Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?

Jag känner mig ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken... Ändå vet jag att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. "Utan Du inget Jag" (Buber) osv.
Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken...
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från "neuronormaliteten" och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet...adhd.... aspergers syndrom...borderline....autism...damp...
Jovisst..kände igen mig på många ställen....upptäckte att jag lugnt kan betrakta mig som neuro-onormal.... Kriterierna är ju rätt så konkret formulerade, så det är lätt.

Exempel:

Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Autism av något slag.
Jag har svårt för kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/disakuteras, speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad tycker nog många...vill inte släppa temat...folk blir oroliga och vill gå.... Jag blir m.a.o lätt besatt när något verkligen intresserar mig. Dålig impulskontroll. Båda sist nämnda diagnoserna, tror jag.

Jag dansar som en galning på fester - ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att bryta av det utdragna, försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. "Ofta begåvade i något specialområde" stod det om aspergare. Alltså aspergers syndrom.

Jag vill inte lyssna på musik på hög volym eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänsligheten kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en vacker och harmonisk omgivning och tjatar om fönsterbord om utsikten är ok. Solklart. Aspergers syndrom.

Ibland har jag svårt att bestämma mig. "Aftonbladet eller Expressen" så att säga. Eller: vilken väg är vackrast? Är det ett tecken på borderline kanske? Enligt en närstående expert kan det handla om adhd..

Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är. Jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt....Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så...men den traditionella kvinnorollen gillar jag inte. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så har mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter. På restaurang, trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett litet, litet fåtal t.o.m i en stor stad som Stockholm som gör det. Har i alla fall inte sett några andra. Så det måste vara en allvarlig avvikelse. Det är nog så att (normala) kvinnor är utpräglade flockvarelser, trivs tillsammans, (normala) kvinnor mår dåligt av att äta ensamma på offentliga platser. Det finns nog i vår nedärvda biologi verkar det som. Minst asperger, kanske till och med schitsoid (världsfrånvänd). Jag alltså.

Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag känner så. Jag hälsar inte alltid genom att kramas. (Så gjorde ingen i min uppväxtmiljö, inte ens inom familjen. Kommer alltså från en autistisk familj/kultur). Jag kramar gärna en vän som jag träffar efter en lång tid. Eller något annat, när jag s.a.s känner varma känslor, när det känns naturligt. Jag gillar fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.

Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Påpekar obekväma fakta så att gruppen blir generad. Autism av något slag, kanske...adhd.

Jag slutar ibland att lyssna på orden som kommer ur en människas mun och börjar lyssna på något annat...dvs vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Allvarligt. Adhd, damp.

Åhh...så många olika...Vad många hinder i min hjärna...för att jag skulle kunna klassas som en helt fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige.

Jag kom på en ytterligare avvikelse från normen: jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p.g.a min okunskap om räntor, sparande, pensioner...Jag blir fruktansvärt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer nog att bli rejält fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog: "har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag". Alltså flera diagnoser.

Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig?
Eller försöka bli normal?
Hm....vet inte. Känns att normaliteten börjar bli trång...att den har krympt på sistone...i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t.ex av alla roliga excentriker...numera tänker man kanske på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt...varför älskar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Salvador Dali...andra "galna" konstnärer...alla nämnda plus många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar? Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?

De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskorna måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de inte stå ut. De mår säkert också ganska bra.

Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur kan bli farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen...det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten. För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som ens samvete kanske undrar över vad gäller gruppens moral. Man ska ju inte stöta sig med någon...lika bra att knipa käft...och hålla med de andra.

Som i Bjästa. Där t.o.m prästen trivdes i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad att han fegade och svek ett våldtaget barn, en 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen för att våldtäktsmannen hade bättre social status i bygemenskapen! Det är svårt att tro att det verkligen är sant. Och det som hände i idyllen har ju klankulturers, hederskulturers struktur.

Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn... Vill i alla fall tänka själv.