fredag 25 december 2009

En tågresa på julafton

Finland.

Hm. Hemland.
Julafton.

På tåget mellan Helsingfors och Kajana satt två unga tjejer vars ungänge jag var tvungen att ta del av för att de satt så nära, framför mig. Jag satt bakom dem. Det var såpass tyst i tågvagnen att jag hörde allt de sa till varandra.

Den ena av dem var förkyld och hennes skratt var hostigt och hest...ändå skrattade hon och den andra mycket i början. Jag tänkte först att de var gamla skolkamrater på väg hem från studieorten för att fira jul och jag lyssnade lite förstrött...kanske inte så mycket på vad de sa utan mer på tonen i samtalet dememellan...om deras röster var äkta eller konventionellt/artigt småspända... de verkade ganska avspända och äkta...jag fascinerades också av det hostiga och frekventa skrattet.

Efter Tammerfors hände det något...det blev liksom en annan nyans i talet och skrattet minskade. Sedan hörde jag den ena säga:
- Jag vet att jag ser bra ut..... (sedan missade jag resten)
och den andra:
- Det är lustigt - DU är vacker och eftersom du är min syster så drar jag fördelar av det på något sätt...jag liksom snyltar på dig....

Nu blev jag nyfiken! Systrar! Den ena vacker och den andra inte....och den som inte var vacker kunde ta det så där avslappnat och coolt! Antingen ljuger hon - den "fula" - eller så har de två en mycket speciell relation! tänkte jag.

Jag blev plötsligt mycket mer engagerad... ändrade min sittställning för att höra och se bättre.
Genom springan mellan ryggstöden på deras säten såg jag att den ena tjejen hade blont och långt hår och piercingar plus långa vinröda naglar. Det visade sig senare att håret var en peruk. Den andra hade en svart stickad mössa på sig, var lite knubbig, väldigt piercad och hade massor med tatueringar på armarna... Vem var den vackra? Jag tror att det skulle vara hon med den blonda peruken.

-Fan, pinknödig igen! Ska vi gå och pinka? hörde jag.
Va?! Två vuxna systrar som går på toaletten tillsammans! Det kändes liksom.....konstigt. Jag ansträngde mig extremt för att se deras ansikten när de gick. Båda två var söta och hade vänliga ögon. Det var mörkt ute och fönsterrutorna fungerade som perfekta speglar.... jag behövde inte avslöja min nyfikenhet och stirra på dem öppet, rakt i ansiktet när de kom tillbaka från toaletten, utan jag låtsades bara titta ut genom fönstret fast jag såg allt som hände i tågvagnen.

Tjejerna satte sig på sina platser och jag fortsatte att tjuvlyssna .... nu med ett nytt intresse....när ska de prata om den övriga familjen? Hurdana föräldrar har de? Finns det fler syskon? Är de kanske bara halvsyskon?

Snart behövde de gå på toaletten igen...va konstigt! Blåskatarr eller stress inför julen? tänkte jag.

Sedan - efter toalettbesöket - när de satt på sina platser framför mig igen - berättade den ena om något tillfälle då hon haft problem med bilkörning vilket inspirerade den andra att tänka på den gången när hon körde bil på fyllan och krockade och bilen gick av på mitten och blev mosad men hon klarade sig nästan oskadd....

Sedan nämndes fyllan regelbundet och i nästan alla sammanhang när de pratade....inte så där med fniss och skryt som det ofta är, utan Fyllan verkade vara någonting naturligt i deras liv... Och då såg jag att de drack öl där i tågvagnen också. Jag sträckte mig en aning och såg att de hade en hel, stor låda med mellanöl framför sig. Fast hälften av burkarna var tomma. - Men gode gud - det var ju julafton och de skulle snart komma hem till föräldrarna - vilken katastrof!

De reste sig igen och gick - på toaletten - tänkte jag. Men när jag själv gick in i kafévagnen för att fika såg jag att systrarna satt där och drack - antagligen starköl.... Jag fick nästan panik när jag tänkte på deras hemkomst och möte med föräldrarna och julaftonen. Fortfarande hade jag inte hört ett enda ord om vare sig mamma eller pappa eller fanans moster. Självklart låtsades jag att jag inte ens såg dem där i cafévagnen. Fast egentligen kände jag att jag skulle gå fram till dem och säga åt dem att sluta supa...

När de kom tillbaka från kafévagnen hade vi bara två timmar kvar av resan - deras destination var samma som min, hade jag hört och förstått. De öppnade var sin burk öl och började lyssna på musik...ögonen började se lite stirriga ut, såg jag från fönstret.

- Du är absolut min bästa kompis, sa den vackra systern.
- Detsamma! svarade den andra.
Sedan fortsatte de att att lyssna på musik.

Efter en stund sa den vackra :
- Vet du - när vi kommer hem... ska vi göra så här: om de säger att de i n t e har särskilt bråttom så kan vi först gå till Bonne(en krog i staden) och ta ett glas, och sedan går vi och köper en julklapp till mamma. Men om de h a r bråttom så går vi och köper julklappen direkt.

- Så gör vi, tyckte den andra också. - Vi köper en korg med kex, ostar, choklad och allt gott och sedan äter vi själva upp allt, fnissade hon.
-Nej förresten - vi köper något riktigt fint till mamma , sa hon sedan.

- Ja, det gör vi, sa den andra med värme i rösten.

Efter en stunds tystnad sa den som enligt deras definition inte var vacker:
- Jag tror att hon har en vinbox.

- Det tror jag också sa den vackra.

Mamman kom på tal lite senare i en historia där hon visade sig på fyllan... iklädd bara trosorna...

Sedan blev de sentimentala. De började berätta om kompisars mammor de gillade och som gillade någon av dem alldeles speciellt mycket....och nu orkade de inte vara så värst intresserade av vad den andra sade, utan levde mer i sina egna minnen - och plötsligt skilde de sig inte särskilt mycket från vanliga medelålders fyllon.

Jag tyckte det var jobbigt att lyssna nu fast jag gillade de här tjejerna ...de verkade snälla, gulliga, absolut trevliga. Men en ångestfull, moralisk röst skrek i mig och jag kände att jag borde går fram till dem, hötta med pekfingret och vråla: - KLOCKAN ÄR FEM OCH JULAFTONEN HAR REDAN BÖRJAT OCH MAN KÖPER INGA JULKLAPPAR NU!!! FÖR DE SKA VARA KÖPTA VID DET HÄR LAGET!!!OCH MAN KOMMER INTE TILL SINA FÖRÄLDRAR PACKAD PÅ JULAFTON!!!

Självklart gjorde jag inte det.
I stället låtsades jag att jag varken hörde eller såg dem.

Och så plötsligt sa den vackra, hon med peruken: - Vet du den där gången när du födde....faen, att jag inte var med vid förlossningen....jag ville egentligen verkligen vara där, men jag vågade inte skolka från skolan för mamma...

- Du hade verkligen behövts där, sa den andra, hon med tatueringar och i den svarta mössan. - Fast Jesse skärpte sig verkligen där - han höll ungen i famnen hela tiden sedan...
Hennes syster höll med om att Jesse, den slöhögen, minsann hade förvandlats till en kille med spänst den gången....när ungen föddes. Det hade flickornas mamma också tyckt.

De sa inte ett ord till om ungen. Och det hade de inte sagt tidigare heller. Ungen omnämndes bara denna enda gång. Sedan aldrig mer.

Min skapare! Det fanns ett litet barn också någonstans! Det började kännas obehagligt.... Var i helvete var ungen och Jesse nu då?!

Jag tyckte det var underbart när tåget kom fram till min hemstad. Jag slapp dem...och ångesten för deras förstörda julafton ... Jag blev i stället upptagen av att hantera mina egna demoner inför mötet med familjen .....denna stora högtid som till mångt och mycket fungerar som någon slags kvitto på familjelyckan.... eller något annat...

fredag 18 december 2009

Och så vart det ljus

Jag gläntar på persiennen på morgonen och hela rummet exploderar av ljus....tack, sankta lucia för att du lyssnade på min bön! snö, snö överallt och sol och så mycket ljus! Inte gör det något att skitjulen står för dörren och de perversa tomtarna snart bjuder på godis och mobiltelefonabonnemang i centrum...man kan alltid visa fingret åt dem även om det inte är så värdigt men vad ska man göra...ljuset har återvänt och vid morgonfikat vilar mina händer inte längre på tidningen likt sysslolösa händer på ålderdomshem...fingrarna fattar nästan girigt tag i sidorna med de häpnadsväckande nyheterna och den igår halvtomma och likgiltiga blicken får en skärpa...- tänka sig! sådana lymlar överallt, och vad ska detta nu betyda? ögonen vilar på de upphetsande rubrikerna och de berörande bilderna...- nämen har du hört på maken...jag upprörs saligt och troget av morgonens nyheter och livet återvänder, jag blir delaktig i världen, jag bryr mig...vilken nästan berusande känsla! jag blir full av koffeinet och euforisk av solen som gassar i mitt kök ...upp och titta ut genom fönstret igen! sant, sant! det är ljust, vackert, ljuvligt vackert ute!
På vägen till jobbet genar jag lite genom en skogsdunge ...jag halkar omkull och blir liggande en stund i den mjuka snödrivan och beskådar de snöklädda grenarna och den blåa himlen...sedan borstar jag av mig och promenerar leende vidare och hoppas att jag snart ska halka igen...

lördag 12 december 2009

Decemberångest eller O helga natt..

....om du kunde komma och passera....det är lite mörkt nu....det har varit lite väl mörkt länge.....sankta lucia, hjälp mig belys min vandring de sista metrarna...ge mig lite ljus nu, du som har hur mycket som helst....jag längtar efter den heliga natten för efter den kommer morgonen...nu ser jag knappt framför mig, det blir ju bara mörkare och mörkare..
måste hitta till jobbet, måste jobba....får inte glömma jobba fast jag blir så trött på jobbet.. plufsiga, glåmiga blågråa ansikten på bussen och i centrum och i min spegel, ögon glansiga av trötthet, spända kinder, livlösa hår...bistra grin som ska föreställa leenden, passiv aggression...systempåsar...god morgon!.. ryckiga rörelser...gräl, gråt, kollaps hos den sköraste...fan vad jag hatar alla som står i vägen eller pratar skit...jag gick in i dörren en morgon, kunde inte öppna den för att gå till jobbet fast jag tog sats flera gånger, tog av mig stövlarna och kappan , gick och la mig i sängen med mössan på.....har gått åt fel håll från bussen två gånger under den senaste veckan ...började gå tillbaka mot jobbet fast jag skulle hem...jag kan ju inte vara frisk...snart dör jag, va skönt...och alla andra också....varför alla dessa sjukdomar...varför dessa katastrofrapporter....va? snart ingen luft att andas?.....varför kan människor inte vara snälla mot djur.....jag kommer att mörda den som bjuder mig på julskinka!!!...ska man köpa utsläppsrättigheter i julklapp till alla nu?...jag fattar inte vad som står i tidningen, va pinsamt, jag är ju lärare....finns det verkligen inget hopp om jorden?...vad sa du?..jag minns inte vad som sades sist...hör min röst någonstans långt borta mumla konstiga meningar...hjärntumör eller afasi? båda två förstås pucko...vilka dårar de som pratar om pensioner...hjälp jag kan inte sluta fnissa....
O du helga natt vad jag längtar, längtar!

(Jag har nog överdrivit lite.....för konstens skull.....:-)

lördag 14 november 2009

Hyllning till tekniken, nunnorna och alkoholen!

I morse - i förmiddags - vaknade jag 10.30. Hoppsan - jag hade sovit i 14 timmar! Förkylning, en lindrig sådan var nog orsaken. I går kväll orkade jag inte ens se Doobidoo klart, trots Cecilia Frodes fascinerande frånvarande närvaro och stirrande blick...(kände igen mig där på något sätt..) Somnade framför TV:n med kläderna på.
Vaknade vid ett på natten, bytte om till nattlinne och tänkte att nu var jag väl sjuk...

Men se - sömnen gjorde under!
Pigg och utvilad satt jag vid elva med en stor, rykande och ljuvligt doftande kaffekopp i min hand, i den mjuka och varma sängen och hörde regnsmattret mot fönstret. Och DN låg där förstås, framför mig....Min syster ringde och vi hade en jätterolig stund i telefon. Hon i Helsingfors, jag i Haninge. En mörkgråmulen, regnig förmiddag i november.

Uppstigen fortfarande pigg och energisk. Tänkte jobba lite. Skulle kolla om jag hittade en text till en bellmanlåt på nätet. För mina elever. Det är klart att jag gjorde det. Hittade texterna till alla epistlarna plus allt jag behöver för att mina elever på A-kursen ska lära känna C.M. Bellman. Herregud vad jag blev inspirerad! Förstod plötsligt hur jag ska lägga upp - lägga om -hela litteraturundervisningen på svenska 2 A framöver! Det finns ju obegränsat med material att hämta på nätet! Lagom långa och lättlästa biografier, sångtexter, bilder..

Denna insikt: man hittar allt på nätet, allt - det är nästan som att man vägrar tro det mellan varven och blir lika häpen och fascinerad varje gång det händer.

Och så var jag tvungen att lyssna på ett par bellmanlåtar på CD:n framförda av Mikael Samuelsson. Det var ju så fruktansvärt vackert och tog mig helt i besittning...och ideérna om min blivande undervisning flödade...Jag tände små lampor för att intensifiera den novembergråa mysstämningen, plus två stearinljus, hällde upp ett glas rödvin, satt vid mitt köksbord och det var sannerligen inget fel på stämningen! Och regnet, det fortsatte att slå mot fönsterrutan, och mörkret var äkta och felfri i sin kompakthet!
Och Carl Michael hyllade sin Ulla Winblad ...

Sedan började jag tänka på hur beroende allt detta var på teknologin. Mobilerna, internet, CD:n. Utan CD:n skulle jag inte kunna njuta av Bellman just nu! Och datorn...teletekniken...jag kan ha närhet/kontakt med människor tack vare telefoner och nätet, dygnet runt. På mina villkor. Post flera gånger om dagen. Kan kommunicera även när jag inte har lust att öppna munnen och artikulera... Jag kan berika min värld och få massor av information om vad som helst när som helst genom att slå på datorn. Jag kan sitta och mysa vid levande ljus och lyssna på vackra visor från 1700-talet när min fantastiska tvättmaskin jobbar, lagom diskret, i badrummet! Och medan ugnen värmer upp lunchen.

Jag tänkte på operationen som räddade mitt liv för många år sedan. Hur andningsapparaterna ständigt väckte mig efteråt, efter operationen, när jag sov - de tjöt som galningar, maskinerna bakom mig...orsaken var att jag inte andades ordentligt.
Vilken tur att de fungerade! Och att den fantastiska kirurgen kunde sitt jobb! Och hade ett fungerande team omkring sig, som kunde sitt jobb!

Och så tänkte jag på hissen, bussen, digitalkameran, finlandsbåten, flyget...sånt jag kom på som var bra i mitt liv tack vare ingenjörerna, och det är ju så intressant med rymdteknologin...ger sunda perspektiv till var och en...
Och naturligtvis konstaterade jag att det mesta av allt detta konstruerats av män. Den rationella ingenjörsvetenskapen som styrts av män...

Hm...men inte hade de kunnat göra allt detta om kvinnorna inte hade tagit hand om deras barn och skött hemmet.

Jag började än en gång leka med en fantasi: om mänskligheten alltid hade haft jämn fördelning av hem- och samhällstjänsterna - hur hade det sett ut då? Det vill säga om både män och kvinnor hade varit lika bundna vid barnen och hemmet och arbetat på lika villkor ute i samhället.
Om den jämställdhet som de flesta politiskt korrekta ändå säger sig sträva efter alltid hade funnits. Hur skulle det se ut nu?

Tvättmaskinen skulle nog finnas, spisen, datorerna, telefonerna, CD:n... kylen, frysen,
...
Skulle internet se ut som det gör nu? Finns det några tecken på någon typ av urspårning i våra tillgångar till det teknologiska p.g.a ingengörkunskapens alienering från människan, barnet, relationen "du och jag", livet - eller det som några kallar Moder Jord? Är barnporr, våldsporr och olika destruktiva beroendeframkallande datorspel på nätet tecken på obalans? Hade krutets upptäckt fått sådana dimensioner? Atomkraften och -bomben?

Eller hade det sett ut som nu i alla fall? Eller annorlunda? Hur då i så fall?

Och så vidare...och så vidare... dessa funderingar...

Sedan hyllade jag också vinet i mina tankar.
För utan vin skulle nog Bellman inte sjungit och skrivit så vackert. Och utan det där lilla glaset med vin hade jag själv gjort någonting annat än suttit där och myst, jag kanske hade joggat eller gjort något annat dumt.. Kanske försökt låtsas som att vädret inte var så grått. I stället för att beskåda skönheten av en mulen och regnig dag i november genom en våt fönsterruta, i skenet av några levande ljus.

Nunnorna med sin stearinljustradition fick också en tacksam tanke av mig...tack och Gud vare med er!

söndag 8 november 2009

En hund som sjunger Mozart

Jag har tidigare här skrivit om min stora kärlek till djur. Jag blir så rörd och förundrad över deras "klokhet"- olika egenskaper som vittnar om ... ja, vad vittnar dessa egenskaper om?

Jag tänker på den där elefanten som räddade en 8-årig flicka undan tsunamin - den greppade tag i flickan och bar henne upp, bort från stranden.

Jag tänker på gorillahonan som när hon lekte med sin unge "föll" baklänges på rygg varje gång ungen kastade en pytteliten sten på mammas mage.

Jag tänker på hur delfinerna leker med människor...

Jag tänker på min egen älskade hund som jag visserligen förlorat, som visar en sådan spontan kärlek till och omsorg om alla människor!

Jag tänker på det jag hörde på Spanarna sist: att kor med namn producerar 3 liter mer mjölk per dag än namnlösa kor...

Och nu imorse ringde min syster och berättade, att när deras dotter spelar ett speciellt stycke Mozart på piano, så börjar hunden "sjunga med" dvs yla. Och det är bara detta enda stycke som får honom att göra så...
Min syster och svåger försöker göra ett videoklipp och lägga ut på nätet...

torsdag 5 november 2009

Stjärnljus

"Alla stjärnor är döda. Det är bara ljuset som är kvar." sa någon på TV igår.
En stjärna slocknade för tre veckor sedan.
Måtte jag snart kunna se ljuset.
Än så länge bara tunga moln...

tisdag 3 november 2009

måndag 5 oktober 2009

Skuld, Skam, Heder..

Det pratas om hederskulturen i medierna just nu. Jättebra! Bra att dess mekanismer läggs under förstoringsglaset offentligt. Enligt min mening har man inte gjort det tillräckligt mycket i Sverige, och det beror kanske på att rädslan för att bli sedd som fördomsfull, generaliserande eller främlingsfientlig är lika stor som hederskulturernas rädsla för den stora Skammen.

Jag har funderat en del över detta med Skuld och Skam...begreppens innebörd och substans.

Man säger ofta att man känner Skuld fast det egentligen handlar om Skam. Man säger att man känner skuld fast man i själva verket är rädd för att ha gjort bort sig, vilket betyder "har gjort sig oförtjänt av att bli respekterad/älskad...har gjort sig oduglig inför andra"

Skulden har - såvitt jag ser det - att göra med kärlek, sorg och medlidande - kopplat till det egna ansvaret. "Jag har bidragit till att någon lider. Och jag lider med".

Skammens substans är ju Rädsla för att bli bortstött, utskrattad, att inte duga. Inte få vara med i flocken. Och följden naturligtvis en outhärdlig sorg.
Vi är livrädda för det.
Skammen sägs vara en grundaffekt, på driftplanet, den är biologisk - en överlevnadsfunktion. Vi behöver skammen för att lära oss att anpassa oss till flocken. För blir vi utstötta så klarar vi oss inte.

Den riktigt jävliga Skammen gör att man inte ens duger åt sig själv, och då är det farligt. Var ska man då vara om varken Flocken eller den egna kroppen tycks vilja ha en? Då finns två möjligheter: att göra allt för att inte kännas vid det Skamliga - tränga bort - eller att förstöra, straffa sig själv.

Jag själv gör också vad som helst för att slippa känna Skammen. Det gör nog de flesta av oss.
Det sitter i våra gener.

Men det är Kulturen som bestämmer vad som är Skamligt.

Hederskulturen är ett exempel på det verktyg som patriarkatet använt sig av för att hålla kvinnan på mattan: Skambelägga kvinnans sexualitet. Det finns inget effektivare vapen än just att hotet om Skammen. Skammen som drabbar dig och din familj. (Och i den ansvarsfrågan kommer ju Skulden in också..) Kvinnans könsorgan heter förresten Skam på finska..alltså om man översätter det finska ordet till svenska.

Killen i dagens artikel om hederskulturen i DN beskriver det väldigt tydligt. Han hade inte haft en chans att få vara med i gänget på torget om hans syster hade riskerat "hans" heder. Han hade blivit bortstött, oduglig, värdelös.
Och detsamma hade drabbat hela familjen.

Killen ställde upp på Kulturens krav: vaktade sina egna och andras systrar, spionerade på dem, satte dit dem. Själv hade han relationer med tjejer, hade sex med dem och betraktade dem som orena horor. Inte en sekund funderade han på att gifta sig med dessa horor, berättade han.

Han handlade enligt sin flocks moralkodex - tills han själv blev drabbad. Han blev kär på allvar. I en tjej som inte var lämplig inför familjens ögon. Och då vände han sig mot den, Kulturen.

Hederskulturens beståndsdelar är feghet, egoism, i vissa fall psykopati. Man förtrycker, t.o.m mördar för att själv slippa undan sin egen skam. Man gör så i Kärlekens namn. Man gör så mot sina egna barn som man säger sig älska.

För Kulturen har lärt att det är den gudomliga regeln.

Ändå verkar människorna i denna kultur ha ett normalt känsloliv...

Kulturen gör ibland vad den vill med oss.

tisdag 29 september 2009

I natt jag drömde...

I natt drömde jag att jag pratade med Anita Goldman.
Jag sade till henne ungefär så här: - Jag beundrar dig så mycket! Du har ju kartlagt allt!

Bara den lilla sekvensen kommer jag klart ihåg av drömmen, inget annat.

Nu tror jag inte att drömmen handlade om AG, utan den handlade nog om min önskan att ha hennes intellektuella skärpa, en förmåga att se sammanhang, och framför allt hennes fantastiska flit!
I mitt nuvarande tillstånd saknar jag allt detta eftersom jag är utarbetad och stressad...
Så drömmen handlade om mig förstås.

Men vad gäller Anita Goldman, så har hon ju på sätt och vis - för mig i alla fall - ritat en karta...
Nämligen den patriarkala kulturens tillblivelse, struktur och mekanismer.

I "Sista kvinnan från Ur" beskriver hon det samhälle i det gamla Mesopotamien. Det var en rätt så fredlig kultur där kvinnan hade en stark position, där krig inte var dominerande, och där man hyllade Moder Jord. Innan männen och krigen tog över.
Texten var inget emotionellt pladder utan verkade vara ett resultat av idogt letande bland historiska dokument plus kommunikation med forskare i denna kultur.

"I Våra bibliska mödrar" visar hon med humor hur kvinnorna i Gamla testamentet enbart förekommer som figurer som skall tillfredsställa manliga behov - de poppar upp då och då för att föda söner åt män, och sedan försvinner de igen. I några fall poppar samma sonföderska upp två gånger - med 100 års mellanrum. Kvinnorna har inga egna liv, egna behov värda att omnämnas, utan allt går ut på att Mannen skall leva och föröka sig - nämligen få söner.

"Guds älskarinnor" berättar om några kvinnliga mystiker genom tiderna som orubbligt följt sin egen övertygelse och gett fan i omgivningens krav.
Några av dem ansågs såpass obekväma att det var nödvändigt att bränna dem på bål.

I "Snäckans sång" beskriver A.G - då bosatt i Israel mellan alla möjliga krig - hur de israeliska kvinnorna ställt upp på sitt lands militära anda. Hon rasar mot kvinnor som tillåter sina söner
gå ut och döda och bli dödade, kvinnor som ställer upp på vansinnet.

"De kanske vrider sina händer, de kanske har ångest, de kanske gråter, de kanske hänger ett guldkors runt hans hals....de kanske försöker- med list och tjat - att hålla honom ett par dagar till, en vecka till. Men sedan kysser de honom på pannan, på munnen, på kinden, kramar honom hårt och släpper honom. Låter honom gå. Och detta är en aktiv handling, ett beslut. Detta är något som kvinnan gör, inte något som hon låter hända." (s.144)

Hon berättar i boken hur hon en gång hade frågat några israeliska kvinnor varför de inte gick in för att stoppa kriget på allvar - varför de helt enkelt inte uppmanade sina söner att vägra delta i kriget i Libanon. De tillfrågade kvinnorna -hade blivit irriterade och upprörda: de hade väl ändå inget val! De kunde väl inte vara så illojala mot nationen!

Hon beskriver det politiska läget i Mellanöstern ur många olika perspektiv - man, kvinna, barn, nutid, historia, känsla, förnuft - med en skarp och klar blick - kunnigt och erfaret, intelligent.

Nu har Anita Goldman kommit med en dokumentärroman som handlar om det som kan ses som en fulländning av den kultur vars ideal är rationalitet, makt och kontroll, nämligen atombomben. Bokens titel är "Om jag så måste resa till Los Alamos." Hon reste ända dit, ända från Gammelgården i Sörmland, och kollade. Innan hon började skriva. Till New Mexiko, där den första provsprängningen gjordes, den som förvandlade sanden till glas.
Jag har börjat läsa...

fredag 18 september 2009

Önskar jag vore latinamerikan...

För länge sedan hade jag en nybörjargrupp på SFI (svenska för invandrare). Eleverna hade läst svenska ett par veckor och deras ordförråd var inte större än att de kunde några frågeord, några få substantiv och verb.
En dag hade vi läst en liten, mycket enkel fabel med några djur: hund, katt, björn, åsna..
Senare ville jag befästa ett antal ord eleverna hade lärt sig under dagen. Ett av orden var "peka". Jag demonstrerade och pekade på en äldre chilensk man med starka glasögon och stort leende. Jag frågade hans landsman - en 20-årig kille - som satt bredvid honom, och frågade: vad gör jag nu, Juan? Jag ville att han skulle svara: - Du pekar på William. Men inte kunde han ju vara så tråkig. Han svarade:- Du pekar på en åsna.

Jag blev naturligtvis lite chockad och tittade på William. Han log förtjust med hela tandprakten och glasögonen blänkte... Den yngre landsmannen tittade på honom med varma ögon. De andra i gruppen hade redan glömt ordet "åsna", och förstod inte komiken, så jag fick
skratta för mig själv....
Hur fan kunde han (Juan) komma på det med sitt lilla språk? tänkte jag imponerad. Man brukar ju vara totalt språkförlamad i början....

Idag - på SAS (svenska som andra språk) övade vi sk. deponensverb, verb som alltid slutar på s. - trivas, andas, hoppas, svettas, umgås, skämmas etc De verben är svåra, det är ett helsike att komma ihåg s:t när man vill använda verbet i olika former. Så länge man talar i nutid och använder presensformen går det bra, men de andra tempusformerna lär sig nästan ingen som läser svenska förrän efter många år... Jag menar lär sig att använda dem korrekt, såsom när infödda svenskar talar.

Jag förväntar mig inte heller någon omedelbar färdighet att handskas med momentet när jag jobbar med det, utan tycker att eleverna bör känna igen verben och förstå att man inte kan göra något åt dem - bara acceptera det konstiga s:t som i deponensfallet inte ens har någon funktion.

Vi hade gått igenom verben och eleverna hade gjort en övning.
Jag ville levandegöra, befästa igen.
"Berätta nu för en kompis om något tillfälle då du skämdes!" sa jag.

Eleverna vände sig mot varandra och började berätta, det hördes lite fnitter här och var, men den här gruppen är rätt så sansad, så det lät ungefär som vilken muntlig övning som helst ...

Så när sorlet hade avtagit frågade jag: - Nå - är det någon som har något fantastiskt att berätta om?

En kvinna som hade pratat med en ung chilensk kille ville berätta: " När min kompis var på teater så hade han glömt glasögonen hemma. Han skulle fråga en kvinna var garderoben fanns och skulle lägga handen på hennes axel, men han la handen på hennes bröst i stället."

Alla vrålskrattade, jag mest...

- Det här är väl en typisk latinamerikansk story - ni måste ju alltid plocka in erotiken i alla sammanhang... sa jag öppet fördomsfullt.

- Den är sann, det hände! försäkrade killen med ett lite blygt och snällt leende.
Och så skyndade han sig att visa att han hade lärt sig något idag: - Och jag vill också säga att jag då skämdes, svettades, men sen jag trivdes!

Jag har min lilla övertygelse kvar om att det handlade om en klassiker...men ...vilken kreativitet! Jag lovar - han kunde inte de verben innan....

Jag blir lite avundsjuk när jag tänker på hur roligt de har, latinamerikanerna. "Politiskt inkorrekta" förvisso, ofta, men med en humor som är en lika naturlig del av livet som att andas.

Jag hörde, att en peruan en gång hade sagt om den latinamerikanska musiken som ju innehåller både melankoli och humor i samma paket: - Man måste kunna skratta åt det mesta, t.o.m åt svärmodern och döden!

PS Namnen på eleverna är påhittade

lördag 12 september 2009

Ännu om det där med skratt

Har gått och funderat på det där med skratt. Och speciellt det där med "hysteriskt" skratt, när man inte kan sluta.. Eller när man skrattar så man kissar på sig. Och när man "skrattgråter".

Vilka gör det och vilka gör det inte?

Har Margaret Thatcher nästan kissat på sig för att hon skrattat så mycket? undrar jag
Eller Moammar Khaddafi? Gjorde Saddam Hussein det? Breznjev?
Putin?

Varför tar jag till sådana extrema exempel?

Ja jo....inte så svårt...tänkte kanske på att Margaret Thatcher och Moammar Khaddafi tillhörde de få som vägrade att hoppa i Stina Dabrowskis program.... och det är rätt så enkelt att fantisera fler....

I alla fall.

När en Man tappar kontrollen..... Usch! Låter inte det farligt?

När en Man tappar kontrollen så händer det ofta läskiga saker.

Som jag har konstaterat tidigare i "Kåt glad och tacksam" så vill många män att vi kvinnor skrattar oss fördärvade. Åt deras skämt alltså. Medan de själva nog bara ska dra lite på munnen...

Ingemar Gens www.gens.se säger att män borde le mer.

Jag säger att män dessutom borde skratta mer - inte bara så där normalt: Hahahaha hehehehe (alltså strupskratt) , utan så där....när skrattet ockuperar hela människan....när man knappt kan andas.... när man ....när man tappar kontrollen och är helt i skrattets våld...jag vet av egen erfarenhet att man mår jättebra av det och det är inte alls farligt trots att man krampar och kan inte andas.

Det riktiga skrattets hemvist finns någonstans väldigt djupt i oss, tänker jag.

Var bor skrattet? I magen?
Ännu längre ner?

Kan det vara där någonstans där könsorganen sitter? Nää.....

Fast varför inte? Libido betyder ju lust...(livslust?)

Vem vet? Vi kvinnor drabbas ju ibland av en olycka i den regionen när vi p.g.a skratt hamnar i ett kontrollöst tillstånd...

Guu vad knäpp jag är! Sorry!

tisdag 8 september 2009

Det läkande skrattet

I morse kände jag mig sjuk. Trött, snuvig, svettig.. Det började redan i går kväll...
Tanken på Influensan gjorde mina steg tunga på vägen till bussen. Hur ska jag orka jobba...undrade jag. Och ändå hade jag veckans kortaste undervisningsskyldighet framför mig. Funderade också på hur det skulle gå för eleverna under min långa sjukperiod, plus hur mycket pengar jag skulle förlora. Och naturligtvis undrade jag också om jag över huvud taget skulle överleva....Ringde till en kompis och ställde in en träff vi skulle haft i kväll.

På busshållplatsen satt en gammal elev med sin gitarr. En iransk musiker. En av de konstnärssjälar som jag lärt känna under min tid i Sverige. En av dessa invandrade konstnärer som inte lär sig svenska - korrekt alltså. Han klarade aldrig slutprovet på sfi och fick aldrig något slutbetyg.
Nu, på busshållplatsen, berättade han att han hade jobb som musiklärare i flera skolor, trots allt. Han har varit involverad i några uppskattade teaterprojekt och det går bra för honom, berättade han. Härligt!
Jag kände att jag började bli fnissig när jag lyssnade på hans knaggliga svenska. Och noterade hans smittsamt glada leende när han bad om ursäkt för sina språkliga tillkortakommanden...

Förresten - fnissigheten kanske berodde på att jag kom ihåg en lektion för flera år sedan när denne man vid ett tillfälle fick en sådan skrattattack att han inte kunde sluta. Det var som att någonting brast för honom...Jag kom ihåg hans skakande medelåldersrygg på bänken, hans kropp som en korkskruv, tårarna som rann, hur fullständigt utan kontroll han var.... Orsaken var något bisarrt fel han eller hans kamrat hade gjort vid en övning. Kontexten blev fruktansvärt komisk med det här felet...När han till slut lyckades berätta varför han skrattade så var det min tur att tappa kontrollen....Självklart smittade det här av sig ...resten av lektionen blev hysteriskt fnittrig i hela klassen. Det var naturligtvis ljuvligt kul!

Folk som får sådana hejdlösa skrattanfall .....att de själva till slut blir rädda ...när man under en mikrosekund kan skymta panik i blicken: "jag kanske aldrig mer kan sluta ....
De människorna har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Kanske tänkte han på samma lektion där på busshållplatsen, för våra mungipor åkte upp hela tiden när vi pratade med varandra. Han snubblade ideligen med sin svenska när han talade, och bad "så hemskt mycket om ursäkt" (med ett strålande leende) , och jag började känna oro...snart brister det igen...för mig alltså... Det började bubbla så där oroväckande någonstans under bröstbenet...Jag t.o.m undvek hans blick då och då för att olyckan inte skulle inträffa...

Jag klarade mig med värdigheten i behåll. Lyckades tygla det okontrollerade. Men jag tror att det (skrattet) satte sig i kroppen och själen ändå, för när jag kom till jobbet kände jag mig inte särskilt förkyld!

tisdag 1 september 2009

Höst och vinter

Såg Lars Noréns pjäs Höst och vinter på TV ikväll.
Jag minns när jag såg den första gången på Dramaten för säkert 20 år sedan - jag "flög" hem från teatern, kändes det som...jag var euforisk. Guu vad bra det var! Det var det bästa jag någonsin hade sett!

Och trots att tiden för att avslöja den borgerliga familjens hemligheter är passé sedan länge, så tyckte jag även ikväll att pjäsen var bra och aktuell, tidlös kanske...

Sorgerna, tillkortakommandena, jävligheterna, syskonavunden, svartsjukan, bitterheten över svek, sveken, sveken, kärleken, längtan, frustrationen, skuldkänslan, den ofrivilliga tillhörigheten och beroendet av de där människorna fast man inte vill, och den förbannade, avgrundsdjupa kärleken - trots att man hävdar annat i vissa lägen - allt detta är nog gemensamma element för de flesta familjesystem.
I varierande konstellationer och grader.
Det tyckte jag ikväll att pjäsen förmedlade för mig.

För tjugo år sedan såg jag något annat.
Då jublade jag att någon äntligen - och på ett så underbart genialiskt och roligt sätt - kunde berätta om borgerlighetens, vuxenvärldens förljugenhet!
Så kan man också se pjäsen förstås. Att vara vuxen är väl att vara lite borgerlig....


Innan dess - ikväll -var jag på afrikansk dans. Där upptäckte jag också att det verkligen var länge sedan man var ung och flygande...
Aj, vad det gör ont! I kroppen alltså.

Ändå satt jag nästan hela tiden... Jag var med bara så länge man skulle antingen röra på benen eller vifta med armarna, men när man skulle göra både och + kasta med huvudet som i trans, då satte jag mig.

Det såg fantastiskt ut när de dansade!

Sedan promenerade jag hem i höstblåsten med danskompisen och vi hade många intressanta samtalsämnen.

Då kände jag mig som mig själv igen....:)

fredag 28 augusti 2009

Kvällstidningarnas "människokärlek"

Jag avskyr kvällstidningar och deras äckliga löpsedlar! De gula "nyhetsförmedlare" som invaderar varenda tätortsboende på väg till jobbet, på väg hem, överallt - de stinker av ont blod och ruttna begär. De frossar i människans lägsta sidor. Det är det de lever på. De satsar på, utnyttjar, och ger näring åt människans depraverade nyfikenhet på andras lidande. Nyfikenhet som får oss (fast verkligen inte mig!) att köpa dessa vidriga tidningar! De lockar folk att delta i orgier där underhållningen består i att få höra om andras olyckor, sjukdomar, död, förnedring, cancer, våldtäkt, mord...

När jag själv genomgick en cancerbehandling för många år sedan såg jag allt detta mycket klart. Cancernyheterna som sålde mer än annat...jag kunde inte undvika de kattstora bokstäverna som bildade orden CANCER och DÖD vart jag än vände blicken. Jag minns att jag längtade efter sådana där sidoskydd (vad månne de heter?) för ögonen som jag har sett hästar ha på TV - för att bara kunna se framåt... för att mitt synfält, mina ögonvrår inte skulle kunna fånga in något från de gula farorna. En oförsiktig blick, en slarvig huvudrörelse kunde förstöra ett bra humör för resten av dagen.

Och jag vet att det finns massor av människor idag med diagnosen cancer som längtar efter skygglappar (så heter de ju!) för att slippa se sin sjukdom som välsäljande hyenagodis på löpsedlarna. Med undertexten: cancer = katastrof, vilket det i de flesta fall inte är längre.

Dessa gula blad "förgyller" ofta medborgarnas vardag t.ex när vi står i kassa- eller busskön. Vi "muntras upp" i vår gråa vardagstristess av att en känd person, en brottsling, ett brottsoffer, en anhörig BRÖT IHOP eller äntligen TALAR UT om sina svåra DROGPROBLEM eller sin HEMLIGA SJUKDOM och för ibland för sig att han/hon är DÖENDE.

Bra att vi blir uppdaterade...

Ibland vill kvällstidnigarna bedöva folket med ljuvliga prinsess- och prinsdrömmar, som när kungliga eller andra kändisar förlovar eller gifter sig.... vi får veta spännande detaljer om deras fantastiska och häpnadsväckande LYCKA ......för att redan nästa dag bli chockerade över rapporter om familjemedlammarnas RASANDE och bittra KAMP mot varandra...och hur den ena FÖRSTÖR den andras LIV!

Det finns inget som helst förbarmande med offren i deras smutsiga girighet efter människors pengar.

Den är kort sagt ondskefull - löpsedelskulturen.

Det torde framgå av mina ord att jag själv aldrig skulle köpa en kvällstidning. Men jag bekänner att jag ibland rör vid dem. Det är på stan när jag blir tvungen att kolla när biofilmen börjar... Men det tar bara några sekunder. Sedan går jag tvättar mina händer någonstans...

Ondska och det onda - det är deras främsta försäljningsidé. Det onda i alla former. Allt som orsakar lidande.

"Varför är ondskan mer intressant än godheten?" undrar Anita Goldman i sin bok Ljusbärarna.

Det undrar jag också -och - skulle tro - de allra flesta - någon gång i kassakön. Jag tror inte att det är människans innersta väsen att attraheras av dåliga nyheter.
Eller är det det?

Även min lokaltidning består till ca 95 % av rapporter om diverse orättvisor, missförhållanden eller olyckor. Eller allmänt gnäll. Varför är bara eländet intressant? Varför vill man bara läsa om sådant? Eller vill man?

Ondskan och det onda måste självklart göras synlig för att vi ska kunna kunna eliminera den. Man ska inte blunda. Men just detta att den görs till u-n-d-e-r-h-å-ll-n-i-n-g och till någon sorts förenande kraft, till något som skapar gemenskap bland oss....!?

Hur ser en sådan gemenskap ut egentligen, kan man undra.

Vi bloggare gnäller också (som jag nu). Men min avsikt är nog - hoppas jag - att få svar på vissa frågor (för mig själv) snarare än att göda en bitterhets- ellr domedagskulturkultur...
Vill kvällstidningarna väcka en debatt? Knappast.

För balansens skull tänker jag hädanefter notera minst två bra/vackra saker i min tillvaro i varje text.

Dagens blommor:

1.) Igår mötte jag många (minst 20) personer på jobbet som hälsade på mig på ett äkta varmt sätt.

2) När jag cyklade till jobbet i går morse såg jag en ung tjej och en stor gulbrun hund
på en grässluttning nedanför min bostad, bland alla människor som skyndade sig till bussen, bilen, jobbet, hem från nattskiftet.

De satt där, tjejen och hunden, mitt på gräsmattan, och verkade inte alls störas av de förbiilandes brådska. De njöt av den tidiga morgonsolen. Deras silhuetter hade ungefär samma omfång och nästan samma form, utom vad gäller formen på huvudets konturer. Tjejen hade kortklippt hår, hundens ena öra stod rakt upp, och det andra hängde ner. De satt tätt intill varandra, rakryggade, fast avslappnade på något vis. När jag passerade dem såg jag att båda två kisade lite med ögonen när de iakttog allt som försiggick framför dem. Eller kanske var det så att tjejen kisade p.g.a solen och hunden slumrade lite av välbehag. Tjejens arm vilade över hundens nacke och hon krafsade dess ena öra förstrött då och då. Det andra örat - det som hängde - fladdrade i vinden.
De verkade ha det väldigt skönt och fridfullt där de satt och betraktade morgonens rörelser.
En morgon i deras liv.

3) Det finns någon i mitt bostadsområde som då och då öppnar sitt fönster och spelar flöjt.
Alltid samma melodi, men det gör ingenting, för det är en vacker melodi.

onsdag 19 augusti 2009

Flickorna och bästisar

Jag bläddrade lite här på bloggsajten och läste en finsk text skriven av en mamma till en sjuårig flicka. Mamman sitter hemma och väntar på en viss nyfödd varelse. Dottern som precis har börjat skolan....Flickan brukar ha mycket att berätta...otroliga och häftiga saker som skolans värld inrymmer: att trycka på mjölkknappen på mjölkmaskinen och den alldeles egna matbrickan i matbespisningen, den fantastiskt snälla och duktiga fröken som t.o.m får tyst på pojkarna ....

Men det finns ett litet sorgemoment: Hon har ännu ingen bästis i skolan. Det som hittills gällt på hemmaplan gäller inte på skolgården. Och att vara nr 3 går inte, det har flickan redan förstått.

Men just den flickan är inte förkrossad ändå: Det finns alltid plats bland pojkarna!

Blogginlägget hade hittills fått 35 kommentarer - de jag läste var från mammor till skolflickor. Och alla uttryckte samma sorg: deras flickor hade inte heller fått någon bästis än. Att försöka bli nr 3 i en flickgemenskap på skolgården är ett på förhand havererat projekt och en förnedring, och rädslan för att hamna i den positionen är stor.

Mammornas hjärtan blödde såklart och några hyllade den generösa pojkkulturen.

När jag tänker tillbaka på min skoltid så dyker det upp en bild av mig och min bästis - vi var 11 år - på skolgården....Våra mammor hade sytt likadana klänningar åt oss och vi gick hand i hand på rasten. Det var naturligt, det gjorde alla bästispar. Vi hade ett stadigt och etablerat bästisförhållande. Och därmed en viss social status. En tredje person hade nog raserat detta äktenskap. Vi hade våra kriser och gjorde slut ibland, men återförenades igen.
Jag kommer inte ihåg om vi hade roligt, min bästis och jag, men tryggt var det i alla fall. I ca 5 år.

Separationen skedde nog utan större smärta. När den riktiga identitetsformande puberteten kom så upplöstes vårt "äktenskap" till bådas tillfredsställelse. Vi två var väldigt olika. Det dök upp nya kompisar.

Pojkar fanns det över huvudtaget inte på den skolan, det var ett flicklyceum. De bästislösa under bästisåren måste ha varit mycket ensamma....jag minns bara suddigt några av dem...de var ledsna och tysta.

Allt förändras inte i så rasande tempo ändå, förstår jag nu.
Jag kan förresten inte låta bli att dra vissa paralleller till förra inläggets tema - kvinnor som inte vill visa sig ensamma på lokal...

torsdag 13 augusti 2009

Andras rädslor eller Ensamma tjejer på krogen

I ett tidigare inlägg här har jag kommit underfund med att jag är lite feg i vissa avseenden. Den insikten kanske fick mig att ta bort texten Ensamma tjejer på krogen - nedan. Den handlar nämligen om andras feghet. (Nja förresten - egentligen handlar den om en typ av kulturellt beteende) Och min inre och stränga domare påminner mig (som tur är) om mina egna själsliga skavanker när jag kritiserar andra... och då är det bara att tänka om - eller i alla fall hålla tyst...

Sedan behövde bara en person beklaga att texten var borta för han tyckte att den var bra och vips så vann fåfängan över moralen... texten kom tillbaka. Suck! Vad ska man göra...man är ju bara människa...

Och här är den:


Ensamma tjejer på krogen

Jag är en person som trivs rätt så bra med mitt eget sällskap. Jag går ofta på bio med mig själv, tar en fika på stan med bara mig själv vid bordet, och ofta äter jag middag på någon mysig restaurang med mig själv. Jag tycker om mitt sällskap.
Men det finns ett litet problem.
Ibland får jag nämligen inte njuta av mitt sällskap ifred.
Tro nu inte att det är män som stör mig! Nej, nej, - så var det för 20-30 år sedan. Det var när jag var ung och söt och satt ensam på en restaurang...då kom det ganska snabbt fram män som erbjöd sig att rädda mig från min- enligt dem- sorgsna ensamhet, och det var ett helsike att få dem att fatta att jag menade allvar när jag sa att jag ville sitta ensam!!
Numera slipper jag sådant...fast skulle det hända så vore det ju förstås lite smickrande...
Nu är det kvinnor i min egen ålder som kan ställa till det när jag dejtar mig själv ute.Nu tror ni kanske att det är lesbiska kvinnor som försöker ragga upp mig. Men ni har fel.
Det verkar vara helt vanliga heterokvinnor som så gärna vill gå ut på stan och sätta sig (för sig själv, tror jag) på en restaurang eller på ett fik - men VÅGAR INTE sitta själva! Och just det retar mig mest. Att de inte vågar!
Nu låter jag fascistoid - jag föraktar svaghet - usch, hjälp! Men det är inte riktigt så. Det handlar om en indignation av politisk art.
Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska kunna hävda att det stämmer.
Så här kan det vara: Jag har hittat ett trevligt ställe - sätter mig på lagomt avstånd från allt störande. Ingen hiphop eller heavymetal från någon högtalare. Fönsterbord, trevlig utsikt. Beställer in mat och dryck...börjar må bra...
Och plötsligt ser jag det jag inte vill se...något som jag vet kommer att dras som en magnet åt mitt håll: en ensam dam som kommer in. Med allt annat än bestämda steg. Blicken spejar oroligt omkring...riktas mot mig. Jag ser beslutet i kroppshållningen. "Där! Vad skönt! En till ensam och olycklig! Vad trevligt med sällskap! Tillsammans är vi starka!" Bordet intill eller i värsta fall samma bord. Några har väl ursäktat sig med att "det är så tråkigt att sitta ensam". Jag tror att de menar "läskigt" i stället för "tråkigt".
När detta händer blir jag irriterad och avvisande. Inte för att jag har något emot sällskap i SIG, eller för att dessa kvinnor skulle vara otrevliga. Min irritation handlar om att de med sitt beteende manifesterar synen på att det är något "fel" med en ensam kvinna på restaurang! Inte söker de ju mitt sällskap för att jag verkar trevlig, utan för att de själva ska slippa skammen.
Det är lite synd om dessa kvinnor när de begår misstaget att ty sig till mig. För om de hade ångest p.g.a sin ensamhet innan de började prata med mig så måste det vara vråljobbigt efter att ha sett min kalla blick!
På mitt gamla jobb hände det att kvinnliga kollegor hoppade över lunchen om de inte fick med sig sällskap till matsalen. Matsalen där alla kände varandra. För det fanns ju en risk att man inte fick plats vid ett bord där det satt andra - och då var man tvungen att sitta ENSAM och äta!!
När jag jämför detta med hur det är idag så kan jag tack och lov se en liten skillnad : på mina nuvarande lunchställen kan man då och då se kvinnor sitta ensam och - förhoppningsvis njuta - av sin lunch.
På puben en fredagskväll däremot... - Jag tror inte att jag behöver säga det - alla vet det ändå.Eller?Känner ni många kvinnor som går på krogen helt utan sällskap?

Varför är det så skamligt?

En nordafrikansk, ung kvinna berättade en gång ( det är nu för ca 5 år sedan) för mig att det i hennes hemland var fullständigt omöjligt för en kvinna att gå ut ensam på gatan på kvällarna. Hon tittade på mig som om jag verkligen inte var riktigt klok när jag frågade "varför". Hon mumlade generat att det skulle vara rena vansinnet...och ville avsluta diskussionen.
"Vad händer om du gör det?" envisades jag som en gläfsande terrier. Hon tittade lite förvånat, kanske medlidsamt på mig (tänkte tydligen att jag var en naiv idiot).
"Vad tror du?" svarade hon.

Men i Sverige då? Här är det ju inte direkt farligt för en kvinna att gå ut ensam. Ändå verkar det upplevas som något obekvämt.. skamligt...kanske t.o.m tragiskt.Sitter de patriarkala strukturerna kvar så envist hos moderna självständiga kvinnor?

För resten - har jag kanske fel? Inbillar jag mig?

Handen på hjärtat, medsyster! Hur många gånger har du varit och tagit en öl eller ätit middag helt själv en fredagskväll? Eller gått ut och dansat utan kompis?
Till slut vill jag säga att jag faktiskt väldigt ofta går ut med en kompis eller fler och tycker att det är jättehärligt, det med.

Det är bara det att jag vill kunna välja...utan att det anses konstigt.

måndag 10 augusti 2009

Hafez och jag...

Ha, hos Hafez finner man både det ena och det andra!
Nu hittade jag en dikt som "legitimerar" min kärlek till djur och krukväxter. (Se inlägget 9 augusti) Fast han höjer också ett varningens finger:

Börja att se allt som Gud
men håll det hemligt
.......
Hafez
för vem i denna värld kan du berätta
att när en hund springer fram till dig
och viftar på sin extatiska svans,
böjer du dig ned och viskar i dess öra,
"Älskade
jag är så glad att Du är glad att se mig.
Älskade
jag är så glad,
så väldigt glad att du har kommit".

(A.Goldman: Guds älskarinnor)

Nu talar han väl om faran med "att tala så öppet och tydligt om mystikens innersta kärna", för sådant sågs inte med blida ögon av det religiösa etablissemanget på hans tid.

Även om hunden fick symbolisera något som det inte var ok (enligt de "rättrogna) att betrakta och älska som Guds skapelse - så förmedlade han sitt budskap genom en väldigt vacker bild!

Tycker jag.

lördag 8 augusti 2009

Anita Goldman och Hafez

Jag har läst "Guds älskarinnor" av Anita Goldman idag. Boken handlar om kvinnliga mystiker genom tiderna. Sista kapitlet i boken har dock ägnats åt en manlig persisk mystiker som hette Hafez och som levde på 1300-talet i Shiraz. Han påminner lite om Bellman på det sättet att han sitter mest på Tavernan och "besjunger ruset och naturen och kärleken". Fast Bellman sjöng inte om Gud på samma sätt som Hafez gör. Han, Hafez var väldigt hängiven och hänförd vad gäller Gud och Kärlek. Men han gillade inte institutionaliserade religioner och i en dikt säger han sig ha rykte om sig att "älska charmen hos de laglösa, de vilda konstnärerna och de oanständiga".
Han är den mest älskade av alla persiska poeter än i dag, får jag veta. Bara Koranen lär vara vanligare än hans diktsamling i iranska bokhyllor, läste jag i boken.

Denne store mystiker, intellektuell, poet och sufimästare tog upp könsrollsfrågor i några dikter
Ett exempel:


En ung kvinna frågade mig,

"Hur känns det att vara en man?"

Och jag svarade,

"Min kära, jag är inte så säker."

Då, sade hon,

"Men är du inte en man?"

Och denna gång svarade jag,

"Jag ser genus
som ett vackert djur
som människor tar med sig på promenad i ett koppel
och anmäler till underliga tävlingar
och försöker vinna underliga priser med."

"Min kära,
en bättre fråga för Hafez
skulle ha varit

"Hur känns det att vara ett hjärta?"


För allt jag vet är Kärlek
och jag finner att mitt hjärta är oändligt
och överallt.


Anita Goldman: Guds älskarinnor (sid 199-200)

lördag 13 juni 2009

Brudar och grabbar / tanter och gubbar

Förra veckan var jag i mitt hemland, Finland.
Först var jag i min hemstad i norra Finland. Det var studentskiva, min vackra och duktiga systerdotter tog studenten. Det var fint väder och allt var perfekt. Den underbara ljusgröna sommaren, de okomplicerade (?), vänliga småstadsmänniskorna med sina vänliga frågor: - När kom du? Kom du med tåget eller flög du? Hur lång semester har du? Har du problem med finska språket efter en så lång tid i Sverige? - Smörgåstårta, karelska piroger med äggsmör, jordgubbstårta... Kvinnorna beundrade och gullade med en underbar och ljuvlig nyfödd bebis och umgicks med varandra, männen pratade om teknik vid sidan om. Senare på kvällen gjorde männen i ordning grillen ...det blev kött med potatissallad och vin i hammocken, och ån glittrade så fint i solen som aldrig gick ner... Det var jättefint och trevligt.

En harmonisk idyll.

Jag brukar dock tacka för mig efter två dygn - känner mig som en främling på något sätt... en neurotisk storstadsbo eller något i den stilen...

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min lillasyster.
Hon lever inte idylliskt, i alla fall inte på samma sätt....Vi brukar gå på krogen så fort jag har kommit dit.
Hon träffar ibland människor som nog inte skulle passa så bra i småstadsidyllen.
På så sätt får jag uppleva olika "delkulturer" när jag besöker mitt hemland. Perfekt.

Vi hamnade i ett sällskap med män.
Där fanns en gammal undergroundkonstnär (han hade suttit i fängelse för sedlighetsbrott i samband med kårhusockupationen -68 bl.a) . Så fanns det en gammal och sjuk bildkonstnär - han var skelettmager i grå kostym och vit skjorta plus slips, och han verkade vara djupt försjunken i en tidning, fast jag tror inte att han läste, utan han lyssnade på vad som sades vid bordet. Det satt en psykolog där, med armarna i kors vid bordet, plus några andra män.... De har ett stambord på den där krogen. De sitter ofta där och dricker alkohol, vid samma bord, berättade min syster.
Jag pratade med "undergroundskändisen" - och trivdes. Det var lätt att prata med honom. Öppna kanaler liksom.

Det kom en ny man in i sällskapet. En blond man i afrikanska kläder. Finländare. Jag tittade lite nyfiket på honom och hans imponerande klädsel, men han verkade inte alls vara intresserad av att prata med mig. Han vände sig enbart till undergroundkonstnären.

Den gamle och magre bildkonstnären i gänget satt och "läste" sin tidning. Plötsligt lyfte han blicken och berättade ett väldigt rått och äckligt skämt med ett incestuöst och kvinnoföraktande innehåll. Det var enda gången han sa något under hela kvällen. Han log och tittade kort på mig när han berättade vitsen. Sedan böjde han sig ner över tidningen igen.

Jag är en rätt så tjockhudad och härdad person vad gäller den finska humorn, men jag blev chockad över vidrigheten i "skämtet".
Jag riktigt rös och frågade min samtalspartner hur han kunde tolerera sådant av en vän vid sitt bord... (Hur tuff kan en feminist egentligen vara ..? Men jag lovar -jag blev som förlamad..)
Han ryckte på axlarna - "Han är lost - han har snart supit ihjäl sig" , sa han. "En sådan vill man inte bråka med."
Ingen av de andra vid bordet reagerade heller.
- Jag kanske har blivit överkänslig för sådana saker i Sverige? tänkte jag. - Jag kräver politisk korrekthet t.o.m på en ölkrog?

Trots att jag påminde mig själv om att jag nu var på främmande mark även om jag var i mitt hemland, och att kulturkrockar ofta orsakar feltolkningar plus att jag har livlig fantasi och dramatisk läggning var jag nästan säker på att jag hade hamnat i ett "Män som hatar kvinnor"-sällskap.

Det blev en match mellan den övertygelsen och en självkritisk röst i mig som väste: "Du är nog paranoid och hysterisk, skärp dig, idiot!"

Lite senare på kvällen diskuterade den finländska "afrikanen" och min syster en nyutkommen bok i Finland. En roman som väckt mycket uppmärksamhet i flera länder. Kvinnor älskar den, men många män är ktitiska. Jag har inte läst den, men den är på väg till mig via posten.
Min syster och den afrikanske finländaren var inte heller överens om bokens kvaliteter: hon sa att boken var bra och han sa att den var dålig.
När jag nu hade fått för mig att jag befann mig bland män som hatade kvinnor lyssnade jag extra vaksamt på denna diskussion och iakttog honom..... Och visst verkade han arg... Han uttryckte sin åsikt med ett sådant tryck. - Fast vem gör inte det när man är engagerad? sa självkritikern i mig. - Jag blir också arg när jag läser dålig litteratur. Och han tyckte ju att boken var dålig.

Men jag ville/kunde inte låta bli att ta reda på hur det förhöll sig med attityderna.

Så jag trängde mig in i diskussionen mellan honom och min tidigare diskussionspartner senare - efter bokdiskussionen - tills han var tvungen att notera mig. Och jag "pillade" på olika sätt på den där sidan hos honom som skulle bekräfta min lilla hypotes: jag tog upp könsaspekter på olika sätt då och då, när det var läge...

Och jag lyckades...

För plötsligt fick han ett utbrott.
Han skrek att han var så trött på att det fanns "TANTER OCH TANTER OCH TANTER ÖVERALLT OCH DE BESTÄMMER ÖVER ALLA OCH ALLA MÄNNISKOR MÖTER BARA TANTER ....TANTER HAR MAKTEN ÖVER HELA JÄVLA SAMHÄLLET - OCH DU ÄR OCKSÅ EN TANT!" - vrålade han till mig.

Usch! Han refererade väl "bara" till min ålder, hoppas jag. Jag vill verkligen inte vara "tant" trots att jag åldersmässigt har förutsättningar för det....
Jag behöll mitt fantastiska lugn och förklarade för honom att jag trodde jag förstod vad han menade.

För:
Tidigare - i Sverige - hade jag hört en manlig mattelärare sucka över den svenska skolan som blivit en socialiseringsinstitut i stället för en kunskapsförmedlare. Man blandar ihop individ och person, menade han. Han menade att det kvinnliga omhändertagande och uppfostrande sättet inte är så bra alla gånger. Och att skolan har blivit en plats där man formar personen i stället för att ge plats för varje individ att utvecklas.

Jag tyckte att det var intressant han sa, den där läraren i Sverige, den gången.

En alltför stort omhändertagande kan kväva det egna ansvaret. Kvinnor är vana att uppfostra, och kvinnor vill ta hand om folk. Och de flesta lärare, dagispersonal, tjänstemän inom den offentliga sektorn är väl kvinnor.
Hela den offentliga sektorn är full av kvinnor.
De flesta som behöver hjälp med sitt liv möter kvinnor.
Engagerade, människonära kvinnor.

Den svenske läraren sa förresten en gång: "Det är kvinnor som styr det här i landet."
Fast då var han inte helt nykter...

Det kanske dessa män också tyckte? De var förresten inte heller nyktra.

"Men varför tar ni män inte makten då?" frågade jag den afrikanske finnen på krogen i Helsingfors. "Ibland måste man faktiskt göra det." "Se på kvinnokampen!"

Jag menar: Det vore väl önskvärt om den sociala sektorn fick flera män.
Det skulle nog gynna lönebalansen mellan kvinnor och män plus skapa balans på många sätt. Barn och vuxna skulle möta båda könen överallt - på dagis, i skolan, på socialkontoret..

På sikt skulle det kanske skapa en kultur där det inte finns tanter och gubbar eller brudar och grabbar utan bara medmänniskor av olika kön, olika sorter förstås.

Han lyssnade på mig till slut, den finske afrikanen, och på sätt och vis höll han nog med mig. Tror jag, för han var inte lika fientlig mot mig i slutet av kvällen som han var när han kom. Dessutom ville han fortsätta samtalet med mig följande dag, men tyvärr kunde jag inte..

Sedan slutade denna kväll ändå inte så bra, men det vill jag inte berätta om här...

Lärorikt var det ändå.

söndag 17 maj 2009

Varning för motsatt effekt

En kompis till mig berättade nyss, att hon och en annan lyssnade på Einhorns bok "Konsten att vara snäll" medan de målade - konst alltså.
De tyckte mycket om boken och höll med om allt i den. Men sedan upptäckte de - båda två - att de fick elakare och elakare tankar ju längre in i bokens innehåll de kom..

En lite komisk tanke...

Hon är förresten jättesnäll, min kompis. Riktigt snäll.

lördag 16 maj 2009

Är du snäll 3

Jag ska börja min diskussion om att vara snäll med 2 exempel på att i-n-t-e vara snäll:

1) Det är inte snällt att sälja en bil utan att tala om för köparen att blien är avställd! Ett jävla
sätt!!
En god vän har råkat ut för detta. Hon behöver verkligen bilen, för hon är sjuk och kan inte
gå så långt just nu.

2) Jag har erbjudit mig att hämnas åt henne om hon vill. D.v.s skära sönder bildäcken
samt repa sönder den fina billackeringen på säljarens egen fina bil en vacker sommarnatt....

Åhh - det är så svårt att vara snäll hela tiden!

Men nu ska försöka fundera på vad som är snällt i stället för vad som inte är snällt.

+ Det är snällt att låta en människa i affekt tala så länge hen vill och absolut inte ge råd.

+ Det är snällt att prata med alla som är kontaktsökande i stället för att låtsas att man inte ser
dem.

+ Det är snällt att köpa tidninen "Situation Stockholm".

+ Det är snällt att använda kollektivtrafiken i.st f att köra en bensi/dieseldriven bil.

+ Det är snällt att undvika att köpa plast.

+ Det är snällt att fundera på om det är OK att tjäna miljoner när många inte har mat att ge sina barn.

+ Det är snällt att vara solidarisk mot de som haft mindre tur i livet.

+ Det är snällt att kväva sin lust att göra sig rolig på andras bekostnad.

+ Det är snällt att älska djur för deras egen skull.

+ Det är snällt att lyssna på vad barn har att säga.

+ Det är snällt att se det ledsna, svikna, kränkta barnet bakom en människas
tarvlighet (utan att för den skull acceptera onda handlingar).

+ Det är snällt att vara ärlig.

+ Det är snällt att vara äkta. Äkta vara håller

+ Det är snällt att vara egotrippad i syfte att vara ärlig mot sig själv - för om man vet vad man gör så är man
mindre elak. Om man vill vara snäll villsäga.

+ Det är snällt att inte le när man är arg.

+ Det är snällt att försöka se individen under den kulturella kostymen.
Om kulturen är nedärvd dvs man har inte valt den. För kulturen gör vad den vill med oss tills
vi är kapabla/villiga att tänka själva.

Så den önskade principen gäller inte för t.ex talibanerna.

+ Det är inte snällt att predika.
Dessutom tråkigt.
Så jag slutar.

tisdag 12 maj 2009

Är du snäll?

Konstigt - i förrgår satt min arbetskamrat/kompis och jag länge och pratade om hur kloka och sanna de gamla klicheerna är.....Ju äldre man blir desto oftare får man insikt om det, och insikten djupnar med åren dessutom.
"Hälsan är viktigast" "Att älska och förlåta - det är livets gåta" - "Man ska vara snäll" .. "Familjen är viktigast"... "Borta bra men hemma bäst"

Och så pratade vi lite extra om just hur vi ser på snällheten.
Och så - igår - kom en annan kollega när vi satt och fikade på jobbet, och började prata om samma tema nämligen detta med att vilja vara snäll!

Jag har tänkt på detta sedan dess och vill nog återkomma till det senare.

Tänker också på det som Michael nämnde i sin kommentar till ett av mina tidigare inlägg - det han kallade för "den svenska folksjukdomen" - att inte säga vad man tänker. Att utgå från att samtalspartnern kan läsa mellan raderna. Det skulle jag också vilja titta närmare på. För det är något som gör livet surt för oss invandrare som inte kan den svenska koden.

Det tror jag att jag ska återkomma till.
Hoppas jag får diskussionspartners.

onsdag 6 maj 2009

Vem vill inte ha jämställdhet?

Min arbetskamrat Jenny - som förresten inspirerade mig till att blogga - säger att jämställdheten inte går framåt, utan bakåt. Då tänker hon på hur hennes barns dagis och skolor förhåller sig till pojkar och flickor (se hennes kommentar till mina tidigare inlägg ). Hon är också min följare här (jennysilver), så du kan klicka och se vad hon skriver om Sfi + annnat!
Jag undrar: Vilka är det som inte vill ha jämställdhet?
Eller rättare sagt: Vilka vill bevara de gamla strukturerna vad gäller kvinnor och män - de gamla könsrollerna?

lördag 2 maj 2009

kvinnlig och manlig kommunikation

Tack för alla trevliga kommentarer till mitt tidigare inlägg, Nilla, Sikha, Michael + jag själv!

Den sketch med Mia och Klara som Nilla beskrev missade jag tyvärr, men Nillas beskrivning får mig att hulka och frusta av skratt när jag föreställer mig hur den var. De är otroligt duktiga och roliga de två, Mia och Klara! Så jävla begåvade dessutom! Humor är begåvning.

När det uppstår ett problem, brukar män vilja lösa det snarast möjligt. Medan kvinnor har ett behov av att ventilera. Jag delar din syn, Sikha.

Kvinnor tycker om att p-r-a-t-a om problemet....vända och vrida på det, titta på det från olika håll, smaka, lukta på det, trycka det mot sitt hjärta och känna... lyssna....

Vardagligare uttryckt - älta.

Ibland heter det pladdra.

Ibland tar man upp ett "problem" fast man egentligen har lust att snacka skit om någon. Ibland är det mysigt att snacka skit om den man är förbannad på, helst i sällskap med en som är förbannad på samma person. Vilken härlig gemenskap!

Snackar kvinnor mer skit om andra människor än män? Det vet jag faktiskt inte.

Det finns dock skillnader i kvinnors och mäns sätt att kommunicera. Finns det? Jag tycker det. I alla fall i min generation. Många tycker det, skulle jag tro. En del tycker nog att det är bra, och att det är som det ska vara - könen ska ju komplettera varandra, det är spännande med olikheten, en erotisk laddning, flamenco, planeternas närmande och fjärmande....

Så finns det de som inte trivs med olikheten.

Det finns kanske även människor som inte ser någon skillnad alls mellan kvinnlig och manlig kommunikation. Antagligen - förhoppningsvis - den yngre generationen.

Jag personligen är inte alls nöjd med att vi ibland har så svårt att förstå varandra, män och kvinnor. Och då tänker jag bl.a på det som jag tog upp som ett problem i inlägget "Kåt glad och tacksam".

Jag känner män som det är jättelätt att prata med (och det är ljuvligt), men tyvärr känner jag mig plågsamt misslyckad med andra... Jag har svårt att slappna av och det går inte att hitta en tonart som funkar. Kallprata/slänga käft är jag kass på, men det händer att jag försöker, - och då blir det så pinsamt att mannen i fråga försvinner snabbt...

Och naturligtvis skyller jag mina havererade kärleksrelationer på mannens bristfälliga kommunikationsförmåga...med inte helt utan självkritik förstås....till och med solen har ju sina fläckar :-) :-)


En manlig vän (han är en sån som jag har lätt att prata med) sa en gång, när jag tog upp detta med att det är så svårt att få kontakt med en viss typ av män, att det i mitt fall beror på att jag inte flörtar, och därför blir en del män förvirrade. Jag är dålig på att flörta.

Kan det bero på det?

Knappast. Kanske delvis... Borde jag lära mig? Nej, usch, jag tror att det skulle bli ännu pinsammare än när jag försöker slänga käft.

Men - är det biologiskt på något sätt - det där med olikheten i kommunikationen? Tjänar det till något biologiskt-funktionellt syfte? Är vi skapta så?

Eller har hjärnorna formats i den riktningen under alla årtusenden då kvinnorna varit hemma med barnen och kunnat pladdra med andra kvinnor om både själsliga och kroppsliga saker medan männen ägnat sig åt krigiska verksamheter som krig och jakt. -I sådana lägen ska man ju inte älta och dryfta, utan bara ge och ta kommandon, kort och koncist. Lösa problem snabbt.

Ingemar Gens, beteendevetare, författare och mansforskare berättar i sin bok "Från vagga till identitet" om Gävleprojektet där personalen på ett dagis bestämde sig för att filma sig själva under ett års tid för att se om de behandlade pojkar och flickor olika sätt. De trodde inte att de gjorde det, men blev chockade när de fick se filmen. En kvinna lär ha sagt: - Det där är inte jag! när hon såg sig själv i filmen. Det fanns tyvärr skillnader, kanske t.o.m stora skillnader på hur pojkar och flickor behandlades.

Pojkar fick mer korthuggen kommunikation och förväntades hela tiden vilja gå ut, medan man kommunicerade med flickorna kontinuerligt och de fick mer fysisk beröring.

En gång skulle barnen på dagiset få ansiktsmålningar. Filmen från de insatta kamerorna visade hur man målade flickornas ansikten länge, gjorde fina målningar, och pratade med dem samtidigt, och höll dem nära. Men pojkarna fick bara några streck på ansiktet och sedan förväntades de vilja gå ut och leka indian, vilket de väl också gjorde.

När personalen senare, efter att ha sett filmen, ville göra om, upprepa ansiktsmålningsproceduren för att se om pojkar också ville bli målade länge och bli fina och vara i den vuxnes närhet så länge det behövdes, så visade det sig att de faktiskt ville det.

Så här minns jag beskrivningen i Gens bok - kan inte kolla detaljerna just nu eftersom jag inte har boken.

Och vilka var det som jobbade på dagiset dvs vilket kön tror ni var mest representerat bland personalen? Jag TROR det var mest kvinnor. Men jag vet inte.

För mig illustrerar denna beskrivning ganska bra varför flickor/kvinnor tenderar att vara mer relationsinriktade än pojkar/män, medan de senare är mer uppgiftsorienterade. Detta har förväntats av omgivningen i alla tider och så är det i hög grad än i dag.
Och är samtidigt förklaringen till vissa kommunikationsproblem i relationer och äktenskap. Jag tänker på situationen som jag beskrev i förra bloggen: kvinnans försök att lösa problemet får mannen att känna sig ifrågasatt osv.

Och ändock, tack och lov, när jag skriver detta så vet jag att det händer mycket i samhället på den punkten och har redan hänt mycket. Det finns unga föräldrar som aktivt vill främja jämställdheten i uppfostran. I förskolor finns genuspedagoger, papporna går aktivt in i föräldraskapet direkt efter barnets födelse och har därmed en möjlighet att avlägsna - eller i alla fall rubba på kvinnans uråldriga monopol vad gäller att veta vad som är bäst för det lilla barnet.
Och så vidare.

Men jag vill påpeka är att det under en väldigt lång tid varit kvinnorna som uppfostrat både flickorna och pojkarna.

Och i vissa fall utvidgar vi vårt uppdrag till att omfatta även vuxna vilket kan bli problematiskt...

tisdag 28 april 2009

Kåt, glad och tacksam

Jag har funderat mycket på en sak. Eller flera saker som är olika sidor av samma mynt ( kan man säga så? Knappast).

Jo - varför måste vi kvinnor vara glada - i min generation i alla fall - för att män ska gilla oss?
Hela Sverige fullkomligt exploderade av skratt när Peter Dalle i sin roll i filmen "Ogifta par" svarade: "Vad sägs om kåt, glad och tacksam?" på sin sambos fråga hur fan hon borde vara för att han skulle vara nöjd.

Svaret blev en klassiker - alltså är igenkänningen stor.

Män ska vara roliga för att vara attraktiva. Ordets "kvinnotjusare" motsvarighet i finska språket kan ordagrant översättas "en som får kvinnor att skratta". (Naistennaurattaja)Eftersom män tror att de måste vara roliga för att vara åtråvärda så vill de naturligtvis vara roliga. Och för att de ska känna sig lyckade på den punkten måste de naturligtvis träffa kvinnor som generöst skrattar åt deras roligheter. Och för att kvinnor ska känna att de behagar män som måste/vill vara roliga så måste de naturligtvis kunna skratta åt allt som män säger när de vill vara roliga, oavsett om det är roligt eller ej.

En könskulturell kod.

Men det är inte bara detta med att få mannen att känna sig rolig som gör att kvinnor känner kravet på sig att de ska vara glada. Tänker jag.

Det verkar nämligen vara så, att mannen ofta tror, att han på något sätt bär ansvar för sin kvinnas välmående och nöjsamhet. Jag har själv varit med om att min manlige partner exploderat t.ex på resor när jag klagat över något som inte på något sätt kan ha beröringspunkter till hans person eller hans handlande. "Jävla klagande hela tiden!!!!" ryter mannen röd i ansiktet när jag tyckte att Fantan smakade lite konstigt och jag fattade ingenting. Vad har smaken på Fantan med honom att göra? Det var väl inte honom jag kritiserade? Det påstod han förstås inte heller, men jag fick en känsla av att han tog det personligt...

På en resa utbrast min manlige (en annan) partner till slut: "Men det är väl inte mitt fel!!" när jag påpekade vissa saker som irriterade mig på turistorten ifråga. Jag blev tyst och tittade på honom: skojar han? Nej. Han såg plågad ut. Det gick upp för mig att han hela tiden (i 4 dygn) känt, att allt som jag inte var nöjd med var hans fel?!! Detta hände dag 4 på vår 7 dagars resa - så herregud vilken press han måste ha känt när jag gnällde över försäljarna som var som blodiglar på en hela tiden. Jag hatade dem dvs. deras försäljningskultur! Hur många gånger hade jag morrat över det?
Och varje gång hade han alltså på något sätt känt att det var h-a-n-s fel!!


Vilken chock! Då förstod jag det där med Fantan också.
Att resa tillsammans med någon innebär att man kommenterar en massa. Jag tror att jag ofta suckar lyckligt över saker och ting som jag upplever på resa + och kommenterar intressanta/roliga saker, men allt är ju inte perfekt bara för att man har semester.

Jag ansträngde mig verkligen de återstående dagarna av den där semestern för att vara glad och tacksam. Jag fokuserade stenhårt på saker som jag kunde glädjetjuta över, och visst blev mannen mer avslappnad. (Tyst för mig själv svor jag över försäljarna med en ännu större intensitet + planerade en hämnd )

Alltså - om nu mannen känner att han har ansvar för om hans kvinna är nöjd eller missnöjd så måste glada kvinnor vara betydligt behagligare för honom för att han ska känna sig lyckad.
Det finns inget värre än sura kärringar, tror jag, för en luttrad medelålders man. Och när vi kvinnor blir äldre så ramlar mungiporna ner av ålderskosmetiska skäl och vi ser inte lika glada ut som när vi var unga. Vilket helvete för mannen! Ett surt ansikte från morgon till kväll. Vad gör detta ansikte med hans självkänsla? Därtill kvinnans klimakteriebesvär med humörsvängningar - katastrof!

Mardrömsscenario:

Mannen blir tystare och tystare för att han känner sig så misslyckad och usel. Kritiken gentemot honom hänger över honom i hemmet. Tycker han. Kvinnan blir mer och mer irriterad och olycklig över kontaktlösheten och gnäller över det, vilket gör att mannen återigen känner sig kritiserad och sin förmåga ifrågasatt.

Kvinnan försöker lösa problemet. (Jävla gnäll igen!) Hon kanske föreslår terapi vilket ju naturligtvis är droppen. Nu är man alltså sjuk i huvudet också!!

Det brukar bli så att kvinnan går i egen terapi.

Eller i värsta fall går mannen en dag till Pressbyrån och kommer aldrig mera tillbaka.

Det skrevs ganska nyligen i DN om Mona Sahlin. Jag minns inte vem som skrev, men ungefär så här stod det: "Monas problem är bl.a att hon inte kan le övertygande när hon hyllar socialdemokratin..." Och så: "Anna Lindhs leende däremot ..." minns inte sedan.
Har man någonsin värderat manliga politiker efter hur de ler?

Och hur förhåller sig allt detta till mannens uppfattning om sin Förmåga? Hans potens.
En manlig bekant till mig säger ibland i bisatser att starka /kanske manhaftiga kvinnor kastrerar män. Sådana kvinnor fnittrar kanske mindre, dessutom.

Kära ni! Säg inte att dessa könsmönster i min generation är biologiskt betingade! Berätta för mig att det inte är så här i den yngre generationen!