Det läkande skrattet

I morse kände jag mig sjuk. Trött, snuvig, svettig.. Det började redan i går kväll...
Tanken på Influensan gjorde mina steg tunga på vägen till bussen. Hur ska jag orka jobba...undrade jag. Och ändå hade jag veckans kortaste undervisningsskyldighet framför mig. Funderade också på hur det skulle gå för eleverna under min långa sjukperiod, plus hur mycket pengar jag skulle förlora. Och naturligtvis undrade jag också om jag över huvud taget skulle överleva....Ringde till en kompis och ställde in en träff vi skulle haft i kväll.

På busshållplatsen satt en gammal elev med sin gitarr. En iransk musiker. En av de konstnärssjälar som jag lärt känna under min tid i Sverige. En av dessa invandrade konstnärer som inte lär sig svenska - korrekt alltså. Han klarade aldrig slutprovet på sfi och fick aldrig något slutbetyg.
Nu, på busshållplatsen, berättade han att han hade jobb som musiklärare i flera skolor, trots allt. Han har varit involverad i några uppskattade teaterprojekt och det går bra för honom, berättade han. Härligt!
Jag kände att jag började bli fnissig när jag lyssnade på hans knaggliga svenska. Och noterade hans smittsamt glada leende när han bad om ursäkt för sina språkliga tillkortakommanden...

Förresten - fnissigheten kanske berodde på att jag kom ihåg en lektion för flera år sedan när denne man vid ett tillfälle fick en sådan skrattattack att han inte kunde sluta. Det var som att någonting brast för honom...Jag kom ihåg hans skakande medelåldersrygg på bänken, hans kropp som en korkskruv, tårarna som rann, hur fullständigt utan kontroll han var.... Orsaken var något bisarrt fel han eller hans kamrat hade gjort vid en övning. Kontexten blev fruktansvärt komisk med det här felet...När han till slut lyckades berätta varför han skrattade så var det min tur att tappa kontrollen....Självklart smittade det här av sig ...resten av lektionen blev hysteriskt fnittrig i hela klassen. Det var naturligtvis ljuvligt kul!

Folk som får sådana hejdlösa skrattanfall .....att de själva till slut blir rädda ...när man under en mikrosekund kan skymta panik i blicken: "jag kanske aldrig mer kan sluta ....
De människorna har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Kanske tänkte han på samma lektion där på busshållplatsen, för våra mungipor åkte upp hela tiden när vi pratade med varandra. Han snubblade ideligen med sin svenska när han talade, och bad "så hemskt mycket om ursäkt" (med ett strålande leende) , och jag började känna oro...snart brister det igen...för mig alltså... Det började bubbla så där oroväckande någonstans under bröstbenet...Jag t.o.m undvek hans blick då och då för att olyckan inte skulle inträffa...

Jag klarade mig med värdigheten i behåll. Lyckades tygla det okontrollerade. Men jag tror att det (skrattet) satte sig i kroppen och själen ändå, för när jag kom till jobbet kände jag mig inte särskilt förkyld!