lördag 4 september 2010

Tragiskt vid Gullmars


Gullmarsplan, lördag kväll, klockan halv nio. Ikväll alltså. Efter bion. Jag är på väg till min buss. Precis innan jag ska lämna den stora terminalhallen och ta rulltrappan upp till bussarna hör jag en förtvivlad barngråt blandat med vädjanden om att pappa ska lyssna...Jag tittar åt röstens håll. Ser en liten högst treårig flicka i sällskap med sin unga pappa plus pappans kompis. Dvs flickan springer efter de två männen. Kom hon bort skulle ingen av dem märka det. Pappan är helt och hållet i sin egen värld. Flickan försöker mellan gråtattackerna att få kontakt med sin pappa. På treåringsvis - ömsom pladdrande, ömsom gråtande. Pappan går vingligt, stannar då och då för att behålla balansen och det ser nästan ut som att han kan falla ihop när som helst. Flickan har någonting i ena handen...det kanske är en godispåse. Med andra handen försöker hon röra vid pappan då och då, och pladdrar maniskt för att få hans uppmärksamhet, men förgäves. Pappan är så drogad att han knappt kan gå. Han varken ser eller hör sin dotter och hennes förtvivlade "pappaa!!" Den andra mannen i sällskapet är upptagen av att kolla om hans kompis, flickans pappa, klarar av att gå till spärren. Han ser inte heller åt treåringen.
De två männen tar sats i riktning mot spärrarna, flickan springer gråtande efter. Männen vänder sig inte om en enda gång för att se om hon är med. De struntar fullständigt i henne, hon och hennes gråt existerar helt enkelt inte för dem. Hon får inte en enda blick av dem.
Jag ser detta och är chockad... kan inte riktigt tro att det är sant det jag ser! Jag står och stirrar på dem, går närmare...
Pappan får någon typ av hostattack, han står dubbelvikt och hostar. Sällskapet stannar. Kompisen, som verkar vara nyktrast av dem två ser att jag tittar på dem. Han tittar på mig och sedan på flickan och frågar henne vad hon vill ha. "Vad är det? Säg vad du vill ha!"
Flickan kan naturligtvis inte svara. En treåring kan inte sätta ord för sin ångest och totala, bokstavliga övergivenhet.

Sedan börjar de gå mot tunnelbanan igen, mot spärrarna. Jag följer efter, helt paralyserad....ser två vakter. Jag ser att de också har sett. Jag går fram till dem.
"Han är ju helt väck!" säger jag till dem och de vet vem jag menar. Vi har fokus på samma sak, vi alla tre.
" Barnet är ju så litet... något måste göras!" säger jag med en ynklig röst. Jag är så rädd för att de inte ska hjälpa mig, hjälpa flickan...hjälpa mig att hjälpa flickan.
"Ja, han är helt borta" , medger de också och följer pappan med blicken.
Den ena vakten tillägger sedan - med ett flin: "Ja, inte är han i denna värld i alla fall!"
Flinet gör mig panikslagen: de tar inte det här på allvar....de vågar inte rycka in! De rycker bara på axlarna!
Samtidigt ser jag att männen och flickan börjar gå nedför trappan till tunnelbanan.
- Om jag var ni skulle jag ringa efter polis, eller någon typ av hjälp. Flickan är högst tre år! vädjar jag. Försöker hålla mig lugn.
Jag ser då panik i ena vaktens ögon också. Han vet inte vad han ska göra. Han fibblar med sin telefon och han vet att han måste bestämma sig. Nu.
Jag känner på mig hans beslutsångest samtidigt som min egen ångest får rösten att darra. Jag säger: - Även om man skulle göra fel så har man försökt i alla fall....
Vakterna verkar plötsligt ha bestämt sig. De ringer....och börjar gå ner mot perrongen med bestämda steg. Jag följer efter dem. Ena vakten vänder sig om mot mig och säger:
- Bra att det finns sådana som du som stannar och bryr sig.
Jag är så chockad att jag fastnar vid ordet "stanna".
- Ska jag stanna och vänta? frågar jag...fast jag inte vet vad jag i så fall skulle vänta på.
Vakterna är borta nu ...troligtvis åkte de i samma tåg som 3-åringen och hennes berusade sällskap. Jag står kvar en lång stund och vet inte alls vad jag borde göra.
Sedan, successivt, förstår jag att jag inte behöver stå där.
På bussen hem tänker jag på vad han sade till mig, vakten om att jag stannde och brydde mig. Och det går upp för mig plötsligt, att jag var den enda som reagerade. Mitt minne ger mig inte en enda bild av en enda människa som på något sätt hade gjort en enda ansats till att agera för att hjälpa flickan. Kanske fanns de, men de stannade inte , det bildades inga grupper med oroliga människor som sökte stöd hos varandra kring frågan "Vad ska vi göra?" Som det brukar vara.
I lördagspulsen skyndade alla vidare och valde att inte se en treårings nöd.

Jag borde alltså känna mig som en anständig människa och känna mig lite nöjd och självbelåten...jag agerade i alla fall.
Men det känns inte alls bra. Jag känner mig så beklämd över det hela. Hur har den lilla flickan nu? Bara dessa minuter som jag bevittnade är nog för att ge henne ett trauma för livet. Hur har hon det alla andra kvällar?
Och hur i helvete är det möjligt att det inte fanns fler där, bland en massa människor, som reagerade? Hade det varit o-coolt, pinsamt, farligt att lägga sig i en ung drogad mans situation en cool lördagskväll? Även om ett barn mycket synligt och uppenbart for illa?
Och: Vad hade jag själv gjort om vakterna inte hade varit där? Vad i helvete hade jag gjort?!
Kanske...i värsta fall...inget.
Kan inte låta bli att tänka på vad Ann Heberlein skriver på de första sidorna i sin bok om ondskan. Hon menar att "vi lockas av likgiltigheten, den totala likgiltigheten som ger ondskan fritt spelrum...Vi som ser åt annat håll gör inte det för att vi är onda utan för att vi inte vill riskera vår egen trygghet. Kanske är vi bara bekväma. Kanske är vi också rädda." Osv

När jag nu ikväll kan konstatera att jag var den enda som inte såg åt annat håll så betyder det inte att jag inte har gjort det många andra gånger. Tyvärr.
Hur som helst så hoppas jag - och väljer att tro - att treåringen till slut blev hjälpt till en varm säng hos en trygg och nykter människa. Där hon borde ha varit långt tidigare i stället för att springa efter två knarkare i en grå terminal byggd av grå betong och metall. En lördagskväll. Bland alla coola och självupptagna vuxna som hade bråttom.