Hyllning till tekniken, nunnorna och alkoholen!

I morse - i förmiddags - vaknade jag 10.30. Hoppsan - jag hade sovit i 14 timmar! Förkylning, en lindrig sådan var nog orsaken. I går kväll orkade jag inte ens se Doobidoo klart, trots Cecilia Frodes fascinerande frånvarande närvaro och stirrande blick...(kände igen mig där på något sätt..) Somnade framför TV:n med kläderna på.
Vaknade vid ett på natten, bytte om till nattlinne och tänkte att nu var jag väl sjuk...

Men se - sömnen gjorde under!
Pigg och utvilad satt jag vid elva med en stor, rykande och ljuvligt doftande kaffekopp i min hand, i den mjuka och varma sängen och hörde regnsmattret mot fönstret. Och DN låg där förstås, framför mig....Min syster ringde och vi hade en jätterolig stund i telefon. Hon i Helsingfors, jag i Haninge. En mörkgråmulen, regnig förmiddag i november.

Uppstigen fortfarande pigg och energisk. Tänkte jobba lite. Skulle kolla om jag hittade en text till en bellmanlåt på nätet. För mina elever. Det är klart att jag gjorde det. Hittade texterna till alla epistlarna plus allt jag behöver för att mina elever på A-kursen ska lära känna C.M. Bellman. Herregud vad jag blev inspirerad! Förstod plötsligt hur jag ska lägga upp - lägga om -hela litteraturundervisningen på svenska 2 A framöver! Det finns ju obegränsat med material att hämta på nätet! Lagom långa och lättlästa biografier, sångtexter, bilder..

Denna insikt: man hittar allt på nätet, allt - det är nästan som att man vägrar tro det mellan varven och blir lika häpen och fascinerad varje gång det händer.

Och så var jag tvungen att lyssna på ett par bellmanlåtar på CD:n framförda av Mikael Samuelsson. Det var ju så fruktansvärt vackert och tog mig helt i besittning...och ideérna om min blivande undervisning flödade...Jag tände små lampor för att intensifiera den novembergråa mysstämningen, plus två stearinljus, hällde upp ett glas rödvin, satt vid mitt köksbord och det var sannerligen inget fel på stämningen! Och regnet, det fortsatte att slå mot fönsterrutan, och mörkret var äkta och felfri i sin kompakthet!
Och Carl Michael hyllade sin Ulla Winblad ...

Sedan började jag tänka på hur beroende allt detta var på teknologin. Mobilerna, internet, CD:n. Utan CD:n skulle jag inte kunna njuta av Bellman just nu! Och datorn...teletekniken...jag kan ha närhet/kontakt med människor tack vare telefoner och nätet, dygnet runt. På mina villkor. Post flera gånger om dagen. Kan kommunicera även när jag inte har lust att öppna munnen och artikulera... Jag kan berika min värld och få massor av information om vad som helst när som helst genom att slå på datorn. Jag kan sitta och mysa vid levande ljus och lyssna på vackra visor från 1700-talet när min fantastiska tvättmaskin jobbar, lagom diskret, i badrummet! Och medan ugnen värmer upp lunchen.

Jag tänkte på operationen som räddade mitt liv för många år sedan. Hur andningsapparaterna ständigt väckte mig efteråt, efter operationen, när jag sov - de tjöt som galningar, maskinerna bakom mig...orsaken var att jag inte andades ordentligt.
Vilken tur att de fungerade! Och att den fantastiska kirurgen kunde sitt jobb! Och hade ett fungerande team omkring sig, som kunde sitt jobb!

Och så tänkte jag på hissen, bussen, digitalkameran, finlandsbåten, flyget...sånt jag kom på som var bra i mitt liv tack vare ingenjörerna, och det är ju så intressant med rymdteknologin...ger sunda perspektiv till var och en...
Och naturligtvis konstaterade jag att det mesta av allt detta konstruerats av män. Den rationella ingenjörsvetenskapen som styrts av män...

Hm...men inte hade de kunnat göra allt detta om kvinnorna inte hade tagit hand om deras barn och skött hemmet.

Jag började än en gång leka med en fantasi: om mänskligheten alltid hade haft jämn fördelning av hem- och samhällstjänsterna - hur hade det sett ut då? Det vill säga om både män och kvinnor hade varit lika bundna vid barnen och hemmet och arbetat på lika villkor ute i samhället.
Om den jämställdhet som de flesta politiskt korrekta ändå säger sig sträva efter alltid hade funnits. Hur skulle det se ut nu?

Tvättmaskinen skulle nog finnas, spisen, datorerna, telefonerna, CD:n... kylen, frysen,
...
Skulle internet se ut som det gör nu? Finns det några tecken på någon typ av urspårning i våra tillgångar till det teknologiska p.g.a ingengörkunskapens alienering från människan, barnet, relationen "du och jag", livet - eller det som några kallar Moder Jord? Är barnporr, våldsporr och olika destruktiva beroendeframkallande datorspel på nätet tecken på obalans? Hade krutets upptäckt fått sådana dimensioner? Atomkraften och -bomben?

Eller hade det sett ut som nu i alla fall? Eller annorlunda? Hur då i så fall?

Och så vidare...och så vidare... dessa funderingar...

Sedan hyllade jag också vinet i mina tankar.
För utan vin skulle nog Bellman inte sjungit och skrivit så vackert. Och utan det där lilla glaset med vin hade jag själv gjort någonting annat än suttit där och myst, jag kanske hade joggat eller gjort något annat dumt.. Kanske försökt låtsas som att vädret inte var så grått. I stället för att beskåda skönheten av en mulen och regnig dag i november genom en våt fönsterruta, i skenet av några levande ljus.

Nunnorna med sin stearinljustradition fick också en tacksam tanke av mig...tack och Gud vare med er!

En hund som sjunger Mozart

Jag har tidigare här skrivit om min stora kärlek till djur. Jag blir så rörd och förundrad över deras "klokhet"- olika egenskaper som vittnar om ... ja, vad vittnar dessa egenskaper om?

Jag tänker på den där elefanten som räddade en 8-årig flicka undan tsunamin - den greppade tag i flickan och bar henne upp, bort från stranden.

Jag tänker på gorillahonan som när hon lekte med sin unge "föll" baklänges på rygg varje gång ungen kastade en pytteliten sten på mammas mage.

Jag tänker på hur delfinerna leker med människor...

Jag tänker på min egen älskade hund som jag visserligen förlorat, som visar en sådan spontan kärlek till och omsorg om alla människor!

Jag tänker på det jag hörde på Spanarna sist: att kor med namn producerar 3 liter mer mjölk per dag än namnlösa kor...

Och nu imorse ringde min syster och berättade, att när deras dotter spelar ett speciellt stycke Mozart på piano, så börjar hunden "sjunga med" dvs yla. Och det är bara detta enda stycke som får honom att göra så...
Min syster och svåger försöker göra ett videoklipp och lägga ut på nätet...

Stjärnljus

"Alla stjärnor är döda. Det är bara ljuset som är kvar." sa någon på TV igår.
En stjärna slocknade för tre veckor sedan.
Måtte jag snart kunna se ljuset.
Än så länge bara tunga moln...

Skuld, Skam, Heder..

Det pratas om hederskulturen i medierna just nu. Jättebra! Bra att dess mekanismer läggs under förstoringsglaset offentligt. Enligt min mening har man inte gjort det tillräckligt mycket i Sverige, och det beror kanske på att rädslan för att bli sedd som fördomsfull, generaliserande eller främlingsfientlig är lika stor som hederskulturernas rädsla för den stora Skammen.

Jag har funderat en del över detta med Skuld och Skam...begreppens innebörd och substans.

Man säger ofta att man känner Skuld fast det egentligen handlar om Skam. Man säger att man känner skuld fast man i själva verket är rädd för att ha gjort bort sig, vilket betyder "har gjort sig oförtjänt av att bli respekterad/älskad...har gjort sig oduglig inför andra"

Skulden har - såvitt jag ser det - att göra med kärlek, sorg och medlidande - kopplat till det egna ansvaret. "Jag har bidragit till att någon lider. Och jag lider med".

Skammens substans är ju Rädsla för att bli bortstött, utskrattad, att inte duga. Inte få vara med i flocken. Och följden naturligtvis en outhärdlig sorg.
Vi är livrädda för det.
Skammen sägs vara en grundaffekt, på driftplanet, den är biologisk - en överlevnadsfunktion. Vi behöver skammen för att lära oss att anpassa oss till flocken. För blir vi utstötta så klarar vi oss inte.

Den riktigt jävliga Skammen gör att man inte ens duger åt sig själv, och då är det farligt. Var ska man då vara om varken Flocken eller den egna kroppen tycks vilja ha en? Då finns två möjligheter: att göra allt för att inte kännas vid det Skamliga - tränga bort - eller att förstöra, straffa sig själv.

Jag själv gör också vad som helst för att slippa känna Skammen. Det gör nog de flesta av oss.
Det sitter i våra gener.

Men det är Kulturen som bestämmer vad som är Skamligt.

Hederskulturen är ett exempel på det verktyg som patriarkatet använt sig av för att hålla kvinnan på mattan: Skambelägga kvinnans sexualitet. Det finns inget effektivare vapen än just att hotet om Skammen. Skammen som drabbar dig och din familj. (Och i den ansvarsfrågan kommer ju Skulden in också..) Kvinnans könsorgan heter förresten Skam på finska..alltså om man översätter det finska ordet till svenska.

Killen i dagens artikel om hederskulturen i DN beskriver det väldigt tydligt. Han hade inte haft en chans att få vara med i gänget på torget om hans syster hade riskerat "hans" heder. Han hade blivit bortstött, oduglig, värdelös.
Och detsamma hade drabbat hela familjen.

Killen ställde upp på Kulturens krav: vaktade sina egna och andras systrar, spionerade på dem, satte dit dem. Själv hade han relationer med tjejer, hade sex med dem och betraktade dem som orena horor. Inte en sekund funderade han på att gifta sig med dessa horor, berättade han.

Han handlade enligt sin flocks moralkodex - tills han själv blev drabbad. Han blev kär på allvar. I en tjej som inte var lämplig inför familjens ögon. Och då vände han sig mot den, Kulturen.

Hederskulturens beståndsdelar är feghet, egoism, i vissa fall psykopati. Man förtrycker, t.o.m mördar för att själv slippa undan sin egen skam. Man gör så i Kärlekens namn. Man gör så mot sina egna barn som man säger sig älska.

För Kulturen har lärt att det är den gudomliga regeln.

Ändå verkar människorna i denna kultur ha ett normalt känsloliv...

Kulturen gör ibland vad den vill med oss.

I natt jag drömde...

I natt drömde jag att jag pratade med Anita Goldman.
Jag sade till henne ungefär så här: - Jag beundrar dig så mycket! Du har ju kartlagt allt!

Bara den lilla sekvensen kommer jag klart ihåg av drömmen, inget annat.

Nu tror jag inte att drömmen handlade om AG, utan den handlade nog om min önskan att ha hennes intellektuella skärpa, en förmåga att se sammanhang, och framför allt hennes fantastiska flit!
I mitt nuvarande tillstånd saknar jag allt detta eftersom jag är utarbetad och stressad...
Så drömmen handlade om mig förstås.

Men vad gäller Anita Goldman, så har hon ju på sätt och vis - för mig i alla fall - ritat en karta...
Nämligen den patriarkala kulturens tillblivelse, struktur och mekanismer.

I "Sista kvinnan från Ur" beskriver hon det samhälle i det gamla Mesopotamien. Det var en rätt så fredlig kultur där kvinnan hade en stark position, där krig inte var dominerande, och där man hyllade Moder Jord. Innan männen och krigen tog över.
Texten var inget emotionellt pladder utan verkade vara ett resultat av idogt letande bland historiska dokument plus kommunikation med forskare i denna kultur.

"I Våra bibliska mödrar" visar hon med humor hur kvinnorna i Gamla testamentet enbart förekommer som figurer som skall tillfredsställa manliga behov - de poppar upp då och då för att föda söner åt män, och sedan försvinner de igen. I några fall poppar samma sonföderska upp två gånger - med 100 års mellanrum. Kvinnorna har inga egna liv, egna behov värda att omnämnas, utan allt går ut på att Mannen skall leva och föröka sig - nämligen få söner.

"Guds älskarinnor" berättar om några kvinnliga mystiker genom tiderna som orubbligt följt sin egen övertygelse och gett fan i omgivningens krav.
Några av dem ansågs såpass obekväma att det var nödvändigt att bränna dem på bål.

I "Snäckans sång" beskriver A.G - då bosatt i Israel mellan alla möjliga krig - hur de israeliska kvinnorna ställt upp på sitt lands militära anda. Hon rasar mot kvinnor som tillåter sina söner
gå ut och döda och bli dödade, kvinnor som ställer upp på vansinnet.

"De kanske vrider sina händer, de kanske har ångest, de kanske gråter, de kanske hänger ett guldkors runt hans hals....de kanske försöker- med list och tjat - att hålla honom ett par dagar till, en vecka till. Men sedan kysser de honom på pannan, på munnen, på kinden, kramar honom hårt och släpper honom. Låter honom gå. Och detta är en aktiv handling, ett beslut. Detta är något som kvinnan gör, inte något som hon låter hända." (s.144)

Hon berättar i boken hur hon en gång hade frågat några israeliska kvinnor varför de inte gick in för att stoppa kriget på allvar - varför de helt enkelt inte uppmanade sina söner att vägra delta i kriget i Libanon. De tillfrågade kvinnorna -hade blivit irriterade och upprörda: de hade väl ändå inget val! De kunde väl inte vara så illojala mot nationen!

Hon beskriver det politiska läget i Mellanöstern ur många olika perspektiv - man, kvinna, barn, nutid, historia, känsla, förnuft - med en skarp och klar blick - kunnigt och erfaret, intelligent.

Nu har Anita Goldman kommit med en dokumentärroman som handlar om det som kan ses som en fulländning av den kultur vars ideal är rationalitet, makt och kontroll, nämligen atombomben. Bokens titel är "Om jag så måste resa till Los Alamos." Hon reste ända dit, ända från Gammelgården i Sörmland, och kollade. Innan hon började skriva. Till New Mexiko, där den första provsprängningen gjordes, den som förvandlade sanden till glas.
Jag har börjat läsa...

Önskar jag vore latinamerikan...

För länge sedan hade jag en nybörjargrupp på SFI (svenska för invandrare). Eleverna hade läst svenska ett par veckor och deras ordförråd var inte större än att de kunde några frågeord, några få substantiv och verb.
En dag hade vi läst en liten, mycket enkel fabel med några djur: hund, katt, björn, åsna..
Senare ville jag befästa ett antal ord eleverna hade lärt sig under dagen. Ett av orden var "peka". Jag demonstrerade och pekade på en äldre chilensk man med starka glasögon och stort leende. Jag frågade hans landsman - en 20-årig kille - som satt bredvid honom, och frågade: vad gör jag nu, Juan? Jag ville att han skulle svara: - Du pekar på William. Men inte kunde han ju vara så tråkig. Han svarade:- Du pekar på en åsna.

Jag blev naturligtvis lite chockad och tittade på William. Han log förtjust med hela tandprakten och glasögonen blänkte... Den yngre landsmannen tittade på honom med varma ögon. De andra i gruppen hade redan glömt ordet "åsna", och förstod inte komiken, så jag fick
skratta för mig själv....
Hur fan kunde han (Juan) komma på det med sitt lilla språk? tänkte jag imponerad. Man brukar ju vara totalt språkförlamad i början....

Idag - på SAS (svenska som andra språk) övade vi sk. deponensverb, verb som alltid slutar på s. - trivas, andas, hoppas, svettas, umgås, skämmas etc De verben är svåra, det är ett helsike att komma ihåg s:t när man vill använda verbet i olika former. Så länge man talar i nutid och använder presensformen går det bra, men de andra tempusformerna lär sig nästan ingen som läser svenska förrän efter många år... Jag menar lär sig att använda dem korrekt, såsom när infödda svenskar talar.

Jag förväntar mig inte heller någon omedelbar färdighet att handskas med momentet när jag jobbar med det, utan tycker att eleverna bör känna igen verben och förstå att man inte kan göra något åt dem - bara acceptera det konstiga s:t som i deponensfallet inte ens har någon funktion.

Vi hade gått igenom verben och eleverna hade gjort en övning.
Jag ville levandegöra, befästa igen.
"Berätta nu för en kompis om något tillfälle då du skämdes!" sa jag.

Eleverna vände sig mot varandra och började berätta, det hördes lite fnitter här och var, men den här gruppen är rätt så sansad, så det lät ungefär som vilken muntlig övning som helst ...

Så när sorlet hade avtagit frågade jag: - Nå - är det någon som har något fantastiskt att berätta om?

En kvinna som hade pratat med en ung chilensk kille ville berätta: " När min kompis var på teater så hade han glömt glasögonen hemma. Han skulle fråga en kvinna var garderoben fanns och skulle lägga handen på hennes axel, men han la handen på hennes bröst i stället."

Alla vrålskrattade, jag mest...

- Det här är väl en typisk latinamerikansk story - ni måste ju alltid plocka in erotiken i alla sammanhang... sa jag öppet fördomsfullt.

- Den är sann, det hände! försäkrade killen med ett lite blygt och snällt leende.
Och så skyndade han sig att visa att han hade lärt sig något idag: - Och jag vill också säga att jag då skämdes, svettades, men sen jag trivdes!

Jag har min lilla övertygelse kvar om att det handlade om en klassiker...men ...vilken kreativitet! Jag lovar - han kunde inte de verben innan....

Jag blir lite avundsjuk när jag tänker på hur roligt de har, latinamerikanerna. "Politiskt inkorrekta" förvisso, ofta, men med en humor som är en lika naturlig del av livet som att andas.

Jag hörde, att en peruan en gång hade sagt om den latinamerikanska musiken som ju innehåller både melankoli och humor i samma paket: - Man måste kunna skratta åt det mesta, t.o.m åt svärmodern och döden!

PS Namnen på eleverna är påhittade