fredag 30 april 2010

Inspirerad av Kerstin Thorvall

Två saker som jag retat mig på idag.

1. "Kerstin Thorvall betedde sig delvis som en man. Hon var väldigt modig. " säger Stina
Dabrowski i DN idag.

Om det inte är farligt så är det ju naturligtvis inte modigt.
Men eftersom det var farligt så var det modigt.
Och det var ju farligt. Att utmana på det sättet som hon gjorde. Knulla runt och dansa runt fast hon var kvinna och mor. Kritisera sin egen mor. Bete sig som en karl. Att Ulf Lundell berättade om sina sexuella upplevelser med unga kvinnor - ja, det var väl inget märkvärdigt, men att hon gjorde det, kvinna och mor - berättade om sina sexäventyr med unga män....det var.... inte okej.
Hennes bok väckte avsky och bestörtning.
Knulltant.

Det var förstås för länge sedan.

Men jag vet inte om det har hänt så värst mycket på den punkten sedan dess. Jag menar - får vi kvinnor bete oss som män om vi har lust? För omgivningen, och framför allt för oss själva. Får man verkligen ta för sig, utmana den gamla kvinnorollen i vår kultur?

Jag tänker att det är ofta är snarare/mer vi kvinnor än män som sätter upp hinder för oss själva och på så sätt för vidare de gamla strukturerna. Och påstår sedan att det är män som förtrycker. (Kvinnor som inte är som Kerstin Thorvall var.) Gäller för många kulturer, antar jag, på sätt och vis.

Läste journalisten Dilsa Demirbag-Stens självbiografi nyligen. Hon och hennes familj flyttade från det turkiska Kurdistan till Sverige när Dilsa var 6 år.
Hennes historia visar samma sak som många representanter från patriarkaliska kulturer berättar om, nämligen att det ofta är kvinnor som är låsta vid traditionen. Dilsas mamma ville tvinga Dilsa att gifta sig med en avlägsen släkting som hon aldrig hade träffat. Hon skulle förlova sig med denne unge man när hon var 15 år. Mamman gjorde allt för att få igenom sin vilja. Det var hennes sista chans att upprätta sin heder som mor och kvinna efter den förnedrande tillvaron som invandrare i Sverige. Hon kände att hennes uppgift som mor var att föra traditionen vidare. Att Dilsas pappa vär kommunist och kritisk till de gamla traditionella kulturreglerna räddade Dilsa från äktenskapet. Han, fadern var emot hela arrangemanget och Dilsa slapp till slut gifta sig mot sin vilja.
Deras historia är förvisso lite speciell i och med att fadern så starkt tog avstånd från sin kultur och tradition. Mamman är mycket ångerfull idag vad gäller detta som hände för länge sedan, berättade Dilsa D-S i en TV-intervju.

Jag har också hört att det ofta är så i kulturer med könstympning av flickor, att det är mest kvinnor, mödrar, far- och mormödrar som är mest angelägna om att de små flickorna i deras familjer ska könstympas. Männen rycker ofta på axlarna vid frågan om flickornas omskärelses nödvändighet, men kvinnorna driver på. Det har jag hört berättas vid några tillfällen.

Jag har också läst flera artiklar där ungdomar från hederskulturer bekräftar att det är kvinnorna som är aktivast när det gäller att skydda döttrars heder. De spionerar, skvallrar, intrigerar....låter sedan fäderna eller sönerna verkställa straffet.

2. Det andra som jag retade mig på idag när jag var i bokhandeln, det var en bok med en titel:
Kvinnor som tänker för mycket (Av en kvinnlig författare)

Fast - det enda rimliga är nog att tro att titeln var en provokation. Jag väljer att tro det och ska nog ta en nyfiken titt i boken.

Det finns många försvarare av den "sanna" kvinnligheten. "Kvinnor ska väl inte bli som män" och så.
Definiera vad en kvinna är förutom anatomin! Vad är sann kvinnlighet? Är det något fel på män förresten?

På ett jobb för ett antal år sedan hade vi ett stort behov av möten. Verksamheten var kaotisk och vi hade verkligen behövt jobba fram en bättre organisation. Massor med problem att diskutera och lösa. Vi hade möten, jovisst. Vi tjejer, det var bara tjejer. Problemet var bara att man pratade om allt annat än det vi skulle prata om:
- Gud vilken söt blus!? VAR har du köpt den?!Lägg av - var den så billig? Vet ni vad vi åt igår till middag? Guu va gott ...guu va söt .....osv Sedan gick man igenom familjesituationerna, diverse andra ursöta klädesplagg och sedan var mötestiden slut.

Det här låter som en överdrift, men det är det inte. Så var det.
Det fanns strukturella problem i verksamheten, och när en organisation funkar dåligt blir det skitsnack, intriger, martyrskap osv. Vilket det också blev.
Varför ville man inte försöka lägga band på pladdret och försöka ha lite struktur i stället?
På mötena alltså.
Fanns det ett omedvetet motstånd att ta tag i de strukturella problemen och försöka lösa dem?
Tänkte man kanske att bara man är tillräckligt gullig mot varandra så löser det sig?
Undrar jag nu efteråt. Då var jag mest förvirrad, fattade ingenting.

Kvinnorna i min föräldrageneration ville inte heller lösa problem genom schyssta överenskommelser, vettiga kontrakt, logiskt. De gömde sig också lätt bakom traditionen om man efterlyste logiskt tänkande i kniviga situationer. För hade de gjort det hade de kanske förlorat ett viktigt redskap.... De hade inte kunnat utöva sin makt på det traditionella kvinnliga sättet: genom att manipulera, skuldbelägga och så....fast det hette ju kärlek och nu är jag lite elak, usch på mig! Men å andra sidan känner jag många människor som trots diverse terapier inte lyckas bli fria från den kroniska skuldkänslan som oftast är förknippad med relationen till modern. Mera sällan till fadern.

Jag tycker att kvinnor som inte vågar bryta sig loss från den traditionella kvinnorollen är lika tråkiga som män som inte kan annat än spotta och prata om sport och bilar.

Jag menar kvinnor som inte ser sina prinsessadrömmar...eller ser och gillar den.
Kvinnor som fortsätter att förminska sig själva till hjälplösa fnittriga varelser för att Prinsen kan känna sig stor, stark och smart, prinsessor som ägnar en stor del av sitt liv åt att objektifiera sig själva....kvinnor som måste bli mjuka och väna och klädsamt korkade för att väcka Prinsens beskyddardinsikter till liv...

Är det något fel med en stark Kvinna som tar för sig av livet, eller är det något fel med en Man som bejakar sin mänskliga sårbarhet - som vill ta hand om sina småbarn, som är mjuk och kan kommunicera på känsloplanet?
Är det något fel med ett samhälle där könen lär sig bra saker av varandra?

En prinsessa visar sig inte ensam på offentliga ställen. Det är fortfarande ytterst ovanligt att se en ensam kvinna på krogen eller en matrestaurang! År 2010.
Ursäkta att jag tjatar om detta, men speglar inte detta faktum något? Målet med jämställdheten är väl att båda könen är lika fria och autonoma?

Diskussioner om jämställdhet där könen anklagar varandra för förtryck tråkar ut mig.
Kulturen formas ju av oss alla. Resterna av den patriarkaliska ordningen hos oss kan inte bara skyllas på män. De flesta människor har blivit uppfostrade av sina mödrar. Kvinnor har m.a.o haft ett stort inflytande vad gäller att forma kulturen.
De gamla patriarkaliska strukturerna upprätthålls sålunda av både kvinnor och män.

Kan vi inte - i stället för att kasta skit på det motsatta könet - titta just på detta?
För båda könen förlorar på att vi inte hittar till varandra, inte kan mötas som människor.

1 kommentar:

  1. Du ser väldigt mycket du... Jag läser och håller med.

    SvaraRadera