fredag 7 maj 2010

Ska man tänka?


Jag håller på att läsa "Talals hus" av Terese Cristiansson. Hon berättar om sina två månader i Gaza efter den israeliska operationen Gjutet Bly vid årsskiftet 2008 och 2009. Hon valde att rapportera om kriget inifrån, djupt ur civilbefolkningens perspektiv. Hon bodde hos en familj i Gaza under två månaders tid. Beskrivningarna hon hör om de israeliska attackerna är fasansfulla och ofattbara....man vågar nästan inte tänka vidare när man börjar föreställa sig t.ex barnens trauman.

Förutom tragiska berättelser hinner Terese Cristiansson uppleva vardagslivet i familjen och släkten, klanen, och bjuder generöst på sina erfarenheter, iakttagelser i sin bok. Och det är fascinerande att komma in i den djupt patriarkaliska klankulturen som värdfamiljen lever i. Författaren beskriver detta utan att ta ställning vare sig för eller emot, och det är verkligen intressant läsning.
Nästan ingen i familjen har ifrågasatt kulturen hittills (jag har läst ungefär halva boken), de har ju inte sett något annat - och det finns faktiskt mycket gott i den gemenskap som klankulturen innebär. Alltså när man s.a.s har köpt konceptet - vilket man är tvungen att göra...Men det mesta i livet har ju både gott och ont i sig, även en klankultur.... När man är beroende av varandra hittar man kärleken också och känner ansvar. Och när man läser om de fruktansvärda (!!!!) situationerna dessa människor utsattes för under bombningarna, känner man - nästan fysiskt - en tacksamhet för att klanen är så stor, att de är så många och kan hjälpa varandra, trösta varandra.

Klankulturer har sina djuprotade mönster, och denna klan är inget undantag.
Kvinnorna är fullständigt beroende av sina män och vågar inte ta ett steg utan deras tillåtelse, berättar de själva. De ber om lov om de ska gå och handla eller hälsa på en väninna. Många män har två fruar. Men de män som har figurerat i boken hittills har varit schyssta, och romantiken flödar mellan varven. Det mest fantastiska och romantiska i en kvinnas liv - vid sidan av barnen - är Bröllopet - det egna och andras. Livets mål och mening. Har en kvinna haft turen att gifta sig med en snäll och bra man och dessutom har ett fint sovrum med en garderob och vackra sänggavlar kan hon skatta sig lycklig och lyckad. Är mannen mindre bra så finns ju massor med släktingar runtomkring att ty sig till. Huvudsaken att man är gift och får många barn. Allt annat är en fullständig katastrof och total meningslöshet.
Men de flesta sänggavlarna och garderoberna är förstörda nu, dessutom har de israeliska soldaterna sovit i vissa sovrum, och då kan kvinnorna inte tänka sig att själva sova där mer. Förståeligt.

Kvinnorna har ett enormt ansvar för hushållet och barnen, men det är männen som bestämmer, och det är ingen som får för sig att ifrågasätta det.
En gång frågar Cristiansson kvinnorna om detta och får en förvånad min som svar: - Det är vår kultur.
Ingen verkar ens ha funderat på detta.
Sedan talar hon med en manlig familjemedlem och undrar varför det är så. Varför blir en kvinna aldrig klanäldst, en sådan som får bestämma. Svaret blir en anekdot. I anekdoten får en profet en liknande fråga - varför finns det inga kvinnliga profeter - och svarar genom att berätta hur man en gång valde ut en stark och klok kvinna för att testa om hon kunde bli profet, och hur kvinnan p.g.a sin svartsjuka inte kunde förvalta det ansvaret.

Och så svaret till Terese Cristiansson:

"Salah tittar på mig och säger att detta är anledningen till att kvinnorna inte kan bestämma eller bli klanäldste. De styrs av känslor och därför är det bäst att mannen bestämmer." (sid 65)

Hm.

Omedelbart tänker jag på boktiteln "Kvinnor som tänker för mycket"som jag såg häromdagen... Jag bara måste köpa boken för att se vad fan hon menar...

Ja, - apropå att tänka - inte bara trots att man är kvinna, utan överhuvudtaget:

I DN idag fanns en recension om en annan bok: "Göra ont. Litterär metafysik" av Anders Johansson.
Så här stod det bl.a: "Genom alltsammans löper en uråldrig fråga: Ska man titta draken i ögonen eller inte! Ska man försöka förstå ondskan eller som Sankt Göran, blunda och hugga?" (DN)
"Finns det fall när tänkandet som sådant är oansvarigt, respektlöst eller rent av skadligt? Eller är det tvärtom alltid skadligt att avstå från tänkande, förklarande och teoretiserande?"
"Det var en knäckfråga för Voltaire Och Rousseau och förmodligen världens bästa fråga att grunna på iunder en livstid." (Göra ont. Litterär metafysik)

Jaså - så Voltaire och Rousseau brottades också med denna fråga...Skönt att höra.
Det gör jag också.
Många terapeuter och new age-inspirerade m.fl varnar för det för myckna tänkandet, och det finns nog ett korn av sanning i det hela. Man kan bli alienerad, fjärmad från det sanna mänskliga mötet om man intellektualiserar för mycket och satsar på teoribyggen i stället för att leva.

Och vad gäller ondska...jag har svårt att bestämma mig vilket som är bäst: 1. Att tänka, se, försöka förstå, analysera sin egen och andras ondska. (Det sättet kanske genererar mer negativ energi?)
2. Inte bry sig om, blunda för det onda, titta bara på det goda (trollet smälter i ljuset osv)

Och när jag tänker på detta så kommer jag oundvikligen att tänka på den trevlighets- gullighets- och försiktighetskulturen som råder i Sverige.

Och jag vill omedelbart välja nr 1 ovan. Nästan trotsigt liksom..


"Nu ska vi prata om något trevligt i stället" - kulturen. Den är frustrerande även om den kanske har sina poäng. (Har den?)
Vad gör man av sin agressivitet, de förbjudna känslorna i umgänget med varandra här? Allt det finns ju - både godheten och ondskan, för även svenskar är människor.

De sipprar ju ut på olika sätt, de fula känslorna. Passiv aggressivitet som kommer ut genom artigt leende läppar... Det måste finnas massor med olika kanaler att få utlopp för allt detta mänskliga, o-t-r-e-v-l-i-g-a, men de är osynliga. Finfina budskap mellan raderna, sådant som bara en svensk kan förstå. För det är så mycket som trycker på men inte får uttalas... De outtalade signalerna, de som inte får uttryckas, och de man bara kan förstå om man har dem i ryggraden måste vara många...

Det kanske är därför Sverige har kulturell kod som är så svår att knäcka för utlänningar. Nästintill omöjlig.

Hur som helst, två böcker vill jag läsa innan jag slutar att tänka:
1. Kvinnor som tänker för mycket 2. Göra ont. Litterär metafysik

Kanske hittar jag svaret i någon av dem eller båda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar