Ramar och strukturer

"Jag älskar ramar och strukturer. Ett tag tyckte jag att struktur var det vackraste ordet som fanns", sa en kompis till mig.

Låter det konstigt?

Hon har, precis som jag, spelat teater och tar skådespeleri som exempel. Pjäsens manus, de fastslagna scenerierna utgör ramen på scenen, och inom den ramen kan man i trygghet göra spännande äventyr och upptäckter - i det här fallet inom sig själv, i sina egna uttryck och känslor. Och då har man större svängrum än i vardagslivet.

Jag håller helt och hållet med henne. Scentanken är applicerbar även på andra områden i livet.
Det mänskliga sociala livet är fullt av överenskommelser - konventioner, men de flesta är outtalade och därför finns uttrymme för misstolkningar. För att inte överskrida de odefinierade kulturella ramarna måste man sätta upp ganska snäva gränser för sig själv.

Ett välfungerande kontrakt - dvs ett kontrakt som båda/alla parterna accepterat, och som ger så mycket individuell svängrum som möjligt är någonting väldigt bra och eftersträvansvärt, tänker jag.
Tydlighet.... trygghet.....respekt...
Och funkar inte kontraktet - om det inskränker på någons frihet eller liv... om kontraktet är snävt eller dumt, ja då ..kan man ändra på det. I samförstånd förstås.

Applicerbart i såväl uppfostran som i skolan.

När man började prata om individualiseringen av skolundervisningen i Sverige skedde sorgliga saker inom skolans värld, har jag hört. Jovisst, de flesta höll med om att eleverna lärde sig i olika takt, med olika metoder, och att den gamla katederundervisningen ur det perspektivet egentligen var absurd. Men hur skulle man göra? Hur kunde man se/bekräfta/hjälpa/inspirera 30 elever under ett lektionspass individuellt, var för sig? Även om man bildade grupper med elever med ungefär samma behov, intressen och förutsättningar så hann man ju ändå inte!!
Ville samhället knäcka lärarna för att bli av med dem eller vad var det frågan om? Undrade nog många lärare medan stressvetten rann. Samtidigt som en inre röst sade att en individualiserad undervisning är ett måste idag - hur man än vred och vände på det...

I några fall löste lärarna det så att de satte igång " eget arbete" för eleverna på lektionerna, sedan gick de ut och blundade. Eleverna hade det fritt och skönt, kanske drev de runt i skolan eller på stan eller gick hem....Det var inte frihet innanför tydliga ramar....kan man lugnt påstå. Det här smittade av sig på högre utbildningar också: på lärarhögskolan sa de studerande, de blivande lärarna för några år sedan, att de fick på tok för lite undervisning, nästan ingen alls. Man hade s.a.s satt förträngningen av problemet i system och sparade dessutom pengar på det sättet....Hoppas allt detta har blivit bättre nu.

Jag och en kollega till mig ville också pröva detta med att lämna katedern h-e-l-t , och nästan "abdikera" som lärare. Det var när jag jobbade på SFI . Vi blev någon typ av coacher i stället. Vi hade en grupp på 40 elever, massor med studiematerial, ett system med delmål och mål som varje elev kunde använda sig av, ett stort klassrum, och vi var två lärare - förlåt, coacher. Ingen katederundervisning, eleverna jobbade själva i sin egen takt och bestämde själva vad de skulle göra och i vilken ordning. Fritt.
Det var hemskt i början. Vi var tvungna att ha krismöten stup i ett, för så mycket avskydde våra elever denna metod.
En dag slog en kvinnlig elev som annars var mjuk och snäll näven i bordet och sa: - Jag vill veta vem som har hittat på sådana här dumheter!?!
Det blev ett krismöte förstås den gången också.

Men vi gav oss inte - vi utnyttjade vår charm, för de gillade oss, trots allt. Så de lämnade oss inte i sticket, våra elever, utan skakade på huvudet redan på morgonen när de kom in i klassrummet, men satte sig och fortsatte att jobba individuellt (vilket jävla ord, tyckte nog många och grimaserade i smyg när vi inte såg)

Successivt förstod min kollega och jag sedan detta: vi hade aldrig tidigare behövt så mycket KOLL på elevarbetet som nu för att detta skulle fungera, och vi hann ju naturligtvis inte vara på 40 platser samtidigt. Alltså: allt vilade på konceptet, systemet, ramarna, - de måste vara superklara för att kunna vara något att relatera till. Det där med att "Du vet ju vilka problem du har - eller vad du behöver eller vill jobba med och du är vuxen - gör det! Material finns det ju" Nej, det funkade inte alls! Vuxna är precis lika lata och bekväma som vilka elever som helst i visssa lägen - vuxna vill få feedback och bli sedda- vuxna vill att läraren vet vad han/hon gör etc.

Vi insåg detta: ramarna måste vara ganska snäva och pinsamt tydliga i början, men ändå sådana som tolererar den individuella takten, det egna sättet att komma fram till målet. Sedan kan ramarna vidgas, i samförstånd med eleven. Och ju större rörelsefrihet och eget ansvar, ju vidare ramar, desto viktigare med tydlighet.
Vi upptäckte att de riktigt, riktigt välfungerande ramarna kunde minska behovet av lärarens feedback, men det var viktigt att vi hade insyn i vad som pågick.

Vi kom igång till slut, det flöt på, och krismötena behövdes inte lika ofta. Ungefär halva gruppen gjorde t.o.m stora framsteg, hittade nya resurser och intressen hos sig själva, och till slut rent av trivdes med modellen. Vid terminens slut sa den andra hälften: "Visst, det var väl ok, men det är bättre när läraren bestämmer och alla gör samma sak den mesta tiden i alla fall."

Vi, lärarna, var också tveksamma till om vi ville göra om det här experimentet. Det här, liksom tidigare individualiseringsexperiment hade visat, att fifty-fifty -modellen funkar bäst åtminstone på SFI. Dvs. halva tiden individuellt, halva tiden gruppundervisning.
Gruppdynamiken spelar nog en ganska stor roll för en enskild elev, och det måste man också beakta. Dessutom kommer SFI- eleverna oftast från mer kollektivistiska kulturer och gruppen kan vara en trygghet som behövs i kaoset.
Det vi gjorde var ett pilotprojekt med en jätteklass, och hade säkert kunnat genomföras bättre, men det var en intressant och rolig erfarenhet trots allt motstånd vi fick handskas med.. ..Den största behållningen av projektet för mig personligen var just insikten om hur frihet och vettiga ramar hör ihop.

I nästa inlägg ska jag förklara varför jag tar upp detta tema nu. Det är inte pedagogiska frågor jag just nu har i huvet, utan något annat.