I natt jag drömde...

I natt drömde jag att jag pratade med Anita Goldman.
Jag sade till henne ungefär så här: - Jag beundrar dig så mycket! Du har ju kartlagt allt!

Bara den lilla sekvensen kommer jag klart ihåg av drömmen, inget annat.

Nu tror jag inte att drömmen handlade om AG, utan den handlade nog om min önskan att ha hennes intellektuella skärpa, en förmåga att se sammanhang, och framför allt hennes fantastiska flit!
I mitt nuvarande tillstånd saknar jag allt detta eftersom jag är utarbetad och stressad...
Så drömmen handlade om mig förstås.

Men vad gäller Anita Goldman, så har hon ju på sätt och vis - för mig i alla fall - ritat en karta...
Nämligen den patriarkala kulturens tillblivelse, struktur och mekanismer.

I "Sista kvinnan från Ur" beskriver hon det samhälle i det gamla Mesopotamien. Det var en rätt så fredlig kultur där kvinnan hade en stark position, där krig inte var dominerande, och där man hyllade Moder Jord. Innan männen och krigen tog över.
Texten var inget emotionellt pladder utan verkade vara ett resultat av idogt letande bland historiska dokument plus kommunikation med forskare i denna kultur.

"I Våra bibliska mödrar" visar hon med humor hur kvinnorna i Gamla testamentet enbart förekommer som figurer som skall tillfredsställa manliga behov - de poppar upp då och då för att föda söner åt män, och sedan försvinner de igen. I några fall poppar samma sonföderska upp två gånger - med 100 års mellanrum. Kvinnorna har inga egna liv, egna behov värda att omnämnas, utan allt går ut på att Mannen skall leva och föröka sig - nämligen få söner.

"Guds älskarinnor" berättar om några kvinnliga mystiker genom tiderna som orubbligt följt sin egen övertygelse och gett fan i omgivningens krav.
Några av dem ansågs såpass obekväma att det var nödvändigt att bränna dem på bål.

I "Snäckans sång" beskriver A.G - då bosatt i Israel mellan alla möjliga krig - hur de israeliska kvinnorna ställt upp på sitt lands militära anda. Hon rasar mot kvinnor som tillåter sina söner
gå ut och döda och bli dödade, kvinnor som ställer upp på vansinnet.

"De kanske vrider sina händer, de kanske har ångest, de kanske gråter, de kanske hänger ett guldkors runt hans hals....de kanske försöker- med list och tjat - att hålla honom ett par dagar till, en vecka till. Men sedan kysser de honom på pannan, på munnen, på kinden, kramar honom hårt och släpper honom. Låter honom gå. Och detta är en aktiv handling, ett beslut. Detta är något som kvinnan gör, inte något som hon låter hända." (s.144)

Hon berättar i boken hur hon en gång hade frågat några israeliska kvinnor varför de inte gick in för att stoppa kriget på allvar - varför de helt enkelt inte uppmanade sina söner att vägra delta i kriget i Libanon. De tillfrågade kvinnorna -hade blivit irriterade och upprörda: de hade väl ändå inget val! De kunde väl inte vara så illojala mot nationen!

Hon beskriver det politiska läget i Mellanöstern ur många olika perspektiv - man, kvinna, barn, nutid, historia, känsla, förnuft - med en skarp och klar blick - kunnigt och erfaret, intelligent.

Nu har Anita Goldman kommit med en dokumentärroman som handlar om det som kan ses som en fulländning av den kultur vars ideal är rationalitet, makt och kontroll, nämligen atombomben. Bokens titel är "Om jag så måste resa till Los Alamos." Hon reste ända dit, ända från Gammelgården i Sörmland, och kollade. Innan hon började skriva. Till New Mexiko, där den första provsprängningen gjordes, den som förvandlade sanden till glas.
Jag har börjat läsa...