kvinnlig och manlig kommunikation

Tack för alla trevliga kommentarer till mitt tidigare inlägg, Nilla, Sikha, Michael + jag själv!

Den sketch med Mia och Klara som Nilla beskrev missade jag tyvärr, men Nillas beskrivning får mig att hulka och frusta av skratt när jag föreställer mig hur den var. De är otroligt duktiga och roliga de två, Mia och Klara! Så jävla begåvade dessutom! Humor är begåvning.

När det uppstår ett problem, brukar män vilja lösa det snarast möjligt. Medan kvinnor har ett behov av att ventilera. Jag delar din syn, Sikha.

Kvinnor tycker om att p-r-a-t-a om problemet....vända och vrida på det, titta på det från olika håll, smaka, lukta på det, trycka det mot sitt hjärta och känna... lyssna....

Vardagligare uttryckt - älta.

Ibland heter det pladdra.

Ibland tar man upp ett "problem" fast man egentligen har lust att snacka skit om någon. Ibland är det mysigt att snacka skit om den man är förbannad på, helst i sällskap med en som är förbannad på samma person. Vilken härlig gemenskap!

Snackar kvinnor mer skit om andra människor än män? Det vet jag faktiskt inte.

Det finns dock skillnader i kvinnors och mäns sätt att kommunicera. Finns det? Jag tycker det. I alla fall i min generation. Många tycker det, skulle jag tro. En del tycker nog att det är bra, och att det är som det ska vara - könen ska ju komplettera varandra, det är spännande med olikheten, en erotisk laddning, flamenco, planeternas närmande och fjärmande....

Så finns det de som inte trivs med olikheten.

Det finns kanske även människor som inte ser någon skillnad alls mellan kvinnlig och manlig kommunikation. Antagligen - förhoppningsvis - den yngre generationen.

Jag personligen är inte alls nöjd med att vi ibland har så svårt att förstå varandra, män och kvinnor. Och då tänker jag bl.a på det som jag tog upp som ett problem i inlägget "Kåt glad och tacksam".

Jag känner män som det är jättelätt att prata med (och det är ljuvligt), men tyvärr känner jag mig plågsamt misslyckad med andra... Jag har svårt att slappna av och det går inte att hitta en tonart som funkar. Kallprata/slänga käft är jag kass på, men det händer att jag försöker, - och då blir det så pinsamt att mannen i fråga försvinner snabbt...

Och naturligtvis skyller jag mina havererade kärleksrelationer på mannens bristfälliga kommunikationsförmåga...med inte helt utan självkritik förstås....till och med solen har ju sina fläckar :-) :-)


En manlig vän (han är en sån som jag har lätt att prata med) sa en gång, när jag tog upp detta med att det är så svårt att få kontakt med en viss typ av män, att det i mitt fall beror på att jag inte flörtar, och därför blir en del män förvirrade. Jag är dålig på att flörta.

Kan det bero på det?

Knappast. Kanske delvis... Borde jag lära mig? Nej, usch, jag tror att det skulle bli ännu pinsammare än när jag försöker slänga käft.

Men - är det biologiskt på något sätt - det där med olikheten i kommunikationen? Tjänar det till något biologiskt-funktionellt syfte? Är vi skapta så?

Eller har hjärnorna formats i den riktningen under alla årtusenden då kvinnorna varit hemma med barnen och kunnat pladdra med andra kvinnor om både själsliga och kroppsliga saker medan männen ägnat sig åt krigiska verksamheter som krig och jakt. -I sådana lägen ska man ju inte älta och dryfta, utan bara ge och ta kommandon, kort och koncist. Lösa problem snabbt.

Ingemar Gens, beteendevetare, författare och mansforskare berättar i sin bok "Från vagga till identitet" om Gävleprojektet där personalen på ett dagis bestämde sig för att filma sig själva under ett års tid för att se om de behandlade pojkar och flickor olika sätt. De trodde inte att de gjorde det, men blev chockade när de fick se filmen. En kvinna lär ha sagt: - Det där är inte jag! när hon såg sig själv i filmen. Det fanns tyvärr skillnader, kanske t.o.m stora skillnader på hur pojkar och flickor behandlades.

Pojkar fick mer korthuggen kommunikation och förväntades hela tiden vilja gå ut, medan man kommunicerade med flickorna kontinuerligt och de fick mer fysisk beröring.

En gång skulle barnen på dagiset få ansiktsmålningar. Filmen från de insatta kamerorna visade hur man målade flickornas ansikten länge, gjorde fina målningar, och pratade med dem samtidigt, och höll dem nära. Men pojkarna fick bara några streck på ansiktet och sedan förväntades de vilja gå ut och leka indian, vilket de väl också gjorde.

När personalen senare, efter att ha sett filmen, ville göra om, upprepa ansiktsmålningsproceduren för att se om pojkar också ville bli målade länge och bli fina och vara i den vuxnes närhet så länge det behövdes, så visade det sig att de faktiskt ville det.

Så här minns jag beskrivningen i Gens bok - kan inte kolla detaljerna just nu eftersom jag inte har boken.

Och vilka var det som jobbade på dagiset dvs vilket kön tror ni var mest representerat bland personalen? Jag TROR det var mest kvinnor. Men jag vet inte.

För mig illustrerar denna beskrivning ganska bra varför flickor/kvinnor tenderar att vara mer relationsinriktade än pojkar/män, medan de senare är mer uppgiftsorienterade. Detta har förväntats av omgivningen i alla tider och så är det i hög grad än i dag.
Och är samtidigt förklaringen till vissa kommunikationsproblem i relationer och äktenskap. Jag tänker på situationen som jag beskrev i förra bloggen: kvinnans försök att lösa problemet får mannen att känna sig ifrågasatt osv.

Och ändock, tack och lov, när jag skriver detta så vet jag att det händer mycket i samhället på den punkten och har redan hänt mycket. Det finns unga föräldrar som aktivt vill främja jämställdheten i uppfostran. I förskolor finns genuspedagoger, papporna går aktivt in i föräldraskapet direkt efter barnets födelse och har därmed en möjlighet att avlägsna - eller i alla fall rubba på kvinnans uråldriga monopol vad gäller att veta vad som är bäst för det lilla barnet.
Och så vidare.

Men jag vill påpeka är att det under en väldigt lång tid varit kvinnorna som uppfostrat både flickorna och pojkarna.

Och i vissa fall utvidgar vi vårt uppdrag till att omfatta även vuxna vilket kan bli problematiskt...