tisdag 28 april 2009

Kåt, glad och tacksam

Jag har funderat mycket på en sak. Eller flera saker som är olika sidor av samma mynt ( kan man säga så? Knappast).

Jo - varför måste vi kvinnor vara glada - i min generation i alla fall - för att män ska gilla oss?
Hela Sverige fullkomligt exploderade av skratt när Peter Dalle i sin roll i filmen "Ogifta par" svarade: "Vad sägs om kåt, glad och tacksam?" på sin sambos fråga hur fan hon borde vara för att han skulle vara nöjd.

Svaret blev en klassiker - alltså är igenkänningen stor.

Män ska vara roliga för att vara attraktiva. Ordets "kvinnotjusare" motsvarighet i finska språket kan ordagrant översättas "en som får kvinnor att skratta". (Naistennaurattaja)Eftersom män tror att de måste vara roliga för att vara åtråvärda så vill de naturligtvis vara roliga. Och för att de ska känna sig lyckade på den punkten måste de naturligtvis träffa kvinnor som generöst skrattar åt deras roligheter. Och för att kvinnor ska känna att de behagar män som måste/vill vara roliga så måste de naturligtvis kunna skratta åt allt som män säger när de vill vara roliga, oavsett om det är roligt eller ej.

En könskulturell kod.

Men det är inte bara detta med att få mannen att känna sig rolig som gör att kvinnor känner kravet på sig att de ska vara glada. Tänker jag.

Det verkar nämligen vara så, att mannen ofta tror, att han på något sätt bär ansvar för sin kvinnas välmående och nöjsamhet. Jag har själv varit med om att min manlige partner exploderat t.ex på resor när jag klagat över något som inte på något sätt kan ha beröringspunkter till hans person eller hans handlande. "Jävla klagande hela tiden!!!!" ryter mannen röd i ansiktet när jag tyckte att Fantan smakade lite konstigt och jag fattade ingenting. Vad har smaken på Fantan med honom att göra? Det var väl inte honom jag kritiserade? Det påstod han förstås inte heller, men jag fick en känsla av att han tog det personligt...

På en resa utbrast min manlige (en annan) partner till slut: "Men det är väl inte mitt fel!!" när jag påpekade vissa saker som irriterade mig på turistorten ifråga. Jag blev tyst och tittade på honom: skojar han? Nej. Han såg plågad ut. Det gick upp för mig att han hela tiden (i 4 dygn) känt, att allt som jag inte var nöjd med var hans fel?!! Detta hände dag 4 på vår 7 dagars resa - så herregud vilken press han måste ha känt när jag gnällde över försäljarna som var som blodiglar på en hela tiden. Jag hatade dem dvs. deras försäljningskultur! Hur många gånger hade jag morrat över det?
Och varje gång hade han alltså på något sätt känt att det var h-a-n-s fel!!


Vilken chock! Då förstod jag det där med Fantan också.
Att resa tillsammans med någon innebär att man kommenterar en massa. Jag tror att jag ofta suckar lyckligt över saker och ting som jag upplever på resa + och kommenterar intressanta/roliga saker, men allt är ju inte perfekt bara för att man har semester.

Jag ansträngde mig verkligen de återstående dagarna av den där semestern för att vara glad och tacksam. Jag fokuserade stenhårt på saker som jag kunde glädjetjuta över, och visst blev mannen mer avslappnad. (Tyst för mig själv svor jag över försäljarna med en ännu större intensitet + planerade en hämnd )

Alltså - om nu mannen känner att han har ansvar för om hans kvinna är nöjd eller missnöjd så måste glada kvinnor vara betydligt behagligare för honom för att han ska känna sig lyckad.
Det finns inget värre än sura kärringar, tror jag, för en luttrad medelålders man. Och när vi kvinnor blir äldre så ramlar mungiporna ner av ålderskosmetiska skäl och vi ser inte lika glada ut som när vi var unga. Vilket helvete för mannen! Ett surt ansikte från morgon till kväll. Vad gör detta ansikte med hans självkänsla? Därtill kvinnans klimakteriebesvär med humörsvängningar - katastrof!

Mardrömsscenario:

Mannen blir tystare och tystare för att han känner sig så misslyckad och usel. Kritiken gentemot honom hänger över honom i hemmet. Tycker han. Kvinnan blir mer och mer irriterad och olycklig över kontaktlösheten och gnäller över det, vilket gör att mannen återigen känner sig kritiserad och sin förmåga ifrågasatt.

Kvinnan försöker lösa problemet. (Jävla gnäll igen!) Hon kanske föreslår terapi vilket ju naturligtvis är droppen. Nu är man alltså sjuk i huvudet också!!

Det brukar bli så att kvinnan går i egen terapi.

Eller i värsta fall går mannen en dag till Pressbyrån och kommer aldrig mera tillbaka.

Det skrevs ganska nyligen i DN om Mona Sahlin. Jag minns inte vem som skrev, men ungefär så här stod det: "Monas problem är bl.a att hon inte kan le övertygande när hon hyllar socialdemokratin..." Och så: "Anna Lindhs leende däremot ..." minns inte sedan.
Har man någonsin värderat manliga politiker efter hur de ler?

Och hur förhåller sig allt detta till mannens uppfattning om sin Förmåga? Hans potens.
En manlig bekant till mig säger ibland i bisatser att starka /kanske manhaftiga kvinnor kastrerar män. Sådana kvinnor fnittrar kanske mindre, dessutom.

Kära ni! Säg inte att dessa könsmönster i min generation är biologiskt betingade! Berätta för mig att det inte är så här i den yngre generationen!

6 kommentarer:

  1. Har du funderat på uttrycket "kaka söker maka". Kanske skall vissa män undvika nära relationer med kvinnor och vice versa.

    Jag tror inte män i allmänhet känner igen sig i den mansbild du målar upp.

    SvaraRadera
  2. Jag generaliserar friskt och försöker inte ens vara objektiv. Naturligtvis är det inte alltid så som jag säger. Men det finns kommunikationssvårigheter mellan kvinnor och män och jag har lust att titta på dessa mönster. Jag har mött kvinnor som verkligen känner igen sig...

    SvaraRadera
  3. i den där mars och venus boken som kom ut för ett antal år sen och som rönte stor framgång hävdade författaren att män drivs av en vilja att lösa problem ... när så en kvinna, hans kvinna, berättar om händelser i sitt liv som kan låta lite problematiska har han svårt att bara lyssna utan vill omedelbart hitta en lösning ... kvinnan däremot vill ofta bara ventilera... när jag diskuterade boken (mars och venus) med min dåvarande sambo tyckte nog han att det stämde ganska bra ... jag tror att det går att applicera på det som du skriver om, vilket i förlängningen är samma sak ... dvs: ett klagomål=ett problem som måste lösas, nåt är fel ... ett sandkorn i min kvinnas sko...

    SvaraRadera
  4. Jag kommer att tänka på Mia Skäringer och Klara Zimmerman. Lyssnade på radio för ett antal år sedan när de framförde en sketch som gick ut på att kompisen skulle tona ner sin naturliga rolighet när hon träffade väninnans man. Anledningen var att han kunde känna sig underlägsen och misslyckad när han träffade en så rolig kvinna. Så därför övade de tråkiga repliker som kunde få mannen att
    briljera...

    När jag växte upp var det killarnas uppgift att underhålla tjejerna som stod förväntansfulla, beredda att mer eller mindre tvångsmässigt gnägga åt alla ansatser till skämt... Jobbiga roller - åt båda hållen.

    Läs Ur vulkanens mun av Helena von Zweigberk apropå mäns och kvinnors bristande kommunkation.

    Det handlar väl helt enkelt om att säga som det är - istället för att tolka, lägga skuggridåer eller tiga. Men då måste man vara mycket modig. I ljuset spricker trollen.
    Men nu kanske jag kantrar lite från ämnet....

    SvaraRadera
  5. Delar sikhas synpunkter med Mars- och Venusaspekten. Men om människornas tillit och känsloliv är skadat riskerar systemen att överhettas med i värsta fall övergrepp och kränkningar. Dock stämmer talet om könen med mars och venus detta till trots.

    Sen tror jag också det ligger lite i mansrollen att försöka framstå som rolig och gärna smart och varför inte stark, inför kvinnor för att göra intryck och i djupare bemärkelse finna en bra partner. Sen får man ju inte glömma att det parallellt är en mognadsfråga och att tupparna förfinar sina piruetter med åren. Och i slutändan är det alltid kvinnan som väljer ..... eller?

    SvaraRadera
  6. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga:
    Att de här sakerna är på väg att förändras. Att det är något nytt på gång.
    Att vänta bara, det tar lite tid, men snart så.
    Att kvinnors kamp för jämställdhet inte varit fögäves.

    Men.
    Tyvärr.

    Just nu verkar det som om vi går i rakt motsatt riktning, med mer polarisering.

    Jag tittar på mina barns dagis och skola och det är sjukt!!
    De delas upp i tjejer och killar hela tiden! Och föräldrarna hjälper till med att bara klä flickorna i knallrosa och pojkarna i grått. På fotbollsträningen spelar tjejerna med en mamma som ledare och killarna med den "riktiga" tränaren.

    DEPPIGT!!!!!!!!!

    /Jenny

    SvaraRadera