bläddrade lite här på bloggsajten och läste en finsk text skriven av en mamma till en sjuårig flicka. Mamman sitter hemma och väntar på en viss nyfödd varelse. Dottern som precis har börjat skolan....Flickan brukar ha mycket att berätta...otroliga och häftiga saker som skolans värld inrymmer: att trycka på mjölkknappen på mjölkmaskinen och den alldeles egna matbrickan i matbespisningen, den fantastiskt snälla och duktiga fröken som t.o.m får tyst på pojkarna ....
Men det finns ett litet sorgemoment: Hon har ännu ingen bästis i skolan. Det som hittills gällt på hemmaplan gäller inte på skolgården. Och att vara nr 3 går inte, det har flickan redan förstått.
Men just den flickan är inte förkrossad ändå: Det finns alltid plats bland pojkarna!
Blogginlägget hade hittills fått 35 kommentarer - de jag läste var från mammor till skolflickor. Och alla uttryckte samma sorg: deras flickor hade inte heller fått någon bästis än. Att försöka bli nr 3 i en flickgemenskap på skolgården är ett på förhand havererat projekt och en förnedring, och rädslan för att hamna i den positionen är stor.
Mammornas hjärtan blödde såklart och några hyllade den generösa pojkkulturen.
När jag tänker tillbaka på min skoltid så dyker det upp en bild av mig och min bästis - vi var 11 år - på skolgården....Våra mammor hade sytt likadana klänningar åt oss och vi gick hand i hand på rasten. Det var naturligt, det gjorde alla bästispar. Vi hade ett stadigt och etablerat bästisförhållande. Och därmed en viss social status. En tredje person hade nog raserat detta äktenskap. Vi hade våra kriser och gjorde slut ibland, men återförenades igen.
Jag kommer inte ihåg om vi hade roligt, min bästis och jag, men tryggt var det i alla fall. I ca 5 år.
Separationen skedde nog utan större smärta. När den riktiga identitetsformande puberteten kom så upplöstes vårt "äktenskap" till bådas tillfredsställelse. Vi två var väldigt olika. Det dök upp nya kompisar.
Pojkar fanns det över huvudtaget inte på den skolan, det var ett flicklyceum. De bästislösa under bästisåren måste ha varit mycket ensamma....jag minns bara suddigt några av dem...de var ledsna och tysta.
Allt förändras inte i så rasande tempo ändå, förstår jag nu.
Jag kan förresten inte låta bli att dra vissa paralleller till förra inläggets tema - kvinnor som inte vill visa sig ensamma på lokal...
Men det finns ett litet sorgemoment: Hon har ännu ingen bästis i skolan. Det som hittills gällt på hemmaplan gäller inte på skolgården. Och att vara nr 3 går inte, det har flickan redan förstått.
Men just den flickan är inte förkrossad ändå: Det finns alltid plats bland pojkarna!
Blogginlägget hade hittills fått 35 kommentarer - de jag läste var från mammor till skolflickor. Och alla uttryckte samma sorg: deras flickor hade inte heller fått någon bästis än. Att försöka bli nr 3 i en flickgemenskap på skolgården är ett på förhand havererat projekt och en förnedring, och rädslan för att hamna i den positionen är stor.
Mammornas hjärtan blödde såklart och några hyllade den generösa pojkkulturen.
När jag tänker tillbaka på min skoltid så dyker det upp en bild av mig och min bästis - vi var 11 år - på skolgården....Våra mammor hade sytt likadana klänningar åt oss och vi gick hand i hand på rasten. Det var naturligt, det gjorde alla bästispar. Vi hade ett stadigt och etablerat bästisförhållande. Och därmed en viss social status. En tredje person hade nog raserat detta äktenskap. Vi hade våra kriser och gjorde slut ibland, men återförenades igen.
Jag kommer inte ihåg om vi hade roligt, min bästis och jag, men tryggt var det i alla fall. I ca 5 år.
Separationen skedde nog utan större smärta. När den riktiga identitetsformande puberteten kom så upplöstes vårt "äktenskap" till bådas tillfredsställelse. Vi två var väldigt olika. Det dök upp nya kompisar.
Pojkar fanns det över huvudtaget inte på den skolan, det var ett flicklyceum. De bästislösa under bästisåren måste ha varit mycket ensamma....jag minns bara suddigt några av dem...de var ledsna och tysta.
Allt förändras inte i så rasande tempo ändå, förstår jag nu.
Jag kan förresten inte låta bli att dra vissa paralleller till förra inläggets tema - kvinnor som inte vill visa sig ensamma på lokal...
torsdag 13 augusti 2009
Andras rädslor eller Ensamma tjejer på krogen
I ett tidigare inlägg här har jag kommit underfund med att jag är lite feg i vissa avseenden. Den insikten kanske fick mig att ta bort texten Ensamma tjejer på krogen - nedan. Den handlar nämligen om andras feghet. (Nja förresten - egentligen handlar den om en typ av kulturellt beteende) Och min inre och stränga domare påminner mig (som tur är) om mina egna själsliga skavanker när jag kritiserar andra... och då är det bara att tänka om - eller i alla fall hålla tyst...
Sedan behövde bara en person beklaga att texten var borta för han tyckte att den var bra och vips så vann fåfängan över moralen... texten kom tillbaka. Suck! Vad ska man göra...man är ju bara människa...
Och här är den:
Ensamma tjejer på krogen
Jag är en person som trivs rätt så bra med mitt eget sällskap. Jag går ofta på bio med mig själv, tar en fika på stan med bara mig själv vid bordet, och ofta äter jag middag på någon mysig restaurang med mig själv. Jag tycker om mitt sällskap.
Men det finns ett litet problem.
Ibland får jag nämligen inte njuta av mitt sällskap ifred.
Tro nu inte att det är män som stör mig! Nej, nej, - så var det för 20-30 år sedan. Det var när jag var ung och söt och satt ensam på en restaurang...då kom det ganska snabbt fram män som erbjöd sig att rädda mig från min- enligt dem- sorgsna ensamhet, och det var ett helsike att få dem att fatta att jag menade allvar när jag sa att jag ville sitta ensam!!
Numera slipper jag sådant...fast skulle det hända så vore det ju förstås lite smickrande...
Nu är det kvinnor i min egen ålder som kan ställa till det när jag dejtar mig själv ute.Nu tror ni kanske att det är lesbiska kvinnor som försöker ragga upp mig. Men ni har fel.
Det verkar vara helt vanliga heterokvinnor som så gärna vill gå ut på stan och sätta sig (för sig själv, tror jag) på en restaurang eller på ett fik - men VÅGAR INTE sitta själva! Och just det retar mig mest. Att de inte vågar!
Nu låter jag fascistoid - jag föraktar svaghet - usch, hjälp! Men det är inte riktigt så. Det handlar om en indignation av politisk art.
Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna hävda att det stämmer.
Så här kan det vara: Jag har hittat ett trevligt ställe - sätter mig på lagomt avstånd från allt störande. Ingen hiphop eller heavymetal från någon högtalare. Fönsterbord, trevlig utsikt. Beställer in mat och dryck...börjar må bra...
Och plötsligt ser jag det jag inte vill se...något som jag vet kommer att dras som en magnet åt mitt håll: en ensam dam som kommer in. Med allt annat än bestämda steg. Blicken spejar oroligt omkring...riktas mot mig. Jag ser beslutet i kroppshållningen. "Där! Vad skönt! En till ensam och olycklig! Vad trevligt med sällskap! Tillsammans är vi starka!" Bordet intill eller i värsta fall samma bord. Några har väl ursäktat sig med att "det är så tråkigt att sitta ensam". Jag tror att de menar "läskigt" i stället för "tråkigt".
När detta händer blir jag irriterad och avvisande. Inte för att jag har något emot sällskap i SIG, eller för att dessa kvinnor skulle vara otrevliga. Min irritation handlar om att de med sitt beteende manifesterar synen på att det är något "fel" med en ensam kvinna på restaurang! Inte söker de ju mitt sällskap för att jag verkar trevlig, utan för att de själva ska slippa skammen.
Det är lite synd om dessa kvinnor när de begår misstaget att ty sig till mig. För om de hade ångest p.g.a sin ensamhet innan de började prata med mig så måste det vara vråljobbigt efter att ha sett min kalla blick!
På mitt gamla jobb hände det att kvinnliga kollegor hoppade över lunchen om de inte fick med sig sällskap till matsalen. Matsalen där alla kände varandra. För det fanns ju en risk att man inte fick plats vid ett bord där det satt andra - och då var man tvungen att sitta ENSAM och äta!!
När jag jämför detta med hur det är idag så kan jag tack och lov se en liten skillnad : på mina nuvarande lunchställen kan man då och då se kvinnor sitta ensam och - förhoppningsvis njuta - av sin lunch.
På puben en fredagskväll däremot... - Jag tror inte att jag behöver säga det - alla vet det ändå.Eller?Känner ni många kvinnor som går på krogen helt utan sällskap?
Varför är det så skamligt?
En nordafrikansk, ung kvinna berättade en gång ( det är nu för ca 5 år sedan) för mig att det i hennes hemland var fullständigt omöjligt för en kvinna att gå ut ensam på gatan på kvällarna. Hon tittade på mig som om jag verkligen inte var riktigt klok när jag frågade "varför". Hon mumlade generat att det skulle vara rena vansinnet...och ville avsluta diskussionen.
"Vad händer om du gör det?" envisades jag som en gläfsande terrier. Hon tittade lite förvånat, kanske medlidsamt på mig (tänkte tydligen att jag var en naiv idiot).
"Vad tror du?" svarade hon.
Men i Sverige då? Här är det ju inte direkt farligt för en kvinna att gå ut ensam. Ändå verkar det upplevas som något obekvämt.. skamligt...kanske t.o.m tragiskt.Sitter de patriarkala strukturerna kvar så envist hos moderna självständiga kvinnor?
För resten - har jag kanske fel? Inbillar jag mig?
Handen på hjärtat, medsyster! Hur många gånger har du varit och tagit en öl eller ätit middag helt själv en fredagskväll? Eller gått ut och dansat utan kompis?
Till slut vill jag säga att jag faktiskt väldigt ofta går ut med en kompis eller fler och tycker att det är jättehärligt, det med.
Det är bara det att jag vill kunna välja...utan att det anses konstigt.
Sedan behövde bara en person beklaga att texten var borta för han tyckte att den var bra och vips så vann fåfängan över moralen... texten kom tillbaka. Suck! Vad ska man göra...man är ju bara människa...
Och här är den:
Ensamma tjejer på krogen
Jag är en person som trivs rätt så bra med mitt eget sällskap. Jag går ofta på bio med mig själv, tar en fika på stan med bara mig själv vid bordet, och ofta äter jag middag på någon mysig restaurang med mig själv. Jag tycker om mitt sällskap.
Men det finns ett litet problem.
Ibland får jag nämligen inte njuta av mitt sällskap ifred.
Tro nu inte att det är män som stör mig! Nej, nej, - så var det för 20-30 år sedan. Det var när jag var ung och söt och satt ensam på en restaurang...då kom det ganska snabbt fram män som erbjöd sig att rädda mig från min- enligt dem- sorgsna ensamhet, och det var ett helsike att få dem att fatta att jag menade allvar när jag sa att jag ville sitta ensam!!
Numera slipper jag sådant...fast skulle det hända så vore det ju förstås lite smickrande...
Nu är det kvinnor i min egen ålder som kan ställa till det när jag dejtar mig själv ute.Nu tror ni kanske att det är lesbiska kvinnor som försöker ragga upp mig. Men ni har fel.
Det verkar vara helt vanliga heterokvinnor som så gärna vill gå ut på stan och sätta sig (för sig själv, tror jag) på en restaurang eller på ett fik - men VÅGAR INTE sitta själva! Och just det retar mig mest. Att de inte vågar!
Nu låter jag fascistoid - jag föraktar svaghet - usch, hjälp! Men det är inte riktigt så. Det handlar om en indignation av politisk art.
Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna hävda att det stämmer.
Så här kan det vara: Jag har hittat ett trevligt ställe - sätter mig på lagomt avstånd från allt störande. Ingen hiphop eller heavymetal från någon högtalare. Fönsterbord, trevlig utsikt. Beställer in mat och dryck...börjar må bra...
Och plötsligt ser jag det jag inte vill se...något som jag vet kommer att dras som en magnet åt mitt håll: en ensam dam som kommer in. Med allt annat än bestämda steg. Blicken spejar oroligt omkring...riktas mot mig. Jag ser beslutet i kroppshållningen. "Där! Vad skönt! En till ensam och olycklig! Vad trevligt med sällskap! Tillsammans är vi starka!" Bordet intill eller i värsta fall samma bord. Några har väl ursäktat sig med att "det är så tråkigt att sitta ensam". Jag tror att de menar "läskigt" i stället för "tråkigt".
När detta händer blir jag irriterad och avvisande. Inte för att jag har något emot sällskap i SIG, eller för att dessa kvinnor skulle vara otrevliga. Min irritation handlar om att de med sitt beteende manifesterar synen på att det är något "fel" med en ensam kvinna på restaurang! Inte söker de ju mitt sällskap för att jag verkar trevlig, utan för att de själva ska slippa skammen.
Det är lite synd om dessa kvinnor när de begår misstaget att ty sig till mig. För om de hade ångest p.g.a sin ensamhet innan de började prata med mig så måste det vara vråljobbigt efter att ha sett min kalla blick!
På mitt gamla jobb hände det att kvinnliga kollegor hoppade över lunchen om de inte fick med sig sällskap till matsalen. Matsalen där alla kände varandra. För det fanns ju en risk att man inte fick plats vid ett bord där det satt andra - och då var man tvungen att sitta ENSAM och äta!!
När jag jämför detta med hur det är idag så kan jag tack och lov se en liten skillnad : på mina nuvarande lunchställen kan man då och då se kvinnor sitta ensam och - förhoppningsvis njuta - av sin lunch.
På puben en fredagskväll däremot... - Jag tror inte att jag behöver säga det - alla vet det ändå.Eller?Känner ni många kvinnor som går på krogen helt utan sällskap?
Varför är det så skamligt?
En nordafrikansk, ung kvinna berättade en gång ( det är nu för ca 5 år sedan) för mig att det i hennes hemland var fullständigt omöjligt för en kvinna att gå ut ensam på gatan på kvällarna. Hon tittade på mig som om jag verkligen inte var riktigt klok när jag frågade "varför". Hon mumlade generat att det skulle vara rena vansinnet...och ville avsluta diskussionen.
"Vad händer om du gör det?" envisades jag som en gläfsande terrier. Hon tittade lite förvånat, kanske medlidsamt på mig (tänkte tydligen att jag var en naiv idiot).
"Vad tror du?" svarade hon.
Men i Sverige då? Här är det ju inte direkt farligt för en kvinna att gå ut ensam. Ändå verkar det upplevas som något obekvämt.. skamligt...kanske t.o.m tragiskt.Sitter de patriarkala strukturerna kvar så envist hos moderna självständiga kvinnor?
För resten - har jag kanske fel? Inbillar jag mig?
Handen på hjärtat, medsyster! Hur många gånger har du varit och tagit en öl eller ätit middag helt själv en fredagskväll? Eller gått ut och dansat utan kompis?
Till slut vill jag säga att jag faktiskt väldigt ofta går ut med en kompis eller fler och tycker att det är jättehärligt, det med.
Det är bara det att jag vill kunna välja...utan att det anses konstigt.
måndag 10 augusti 2009
Hafez och jag...
Ha, hos Hafez finner man både det ena och det andra!
Nu hittade jag en dikt som "legitimerar" min kärlek till djur och krukväxter. (Se inlägget 9 augusti) Fast han höjer också ett varningens finger:
Börja att se allt som Gud
men håll det hemligt
.......
Hafez
för vem i denna värld kan du berätta
att när en hund springer fram till dig
och viftar på sin extatiska svans,
böjer du dig ned och viskar i dess öra,
"Älskade
jag är så glad att Du är glad att se mig.
Älskade
jag är så glad,
så väldigt glad att du har kommit".
(A.Goldman: Guds älskarinnor)
Nu talar han väl om faran med "att tala så öppet och tydligt om mystikens innersta kärna", för sådant sågs inte med blida ögon av det religiösa etablissemanget på hans tid.
Även om hunden fick symbolisera något som det inte var ok (enligt de "rättrogna) att betrakta och älska som Guds skapelse - så förmedlade han sitt budskap genom en väldigt vacker bild!
Tycker jag.
Nu hittade jag en dikt som "legitimerar" min kärlek till djur och krukväxter. (Se inlägget 9 augusti) Fast han höjer också ett varningens finger:
Börja att se allt som Gud
men håll det hemligt
.......
Hafez
för vem i denna värld kan du berätta
att när en hund springer fram till dig
och viftar på sin extatiska svans,
böjer du dig ned och viskar i dess öra,
"Älskade
jag är så glad att Du är glad att se mig.
Älskade
jag är så glad,
så väldigt glad att du har kommit".
(A.Goldman: Guds älskarinnor)
Nu talar han väl om faran med "att tala så öppet och tydligt om mystikens innersta kärna", för sådant sågs inte med blida ögon av det religiösa etablissemanget på hans tid.
Även om hunden fick symbolisera något som det inte var ok (enligt de "rättrogna) att betrakta och älska som Guds skapelse - så förmedlade han sitt budskap genom en väldigt vacker bild!
Tycker jag.
lördag 8 augusti 2009
Anita Goldman och Hafez
Jag har läst "Guds älskarinnor" av Anita Goldman idag. Boken handlar om kvinnliga mystiker genom tiderna. Sista kapitlet i boken har dock ägnats åt en manlig persisk mystiker som hette Hafez och som levde på 1300-talet i Shiraz. Han påminner lite om Bellman på det sättet att han sitter mest på Tavernan och "besjunger ruset och naturen och kärleken". Fast Bellman sjöng inte om Gud på samma sätt som Hafez gör. Han, Hafez var väldigt hängiven och hänförd vad gäller Gud och Kärlek. Men han gillade inte institutionaliserade religioner och i en dikt säger han sig ha rykte om sig att "älska charmen hos de laglösa, de vilda konstnärerna och de oanständiga".
Han är den mest älskade av alla persiska poeter än i dag, får jag veta. Bara Koranen lär vara vanligare än hans diktsamling i iranska bokhyllor, läste jag i boken.
Denne store mystiker, intellektuell, poet och sufimästare tog upp könsrollsfrågor i några dikter
Ett exempel:
En ung kvinna frågade mig,
"Hur känns det att vara en man?"
Och jag svarade,
"Min kära, jag är inte så säker."
Då, sade hon,
"Men är du inte en man?"
Och denna gång svarade jag,
"Jag ser genus
som ett vackert djur
som människor tar med sig på promenad i ett koppel
och anmäler till underliga tävlingar
och försöker vinna underliga priser med."
"Min kära,
en bättre fråga för Hafez
skulle ha varit
"Hur känns det att vara ett hjärta?"
För allt jag vet är Kärlek
och jag finner att mitt hjärta är oändligt
och överallt.
Anita Goldman: Guds älskarinnor (sid 199-200)
Han är den mest älskade av alla persiska poeter än i dag, får jag veta. Bara Koranen lär vara vanligare än hans diktsamling i iranska bokhyllor, läste jag i boken.
Denne store mystiker, intellektuell, poet och sufimästare tog upp könsrollsfrågor i några dikter
Ett exempel:
En ung kvinna frågade mig,
"Hur känns det att vara en man?"
Och jag svarade,
"Min kära, jag är inte så säker."
Då, sade hon,
"Men är du inte en man?"
Och denna gång svarade jag,
"Jag ser genus
som ett vackert djur
som människor tar med sig på promenad i ett koppel
och anmäler till underliga tävlingar
och försöker vinna underliga priser med."
"Min kära,
en bättre fråga för Hafez
skulle ha varit
"Hur känns det att vara ett hjärta?"
För allt jag vet är Kärlek
och jag finner att mitt hjärta är oändligt
och överallt.
Anita Goldman: Guds älskarinnor (sid 199-200)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)