I natt jag drömde...

I natt drömde jag att jag pratade med Anita Goldman.
Jag sade till henne ungefär så här: - Jag beundrar dig så mycket! Du har ju kartlagt allt!

Bara den lilla sekvensen kommer jag klart ihåg av drömmen, inget annat.

Nu tror jag inte att drömmen handlade om AG, utan den handlade nog om min önskan att ha hennes intellektuella skärpa, en förmåga att se sammanhang, och framför allt hennes fantastiska flit!
I mitt nuvarande tillstånd saknar jag allt detta eftersom jag är utarbetad och stressad...
Så drömmen handlade om mig förstås.

Men vad gäller Anita Goldman, så har hon ju på sätt och vis - för mig i alla fall - ritat en karta...
Nämligen den patriarkala kulturens tillblivelse, struktur och mekanismer.

I "Sista kvinnan från Ur" beskriver hon det samhälle i det gamla Mesopotamien. Det var en rätt så fredlig kultur där kvinnan hade en stark position, där krig inte var dominerande, och där man hyllade Moder Jord. Innan männen och krigen tog över.
Texten var inget emotionellt pladder utan verkade vara ett resultat av idogt letande bland historiska dokument plus kommunikation med forskare i denna kultur.

"I Våra bibliska mödrar" visar hon med humor hur kvinnorna i Gamla testamentet enbart förekommer som figurer som skall tillfredsställa manliga behov - de poppar upp då och då för att föda söner åt män, och sedan försvinner de igen. I några fall poppar samma sonföderska upp två gånger - med 100 års mellanrum. Kvinnorna har inga egna liv, egna behov värda att omnämnas, utan allt går ut på att Mannen skall leva och föröka sig - nämligen få söner.

"Guds älskarinnor" berättar om några kvinnliga mystiker genom tiderna som orubbligt följt sin egen övertygelse och gett fan i omgivningens krav.
Några av dem ansågs såpass obekväma att det var nödvändigt att bränna dem på bål.

I "Snäckans sång" beskriver A.G - då bosatt i Israel mellan alla möjliga krig - hur de israeliska kvinnorna ställt upp på sitt lands militära anda. Hon rasar mot kvinnor som tillåter sina söner
gå ut och döda och bli dödade, kvinnor som ställer upp på vansinnet.

"De kanske vrider sina händer, de kanske har ångest, de kanske gråter, de kanske hänger ett guldkors runt hans hals....de kanske försöker- med list och tjat - att hålla honom ett par dagar till, en vecka till. Men sedan kysser de honom på pannan, på munnen, på kinden, kramar honom hårt och släpper honom. Låter honom gå. Och detta är en aktiv handling, ett beslut. Detta är något som kvinnan gör, inte något som hon låter hända." (s.144)

Hon berättar i boken hur hon en gång hade frågat några israeliska kvinnor varför de inte gick in för att stoppa kriget på allvar - varför de helt enkelt inte uppmanade sina söner att vägra delta i kriget i Libanon. De tillfrågade kvinnorna -hade blivit irriterade och upprörda: de hade väl ändå inget val! De kunde väl inte vara så illojala mot nationen!

Hon beskriver det politiska läget i Mellanöstern ur många olika perspektiv - man, kvinna, barn, nutid, historia, känsla, förnuft - med en skarp och klar blick - kunnigt och erfaret, intelligent.

Nu har Anita Goldman kommit med en dokumentärroman som handlar om det som kan ses som en fulländning av den kultur vars ideal är rationalitet, makt och kontroll, nämligen atombomben. Bokens titel är "Om jag så måste resa till Los Alamos." Hon reste ända dit, ända från Gammelgården i Sörmland, och kollade. Innan hon började skriva. Till New Mexiko, där den första provsprängningen gjordes, den som förvandlade sanden till glas.
Jag har börjat läsa...

Önskar jag vore latinamerikan...

För länge sedan hade jag en nybörjargrupp på SFI (svenska för invandrare). Eleverna hade läst svenska ett par veckor och deras ordförråd var inte större än att de kunde några frågeord, några få substantiv och verb.
En dag hade vi läst en liten, mycket enkel fabel med några djur: hund, katt, björn, åsna..
Senare ville jag befästa ett antal ord eleverna hade lärt sig under dagen. Ett av orden var "peka". Jag demonstrerade och pekade på en äldre chilensk man med starka glasögon och stort leende. Jag frågade hans landsman - en 20-årig kille - som satt bredvid honom, och frågade: vad gör jag nu, Juan? Jag ville att han skulle svara: - Du pekar på William. Men inte kunde han ju vara så tråkig. Han svarade:- Du pekar på en åsna.

Jag blev naturligtvis lite chockad och tittade på William. Han log förtjust med hela tandprakten och glasögonen blänkte... Den yngre landsmannen tittade på honom med varma ögon. De andra i gruppen hade redan glömt ordet "åsna", och förstod inte komiken, så jag fick
skratta för mig själv....
Hur fan kunde han (Juan) komma på det med sitt lilla språk? tänkte jag imponerad. Man brukar ju vara totalt språkförlamad i början....

Idag - på SAS (svenska som andra språk) övade vi sk. deponensverb, verb som alltid slutar på s. - trivas, andas, hoppas, svettas, umgås, skämmas etc De verben är svåra, det är ett helsike att komma ihåg s:t när man vill använda verbet i olika former. Så länge man talar i nutid och använder presensformen går det bra, men de andra tempusformerna lär sig nästan ingen som läser svenska förrän efter många år... Jag menar lär sig att använda dem korrekt, såsom när infödda svenskar talar.

Jag förväntar mig inte heller någon omedelbar färdighet att handskas med momentet när jag jobbar med det, utan tycker att eleverna bör känna igen verben och förstå att man inte kan göra något åt dem - bara acceptera det konstiga s:t som i deponensfallet inte ens har någon funktion.

Vi hade gått igenom verben och eleverna hade gjort en övning.
Jag ville levandegöra, befästa igen.
"Berätta nu för en kompis om något tillfälle då du skämdes!" sa jag.

Eleverna vände sig mot varandra och började berätta, det hördes lite fnitter här och var, men den här gruppen är rätt så sansad, så det lät ungefär som vilken muntlig övning som helst ...

Så när sorlet hade avtagit frågade jag: - Nå - är det någon som har något fantastiskt att berätta om?

En kvinna som hade pratat med en ung chilensk kille ville berätta: " När min kompis var på teater så hade han glömt glasögonen hemma. Han skulle fråga en kvinna var garderoben fanns och skulle lägga handen på hennes axel, men han la handen på hennes bröst i stället."

Alla vrålskrattade, jag mest...

- Det här är väl en typisk latinamerikansk story - ni måste ju alltid plocka in erotiken i alla sammanhang... sa jag öppet fördomsfullt.

- Den är sann, det hände! försäkrade killen med ett lite blygt och snällt leende.
Och så skyndade han sig att visa att han hade lärt sig något idag: - Och jag vill också säga att jag då skämdes, svettades, men sen jag trivdes!

Jag har min lilla övertygelse kvar om att det handlade om en klassiker...men ...vilken kreativitet! Jag lovar - han kunde inte de verben innan....

Jag blir lite avundsjuk när jag tänker på hur roligt de har, latinamerikanerna. "Politiskt inkorrekta" förvisso, ofta, men med en humor som är en lika naturlig del av livet som att andas.

Jag hörde, att en peruan en gång hade sagt om den latinamerikanska musiken som ju innehåller både melankoli och humor i samma paket: - Man måste kunna skratta åt det mesta, t.o.m åt svärmodern och döden!

PS Namnen på eleverna är påhittade

Ännu om det där med skratt

Har gått och funderat på det där med skratt. Och speciellt det där med "hysteriskt" skratt, när man inte kan sluta.. Eller när man skrattar så man kissar på sig. Och när man "skrattgråter".

Vilka gör det och vilka gör det inte?

Har Margaret Thatcher nästan kissat på sig för att hon skrattat så mycket? undrar jag
Eller Moammar Khaddafi? Gjorde Saddam Hussein det? Breznjev?
Putin?

Varför tar jag till sådana extrema exempel?

Ja jo....inte så svårt...tänkte kanske på att Margaret Thatcher och Moammar Khaddafi tillhörde de få som vägrade att hoppa i Stina Dabrowskis program.... och det är rätt så enkelt att fantisera fler....

I alla fall.

När en Man tappar kontrollen..... Usch! Låter inte det farligt?

När en Man tappar kontrollen så händer det ofta läskiga saker.

Som jag har konstaterat tidigare i "Kåt glad och tacksam" så vill många män att vi kvinnor skrattar oss fördärvade. Åt deras skämt alltså. Medan de själva nog bara ska dra lite på munnen...

Ingemar Gens www.gens.se säger att män borde le mer.

Jag säger att män dessutom borde skratta mer - inte bara så där normalt: Hahahaha hehehehe (alltså strupskratt) , utan så där....när skrattet ockuperar hela människan....när man knappt kan andas.... när man ....när man tappar kontrollen och är helt i skrattets våld...jag vet av egen erfarenhet att man mår jättebra av det och det är inte alls farligt trots att man krampar och kan inte andas.

Det riktiga skrattets hemvist finns någonstans väldigt djupt i oss, tänker jag.

Var bor skrattet? I magen?
Ännu längre ner?

Kan det vara där någonstans där könsorganen sitter? Nää.....

Fast varför inte? Libido betyder ju lust...(livslust?)

Vem vet? Vi kvinnor drabbas ju ibland av en olycka i den regionen när vi p.g.a skratt hamnar i ett kontrollöst tillstånd...

Guu vad knäpp jag är! Sorry!

Det läkande skrattet

I morse kände jag mig sjuk. Trött, snuvig, svettig.. Det började redan i går kväll...
Tanken på Influensan gjorde mina steg tunga på vägen till bussen. Hur ska jag orka jobba...undrade jag. Och ändå hade jag veckans kortaste undervisningsskyldighet framför mig. Funderade också på hur det skulle gå för eleverna under min långa sjukperiod, plus hur mycket pengar jag skulle förlora. Och naturligtvis undrade jag också om jag över huvud taget skulle överleva....Ringde till en kompis och ställde in en träff vi skulle haft i kväll.

På busshållplatsen satt en gammal elev med sin gitarr. En iransk musiker. En av de konstnärssjälar som jag lärt känna under min tid i Sverige. En av dessa invandrade konstnärer som inte lär sig svenska - korrekt alltså. Han klarade aldrig slutprovet på sfi och fick aldrig något slutbetyg.
Nu, på busshållplatsen, berättade han att han hade jobb som musiklärare i flera skolor, trots allt. Han har varit involverad i några uppskattade teaterprojekt och det går bra för honom, berättade han. Härligt!
Jag kände att jag började bli fnissig när jag lyssnade på hans knaggliga svenska. Och noterade hans smittsamt glada leende när han bad om ursäkt för sina språkliga tillkortakommanden...

Förresten - fnissigheten kanske berodde på att jag kom ihåg en lektion för flera år sedan när denne man vid ett tillfälle fick en sådan skrattattack att han inte kunde sluta. Det var som att någonting brast för honom...Jag kom ihåg hans skakande medelåldersrygg på bänken, hans kropp som en korkskruv, tårarna som rann, hur fullständigt utan kontroll han var.... Orsaken var något bisarrt fel han eller hans kamrat hade gjort vid en övning. Kontexten blev fruktansvärt komisk med det här felet...När han till slut lyckades berätta varför han skrattade så var det min tur att tappa kontrollen....Självklart smittade det här av sig ...resten av lektionen blev hysteriskt fnittrig i hela klassen. Det var naturligtvis ljuvligt kul!

Folk som får sådana hejdlösa skrattanfall .....att de själva till slut blir rädda ...när man under en mikrosekund kan skymta panik i blicken: "jag kanske aldrig mer kan sluta ....
De människorna har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Kanske tänkte han på samma lektion där på busshållplatsen, för våra mungipor åkte upp hela tiden när vi pratade med varandra. Han snubblade ideligen med sin svenska när han talade, och bad "så hemskt mycket om ursäkt" (med ett strålande leende) , och jag började känna oro...snart brister det igen...för mig alltså... Det började bubbla så där oroväckande någonstans under bröstbenet...Jag t.o.m undvek hans blick då och då för att olyckan inte skulle inträffa...

Jag klarade mig med värdigheten i behåll. Lyckades tygla det okontrollerade. Men jag tror att det (skrattet) satte sig i kroppen och själen ändå, för när jag kom till jobbet kände jag mig inte särskilt förkyld!

Höst och vinter

Såg Lars Noréns pjäs Höst och vinter på TV ikväll.
Jag minns när jag såg den första gången på Dramaten för säkert 20 år sedan - jag "flög" hem från teatern, kändes det som...jag var euforisk. Guu vad bra det var! Det var det bästa jag någonsin hade sett!

Och trots att tiden för att avslöja den borgerliga familjens hemligheter är passé sedan länge, så tyckte jag även ikväll att pjäsen var bra och aktuell, tidlös kanske...

Sorgerna, tillkortakommandena, jävligheterna, syskonavunden, svartsjukan, bitterheten över svek, sveken, sveken, kärleken, längtan, frustrationen, skuldkänslan, den ofrivilliga tillhörigheten och beroendet av de där människorna fast man inte vill, och den förbannade, avgrundsdjupa kärleken - trots att man hävdar annat i vissa lägen - allt detta är nog gemensamma element för de flesta familjesystem.
I varierande konstellationer och grader.
Det tyckte jag ikväll att pjäsen förmedlade för mig.

För tjugo år sedan såg jag något annat.
Då jublade jag att någon äntligen - och på ett så underbart genialiskt och roligt sätt - kunde berätta om borgerlighetens, vuxenvärldens förljugenhet!
Så kan man också se pjäsen förstås. Att vara vuxen är väl att vara lite borgerlig....


Innan dess - ikväll -var jag på afrikansk dans. Där upptäckte jag också att det verkligen var länge sedan man var ung och flygande...
Aj, vad det gör ont! I kroppen alltså.

Ändå satt jag nästan hela tiden... Jag var med bara så länge man skulle antingen röra på benen eller vifta med armarna, men när man skulle göra både och + kasta med huvudet som i trans, då satte jag mig.

Det såg fantastiskt ut när de dansade!

Sedan promenerade jag hem i höstblåsten med danskompisen och vi hade många intressanta samtalsämnen.

Då kände jag mig som mig själv igen....:)