Flickorna och bästisar

Jag bläddrade lite här på bloggsajten och läste en finsk text skriven av en mamma till en sjuårig flicka. Mamman sitter hemma och väntar på en viss nyfödd varelse. Dottern som precis har börjat skolan....Flickan brukar ha mycket att berätta...otroliga och häftiga saker som skolans värld inrymmer: att trycka på mjölkknappen på mjölkmaskinen och den alldeles egna matbrickan i matbespisningen, den fantastiskt snälla och duktiga fröken som t.o.m får tyst på pojkarna ....

Men det finns ett litet sorgemoment: Hon har ännu ingen bästis i skolan. Det som hittills gällt på hemmaplan gäller inte på skolgården. Och att vara nr 3 går inte, det har flickan redan förstått.

Men just den flickan är inte förkrossad ändå: Det finns alltid plats bland pojkarna!

Blogginlägget hade hittills fått 35 kommentarer - de jag läste var från mammor till skolflickor. Och alla uttryckte samma sorg: deras flickor hade inte heller fått någon bästis än. Att försöka bli nr 3 i en flickgemenskap på skolgården är ett på förhand havererat projekt och en förnedring, och rädslan för att hamna i den positionen är stor.

Mammornas hjärtan blödde såklart och några hyllade den generösa pojkkulturen.

När jag tänker tillbaka på min skoltid så dyker det upp en bild av mig och min bästis - vi var 11 år - på skolgården....Våra mammor hade sytt likadana klänningar åt oss och vi gick hand i hand på rasten. Det var naturligt, det gjorde alla bästispar. Vi hade ett stadigt och etablerat bästisförhållande. Och därmed en viss social status. En tredje person hade nog raserat detta äktenskap. Vi hade våra kriser och gjorde slut ibland, men återförenades igen.
Jag kommer inte ihåg om vi hade roligt, min bästis och jag, men tryggt var det i alla fall. I ca 5 år.

Separationen skedde nog utan större smärta. När den riktiga identitetsformande puberteten kom så upplöstes vårt "äktenskap" till bådas tillfredsställelse. Vi två var väldigt olika. Det dök upp nya kompisar.

Pojkar fanns det över huvudtaget inte på den skolan, det var ett flicklyceum. De bästislösa under bästisåren måste ha varit mycket ensamma....jag minns bara suddigt några av dem...de var ledsna och tysta.

Allt förändras inte i så rasande tempo ändå, förstår jag nu.
Jag kan förresten inte låta bli att dra vissa paralleller till förra inläggets tema - kvinnor som inte vill visa sig ensamma på lokal...