Önskar jag vore latinamerikan...

För länge sedan hade jag en nybörjargrupp på SFI (svenska för invandrare). Eleverna hade läst svenska ett par veckor och deras ordförråd var inte större än att de kunde några frågeord, några få substantiv och verb.
En dag hade vi läst en liten, mycket enkel fabel med några djur: hund, katt, björn, åsna..
Senare ville jag befästa ett antal ord eleverna hade lärt sig under dagen. Ett av orden var "peka". Jag demonstrerade och pekade på en äldre chilensk man med starka glasögon och stort leende. Jag frågade hans landsman - en 20-årig kille - som satt bredvid honom, och frågade: vad gör jag nu, Juan? Jag ville att han skulle svara: - Du pekar på William. Men inte kunde han ju vara så tråkig. Han svarade:- Du pekar på en åsna.

Jag blev naturligtvis lite chockad och tittade på William. Han log förtjust med hela tandprakten och glasögonen blänkte... Den yngre landsmannen tittade på honom med varma ögon. De andra i gruppen hade redan glömt ordet "åsna", och förstod inte komiken, så jag fick
skratta för mig själv....
Hur fan kunde han (Juan) komma på det med sitt lilla språk? tänkte jag imponerad. Man brukar ju vara totalt språkförlamad i början....

Idag - på SAS (svenska som andra språk) övade vi sk. deponensverb, verb som alltid slutar på s. - trivas, andas, hoppas, svettas, umgås, skämmas etc De verben är svåra, det är ett helsike att komma ihåg s:t när man vill använda verbet i olika former. Så länge man talar i nutid och använder presensformen går det bra, men de andra tempusformerna lär sig nästan ingen som läser svenska förrän efter många år... Jag menar lär sig att använda dem korrekt, såsom när infödda svenskar talar.

Jag förväntar mig inte heller någon omedelbar färdighet att handskas med momentet när jag jobbar med det, utan tycker att eleverna bör känna igen verben och förstå att man inte kan göra något åt dem - bara acceptera det konstiga s:t som i deponensfallet inte ens har någon funktion.

Vi hade gått igenom verben och eleverna hade gjort en övning.
Jag ville levandegöra, befästa igen.
"Berätta nu för en kompis om något tillfälle då du skämdes!" sa jag.

Eleverna vände sig mot varandra och började berätta, det hördes lite fnitter här och var, men den här gruppen är rätt så sansad, så det lät ungefär som vilken muntlig övning som helst ...

Så när sorlet hade avtagit frågade jag: - Nå - är det någon som har något fantastiskt att berätta om?

En kvinna som hade pratat med en ung chilensk kille ville berätta: " När min kompis var på teater så hade han glömt glasögonen hemma. Han skulle fråga en kvinna var garderoben fanns och skulle lägga handen på hennes axel, men han la handen på hennes bröst i stället."

Alla vrålskrattade, jag mest...

- Det här är väl en typisk latinamerikansk story - ni måste ju alltid plocka in erotiken i alla sammanhang... sa jag öppet fördomsfullt.

- Den är sann, det hände! försäkrade killen med ett lite blygt och snällt leende.
Och så skyndade han sig att visa att han hade lärt sig något idag: - Och jag vill också säga att jag då skämdes, svettades, men sen jag trivdes!

Jag har min lilla övertygelse kvar om att det handlade om en klassiker...men ...vilken kreativitet! Jag lovar - han kunde inte de verben innan....

Jag blir lite avundsjuk när jag tänker på hur roligt de har, latinamerikanerna. "Politiskt inkorrekta" förvisso, ofta, men med en humor som är en lika naturlig del av livet som att andas.

Jag hörde, att en peruan en gång hade sagt om den latinamerikanska musiken som ju innehåller både melankoli och humor i samma paket: - Man måste kunna skratta åt det mesta, t.o.m åt svärmodern och döden!

PS Namnen på eleverna är påhittade