Vad är gott och normalt? En naivists funderingar

Mitt förra inlägg har väckt tankar hos några som läst det, startat lite diskussion plus rört om det ytterligare i min egen hjärna - trevligt!!
Min avsikt var nog att titta på hur onormala mina "onormaliteter" egentligen var. Hur lätt får man en diagnos? Och hur ser normaliteten egentligen ut om man tar bort onormaliteterna.

Dana Jergefelt (danajergefelt.com) har skrivit om faran med att ställa diagnoser till höger och vänster, "amatördiagnostisera" vilket man ju lätt gör efter att ha läst om symtomen eller hört om dem. Man kan få på sig "diagnosglasögon" s.a.s oavsett om man vill eller inte. Hon resonerar mycket klokt om detta, Dana. Och berättar dessutom en gripande historia som har med diagnoser att göra.

Jag ville också glänta på dörren till den stora existentiella frågan "hur ska man vara (typ)?" dvs är det ett tecken på att man är en god människa om man är normal? Det känns nämligen ibland, att en hysterisk anpassning till majoritetsnormen inte nödvändigtvis behöver vara någonting gott. Det visar ju Bjästa, Knutby, hederskulturerna och hela världshistorien.

Igår när jag var på stan, på Drottninggatan, blev jag knuffad och nästan påbucklad
några gånger för att jag gick så långsamt. Jag vet inte alltid exakt vart jag är på väg ens på Drottninggatan, utan stannar då och då, tittar, strosar, väntar på en impuls att titta närmare på något jag ser i skyltfönstren, en impuls att gå in i en affär för att stegen styr dit.....

Åhh, det funkar mindre bra på en hektisk shoppinggata.

Jag kan lugnt konstatera att jag tillhörde en minoritet - alla andra gick målmedvetet, snabbt. De flesta verkade veta till vilken affär de var på väg, kanske visste de precis vad de skulle ha och de hade bråttom.

Hm. Har en sådan som jag egentligen någon rätt att vara på en shoppinggata? ...jag kan ju utgöra en direkt fara...ungefär som en bil som kör 50 km /tim på en motorväg...många blir dessutom irriterade och stressade av en sådan som jag, och det kan ju hända olyckor när någon blockerar flödet...

Men...

Men om jag nu skulle försöka anpassa mig till majoriteten i det här fallet så skulle jag kanske riskera att bli sjuk av stress.. som ju många är...plus att jag skulle behöva konsumera mer kläder, prylar.... det är klart, det ska man ju göra om man är normal....
Och skulle jag bli en riktigt normal människa, så skulle jag konsumera så mycket att jag vore tvungen att kasta mig in i "ha-kulturens" karusell.... som kan leda till girighet och så....

Jag tycker jag tjänar livet och miljön på ett bättre sätt om jag avstår från den karusellen.

Men jag bör nog hålla mig borta från affärscentrum i hektiska storstäder.

Jag cyklar också långsamt, alltid. För att jag vill n-j-u-t-a av allt jag gör - även cyklandet - speciellt cyklandet. Det kan hända att jag inte alltid far framåt precis spikrakt...jag kanske ser en söt hund på höger eller vänster sida, eller beundrar himmelen och solen.
En gång svischade en arg dam förbi mig på sin cykel. Hon hade en smal cykelhjälm och en cykel med smala däck. Hennes ögon blixtrade av ilska, hon vände sig mot mig och väste: - Hur kan man cykla på det där sättet?!! Det var obehagligt. Jag kände mig avvikande, dum och till och med farlig.
Vilket jag ju var...för den andra, mer jäktade damen.

Andra avvikare.... homosexuella då? som få lida så mycket på grund av sin läggning. I vissa länder anses de vara så farliga att de måste fängslas eller dödas. På vilket sätt, undrar jag nu ur ett barns perspektiv, är de farliga? De jag känner eller känner till är i alla fall fredligt sinnade människor och inga jägartyper. Såvitt jag vet finns det ingen offensiv gaykultur som hotar andras existens. Ändå retar de "majoriteten" överallt på jorden och straffas på olika sätt, misshandlas, förföljs. Den "normala" majoriteten är inte livsbejakande och god då alls utan tvärtom.

För att inte tala om sådana kvinnor i djupt patriarkala kulturer som inte vill anpassa sig till normen - herregud! De som vill förvalta den gåva (livet) de fått på det sätt de själva vill. Det brukar reta både kvinnor och män i den förhärskande normaliteten så mycket att de till slut handlar mycket ondskefullt mot dessa avvikare. De som inte följde normen.

Eller ungdomar som försvarar djurens rätt att slippa lidande för vår fåfängas skull.
De betraktas som ligister och huliganer av den vuxna normaliteten.

Eller de miljöaktivister som för länge, länge sedan varnade för miljöhotet och blev stämplade som naiva flummare, halvpsykotiska ufon.

Eller de som ifrågasätter självklarheten i en ständig ekonomisk tillväxt. Naiva utopister. Lever i det blå.
Och så vidare.
Och så vidare..