Tragiskt vid Gullmars

Gullmarsplan, lördag kväll, klockan halv nio. Ikväll alltså. Efter bion. Jag är på väg till min buss. Precis innan jag ska lämna den stora terminalhallen och ta rulltrappan upp till bussarna hör jag en förtvivlad barngråt blandat med vädjanden om att pappa ska lyssna...Jag tittar åt röstens håll. Ser en liten högst treårig flicka i sällskap med sin unga pappa plus pappans kompis. Dvs flickan springer efter de två männen. Kom hon bort skulle ingen av dem märka det. Pappan är helt och hållet i sin egen värld. Flickan försöker mellan gråtattackerna att få kontakt med sin pappa. På treåringsvis - ömsom pladdrande, ömsom gråtande. Pappan går vingligt, stannar då och då för att behålla balansen och det ser nästan ut som att han kan falla ihop när som helst. Flickan har någonting i ena handen...det kanske är en godispåse. Med andra handen försöker hon röra vid pappan då och då, och pladdrar maniskt för att få hans uppmärksamhet, men förgäves. Pappan är så drogad att han knappt kan gå. Han varken ser eller hör sin dotter och hennes förtvivlade "pappaa!!" Den andra mannen i sällskapet är upptagen av att kolla om hans kompis, flickans pappa, klarar av att gå till spärren. Han ser inte heller åt treåringen.

De två männen tar sats i riktning mot spärrarna, flickan springer gråtande efter. Männen vänder sig inte om en enda gång för att se om hon är med. De struntar fullständigt i henne, hon och hennes gråt existerar helt enkelt inte för dem. Hon får inte en enda blick av dem.

Jag ser detta och är chockad... kan inte riktigt tro att det är sant det jag ser! Jag står och stirrar på dem, går närmare...

Pappan får någon typ av hostattack, han står dubbelvikt och hostar. Sällskapet stannar. Kompisen, som verkar vara nyktrast av dem två ser att jag tittar på dem. Han tittar på mig och sedan på flickan och frågar henne vad hon vill ha. "Vad är det? Säg vad du vill ha!"

Flickan kan naturligtvis inte svara. En treåring kan inte sätta ord för sin ångest och totala, bokstavliga övergivenhet.

Sedan börjar de gå mot tunnelbanan igen, mot spärrarna. Jag följer efter, helt paralyserad....ser två vakter. Jag ser att de också har sett. Jag går fram till dem.

"Han är ju helt väck!" säger jag till dem och de vet vem jag menar. Vi har fokus på samma sak, vi alla tre.

" Barnet är ju så litet... något måste göras!" säger jag med en ynklig röst. Jag är så rädd för att de inte ska hjälpa mig, hjälpa flickan...hjälpa mig att hjälpa flickan.

"Ja, han är helt borta" , medger de också och följer pappan med blicken.

Den ena vakten tillägger sedan - med ett flin: "Ja, inte är han i denna värld i alla fall!"

Flinet gör mig panikslagen: de tar inte det här på allvar....de vågar inte rycka in! De rycker bara på axlarna!

Samtidigt ser jag att männen och flickan börjar gå nedför trappan till tunnelbanan.

- Om jag var ni skulle jag ringa efter polis, eller någon typ av hjälp. Flickan är högst tre år! vädjar jag. Försöker hålla mig lugn.

Jag ser då panik i ena vaktens ögon också. Han vet inte vad han ska göra. Han fibblar med sin telefon och han vet att han måste bestämma sig. Nu.

Jag känner på mig hans beslutsångest samtidigt som min egen ångest får rösten att darra. Jag säger: - Även om man skulle göra fel så har man försökt i alla fall....

Vakterna verkar plötsligt ha bestämt sig. De ringer....och börjar gå ner mot perrongen med bestämda steg. Jag följer efter dem. Ena vakten vänder sig om mot mig och säger:

- Bra att det finns sådana som du som stannar och bryr sig.

Jag är så chockad att jag fastnar vid ordet "stanna".

- Ska jag stanna och vänta? frågar jag...fast jag inte vet vad jag i så fall skulle vänta på.

Vakterna är borta nu ...troligtvis åkte de i samma tåg som 3-åringen och hennes berusade sällskap. Jag står kvar en lång stund och vet inte alls vad jag borde göra.

Sedan, successivt, förstår jag att jag inte behöver stå där.

På bussen hem tänker jag på vad han sade till mig, vakten om att jag stannde och brydde mig. Och det går upp för mig plötsligt, att jag var den enda som reagerade. Mitt minne ger mig inte en enda bild av en enda människa som på något sätt hade gjort en enda ansats till att agera för att hjälpa flickan. Kanske fanns de, men de stannade inte , det bildades inga grupper med oroliga människor som sökte stöd hos varandra kring frågan "Vad ska vi göra?" Som det brukar vara.

I lördagspulsen skyndade alla vidare och valde att inte se en treårings nöd.

Jag borde alltså känna mig som en anständig människa och känna mig lite nöjd och självbelåten...jag agerade i alla fall.

Men det känns inte alls bra. Jag känner mig så beklämd över det hela. Hur har den lilla flickan nu? Bara dessa minuter som jag bevittnade är nog för att ge henne ett trauma för livet. Hur har hon det alla andra kvällar?

Och hur i helvete är det möjligt att det inte fanns fler där, bland en massa människor, som reagerade? Hade det varit o-coolt, pinsamt, farligt att lägga sig i en ung drogad mans situation en cool lördagskväll? Även om ett barn mycket synligt och uppenbart for illa?

Och: Vad hade jag själv gjort om vakterna inte hade varit där? Vad i helvete hade jag gjort?!

Kanske...i värsta fall...inget.

Kan inte låta bli att tänka på vad Ann Heberlein skriver på de första sidorna i sin bok om ondskan. Hon menar att "vi lockas av likgiltigheten, den totala likgiltigheten som ger ondskan fritt spelrum...Vi som ser åt annat håll gör inte det för att vi är onda utan för att vi inte vill riskera vår egen trygghet. Kanske är vi bara bekväma. Kanske är vi också rädda." Osv

När jag nu ikväll kan konstatera att jag var den enda som inte såg åt annat håll så betyder det inte att jag inte har gjort det många andra gånger. Tyvärr.

Hur som helst så hoppas jag - och väljer att tro - att treåringen till slut blev hjälpt till en varm säng hos en trygg och nykter människa. Där hon borde ha varit långt tidigare i stället för att springa efter två knarkare i en grå terminal byggd av grå betong och metall. En lördagskväll. Bland alla coola och självupptagna vuxna som hade bråttom.

Tillbaka från fosterlandet

Hemma igen efter semestern.

Konstigt att säga så, på sätt och vis...hemma är ju egentligen i hemlandet...i fosterlandet..eller är det i lägenheten i Sverige?

Det var skönt att komma till hemmet igår. Efter ett par veckor i andras hem ...vilken märklig lyx att rå över en hel lägenhet helt för sig själv...att kunna lämna toalettdörrren öppen när man sitter därinne, röka inomhus....hänga in kläderna i garderoben...eller  leva som ett svin...herregud vad lyxigt att ha ett eget hem!

Jag har bott i obeskrivligt gästvänliga människors hem i Finland, men ändå. Ens hem är ens borg.

Finland kändes mer som Sverige den här gången.

Vet inte varför....kanske var jag inte så dramatiskt medveten om att jag var i Finland och inte i Sverige som jag brukar vara. Det kan bero på att jag inte orkade tänka...all energin gick åt att överleva.   Hettan!  Man söker skugga och åker till havet - inga större kulturella skillnader där inte.  Bara fysiska.. Jösses vad varmt det var!

Men klart att det finns skillnader.

Vi finnar ser ju helt annorlunda ut än svenskarna till exempel. (Varifrån kommer vi egentligen?)

Det finns mellanöl i affärerna, och sådana underbara smördegspastejer med god fyllning inuti.

Folk skojar utan att skratta.

Man påpekar inte att man har skojat när man gjort det.

Det finns kanske fler suputer på gatorna i Finland än i Sverige.

Man måste väga frukt och grönsaker i mataffären och sätta prislapp på påsen innan man går till kassan. Fan vad svårt att komma ihåg det!

Alla badar och har bastu.

Det finns en handdusch i varje toalett.

Man ler inte om man inte är road.

Det finns en president och inga kungligheter.

Både presidenten och statsministern är kvinnor.

Finska kvinnor är ofta barska och tuffa och inte så väna och mjuka.

Man använder namnet för det kvinnliga könsorganet (jag vill inte återge ordet här) som svordom i alla ordklasser och alla kasusformer. Ordet har blivit så vedertaget att det har förlorat sin laddning.

Man niar varandra i mer formella sammanhang.

Måsarna blir fräckare och fräckare...de stjäl korven från hotdogen eller glassen du köpte nyss.

Det finns två officiella språk som alla måste läsa i skolan. Inget av dem är engelska.

Det finns fler bankomater än i Sverige. Det står Otto på skylten.

Men mycket är likt som sagt. Med Sverige alltså.

Samma saker i affärerna, samma nymodigheter, samma nya uttryck i språket (som kommer från amerikanskan) - fast översatta till finska förstås. Nästan samma program på TV till och med.

------------

I min hemstad Kajana finns för resten märkliga politiker som bestämmer.

Hör här! Två exempel:

1)De vill lägga ner Eino Leino-museet som ligger en mil utanför staden. (Bilderna) Museet är dels en rekonstruktion av det hus där Finlands legendariska och för många finländare den mest betydelsefulla poeten Eino Leino föddes och växte upp plus tomten runt omkring. Huset, ett enkelt stockhus står på samma ställe som det ursprungliga huset i en sagolik miljö och med utsikt över en sjö. Landskapet är vackert, speciellt och finskt. Jag skulle nog tänka på Eino Leinos dikter även om jag inte visste att jag befann mig i hans forna hem, kan jag tänka mig.

Driften av stället kan inte tära på stadens finanser särskilt mycket.

Förresten - även skaparen av det finska nationaleposet Kalevala, Elias Lönnrot, bodde i huset!

Men inte ens det hjälper.

Nationalepos och nationalskalder .... sånt verkar inte stå högt i kurs för makthavarna i Kajana.

Museet ska läggas ner.

Men det finns fina idrottshallar, en ny fin travbana...och jag har sällan sett så fina vägar som där.

Hela regionen satsar stort på sport. Men sånt är väl livet.

Och sedan det andra...

2)För en tid sedan undrade man på den beslutande nivån om man inte kunde sälja konstverken i stadens konstmuseum eftersom staden hade ekonomiska bekymmer. (!!!!)

Chefen för konstmuseet svarade i stadens tidning Kainuun Sanomat, och hans svar är det roligaste jag hört på länge.

Han konstaterade att konsten i museet ägs av museiämbetet och kan inte säljas.

Men så är inte fallet vad gäller porträtten av kommundirektörerna i kommunhusets korridor, tillade han.

Hahahaha!!

Jag förstår inte...hjälp!

Jag funderar i alla fall - trots syrenernas bedövande inverkan på min tankeverksamhet - ganska mycket på mellanösternproblematiken - speciellt efter att ha läst Terese Christianssons vittnesmål om Operation Gjutet bly - när Israel mosade Gaza 2008-2009. Och nu detta med det sista - de 9 döda i samband med hjälpkonvojen.

Politik är inte lätt att förstå alla gånger om man inte är insatt...jag är inte det, tvärtom djupt okunnig.

Men det hindrar mig inte från att undra och vilja förstå vissa saker.

Hur kunde israelerna vara så korkade att de bordade fartygen? Varför lät de inte hjälpen bara komma in i Gaza? Eller om de behövde kolla om det fanns vapen ombord på båtarna - varför inte bara skjuta sönder propellerna och sedan transportera båtarna vart de ville?

Kunde de verkligen inte förutse vad som skulle kunna hända när de gjorde som de gjorde?

Hur kan de vara så sadistiska och onda ibland - som under Operation Gjutet bly? En berättad händelse ur Christianssons bok: Den palestinska storfamiljen som Christiansson bodde hos berättar: De hade skyddat sig för bomberna i ett hus under några dygn. Utan mat, utan vatten, utan det mesta. Sedan bombades huset och halva familjen dog. Barn dog, föräldrar dog, unga människor dog, många fick kroppsdelar sönderskjutna. När de till slut, efter att ha lämnat huset och gick blödande, lemlästade, letande efter sina småbarn, syskon, föräldrar, fick ambulanshjälp och när en pojke, som hade fått sin näsa bortskjuten låg på ambulansbåren, och när ambulansmännen bad de israeliska soldaterna om lite vatten (obs efter flera dygns helvete utan vare sig mat eller vatten)...så sa de israeliska soldaterna NEJ!!

Så gör ju inga människor.

Ändå berättar bokens gazabor, att de förr - innan Hamas tog makten - inte hade några som helst problem med israeler.

Anita Goldman skrev i Snäckans sång något i stil med att den israeliska ledningen har identifierat sig med nazisterna.

Jag har mer och mer börjat se ett posttraumatiskt fenomen. Och i dagens gaza-artikel i DN läser jag om liknande visualisering - man ser hela folket som en individ i ett posttraumatiskt stresstillsånd. Skriven av Jackie Jakubowski som bl.a citerar Maciej Zaremba som skrivit om mobbningsoffer:

"De rids av maror på natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. De ser orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer... Deras personlighet är förändrad eller, snarare förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till" (DN 2010 9/6)

De - judarna - skulle förintas av nazisterna - de skulle inte få existera. Och nu ifrågasätts deras rätt att finnas till som nation. Hamas, Iran, Hizbollah, de islamistiska terroristerna...

Men det kan inte vara enda förklaringen - eller?

Amos Oz skrev så bra (efter konvojkatastrofen) om att det Israel inte fattar är att Hamas är en idé, och idéer kan man inte krossa med våld, utan med samtal. Med bättre idéer.

Hur kommer det sig att de - de israeliska ledarna - inte fattar detta utan fortsätter med sin urskillningslösa våldspolitik? De har ju trots allt moderna demokratiska skolor vilket rimligen borde innebära en viss objektivitet och självrannsakan till skillnad från totalitära kulturers lydnadsuppfostran?

Hur kommer det sig att de inte gör som hela världen tycker de ska göra: släppa de ockuperade områdena, häva blockaden, satsa på en tvåstatslösnig?
Hur kommer det sig att de inte förstår att det är vägen till fred och inte att skjuta vilt och urskiljningslöst omkring sig?

Har de verkligen blivit galna och omdömeslösa?

Och varför hjälper inte kompisen USA dem in på rätt väg?
Vad spelar de judiska ekonomiska intressena egentligen för roll?
Jag är korkad vad gäller ekonomi och politik,
Kan någon förklara för mig?

Syrener

Har lust att skriva något här, men har inget tema, inget som upptar mina tankar mer än något annat...
Gaza förstås - men så mycket - det mesta är väl sagt om det ofattbara..

Kungabröllopet? Förlåt - kronprinsessabröllopet?

Hm.

Babels vinnardikt - kärleksdikten var förresten skitbra, tyckte jag.

Vad tänker man?

Nä - det är väl lika bra att erkänna: Det enda jag tänker på är syrenerna... Jag ger upp.
Det finns inget underbarare än syrener...det finns inget vackrare vitt eller lila än det i syrenblommorna....tiden för dem är så kort, så jävla kort, det är något bräckligt över det hela med syrenblommorna...jag vågar inte lita på att de inte vissnar...att de klarar natten...att de finns där imorgon också...snälla, håll ut ett tag till...jag ska bara....
Det känns som att när de blommar så får jag inte göra annat än stå där och njuta av dem. Gräva ansiktet i en syrenbuske, insupa i mig den där märkligt berusande, ljuvliga doften...

Vid syrenernas tid kan man inte ens tänka .....bara sträcka ut sig lojt och låta sig ockuperas, besegras...

Ska man tänka?

Jag håller på att läsa "Talals hus" av Terese Cristiansson. Hon berättar om sina två månader i Gaza efter den israeliska operationen Gjutet Bly vid årsskiftet 2008 och 2009. Hon valde att rapportera om kriget inifrån, djupt ur civilbefolkningens perspektiv. Hon bodde hos en familj i Gaza under två månaders tid. Beskrivningarna hon hör om de israeliska attackerna är fasansfulla och ofattbara....man vågar nästan inte tänka vidare när man börjar föreställa sig t.ex barnens trauman.

Förutom tragiska berättelser hinner Terese Cristiansson uppleva vardagslivet i familjen och släkten, klanen, och bjuder generöst på sina erfarenheter, iakttagelser i sin bok. Och det är fascinerande att komma in i den djupt patriarkaliska klankulturen som värdfamiljen lever i. Författaren beskriver detta utan att ta ställning vare sig för eller emot, och det är verkligen intressant läsning.
Nästan ingen i familjen har ifrågasatt kulturen hittills (jag har läst ungefär halva boken), de har ju inte sett något annat - och det finns faktiskt mycket gott i den gemenskap som klankulturen innebär. Alltså när man s.a.s har köpt konceptet - vilket man är tvungen att göra...Men det mesta i livet har ju både gott och ont i sig, även en klankultur.... När man är beroende av varandra hittar man kärleken också och känner ansvar. Och när man läser om de fruktansvärda (!!!!) situationerna dessa människor utsattes för under bombningarna, känner man - nästan fysiskt - en tacksamhet för att klanen är så stor, att de är så många och kan hjälpa varandra, trösta varandra.

Klankulturer har sina djuprotade mönster, och denna klan är inget undantag.
Kvinnorna är fullständigt beroende av sina män och vågar inte ta ett steg utan deras tillåtelse, berättar de själva. De ber om lov om de ska gå och handla eller hälsa på en väninna. Många män har två fruar. Men de män som har figurerat i boken hittills har varit schyssta, och romantiken flödar mellan varven. Det mest fantastiska och romantiska i en kvinnas liv - vid sidan av barnen - är Bröllopet - det egna och andras. Livets mål och mening. Har en kvinna haft turen att gifta sig med en snäll och bra man och dessutom har ett fint sovrum med en garderob och vackra sänggavlar kan hon skatta sig lycklig och lyckad. Är mannen mindre bra så finns ju massor med släktingar runtomkring att ty sig till. Huvudsaken att man är gift och får många barn. Allt annat är en fullständig katastrof och total meningslöshet.
Men de flesta sänggavlarna och garderoberna är förstörda nu, dessutom har de israeliska soldaterna sovit i vissa sovrum, och då kan kvinnorna inte tänka sig att själva sova där mer. Förståeligt.

Kvinnorna har ett enormt ansvar för hushållet och barnen, men det är männen som bestämmer, och det är ingen som får för sig att ifrågasätta det.
En gång frågar Cristiansson kvinnorna om detta och får en förvånad min som svar: - Det är vår kultur.
Ingen verkar ens ha funderat på detta.
Sedan talar hon med en manlig familjemedlem och undrar varför det är så. Varför blir en kvinna aldrig klanäldst, en sådan som får bestämma. Svaret blir en anekdot. I anekdoten får en profet en liknande fråga - varför finns det inga kvinnliga profeter - och svarar genom att berätta hur man en gång valde ut en stark och klok kvinna för att testa om hon kunde bli profet, och hur kvinnan p.g.a sin svartsjuka inte kunde förvalta det ansvaret.

Och så svaret till Terese Cristiansson:

"Salah tittar på mig och säger att detta är anledningen till att kvinnorna inte kan bestämma eller bli klanäldste. De styrs av känslor och därför är det bäst att mannen bestämmer." (sid 65)

Hm.

Omedelbart tänker jag på boktiteln "Kvinnor som tänker för mycket"som jag såg häromdagen... Jag bara måste köpa boken för att se vad fan hon menar...

Ja, - apropå att tänka - inte bara trots att man är kvinna, utan överhuvudtaget:

I DN idag fanns en recension om en annan bok: "Göra ont. Litterär metafysik" av Anders Johansson.
Så här stod det bl.a: "Genom alltsammans löper en uråldrig fråga: Ska man titta draken i ögonen eller inte! Ska man försöka förstå ondskan eller som Sankt Göran, blunda och hugga?" (DN)
"Finns det fall när tänkandet som sådant är oansvarigt, respektlöst eller rent av skadligt? Eller är det tvärtom alltid skadligt att avstå från tänkande, förklarande och teoretiserande?"
"Det var en knäckfråga för Voltaire Och Rousseau och förmodligen världens bästa fråga att grunna på iunder en livstid." (Göra ont. Litterär metafysik)

Jaså - så Voltaire och Rousseau brottades också med denna fråga...Skönt att höra.
Det gör jag också.
Många terapeuter och new age-inspirerade m.fl varnar för det för myckna tänkandet, och det finns nog ett korn av sanning i det hela. Man kan bli alienerad, fjärmad från det sanna mänskliga mötet om man intellektualiserar för mycket och satsar på teoribyggen i stället för att leva.

Och vad gäller ondska...jag har svårt att bestämma mig vilket som är bäst: 1. Att tänka, se, försöka förstå, analysera sin egen och andras ondska. (Det sättet kanske genererar mer negativ energi?)
2. Inte bry sig om, blunda för det onda, titta bara på det goda (trollet smälter i ljuset osv)

Och när jag tänker på detta så kommer jag oundvikligen att tänka på den trevlighets- gullighets- och försiktighetskulturen som råder i Sverige.

Och jag vill omedelbart välja nr 1 ovan. Nästan trotsigt liksom..


"Nu ska vi prata om något trevligt i stället" - kulturen. Den är frustrerande även om den kanske har sina poäng. (Har den?)
Vad gör man av sin agressivitet, de förbjudna känslorna i umgänget med varandra här? Allt det finns ju - både godheten och ondskan, för även svenskar är människor.

De sipprar ju ut på olika sätt, de fula känslorna. Passiv aggressivitet som kommer ut genom artigt leende läppar... Det måste finnas massor med olika kanaler att få utlopp för allt detta mänskliga, o-t-r-e-v-l-i-g-a, men de är osynliga. Finfina budskap mellan raderna, sådant som bara en svensk kan förstå. För det är så mycket som trycker på men inte får uttalas... De outtalade signalerna, de som inte får uttryckas, och de man bara kan förstå om man har dem i ryggraden måste vara många...

Det kanske är därför Sverige har kulturell kod som är så svår att knäcka för utlänningar. Nästintill omöjlig.

Hur som helst, två böcker vill jag läsa innan jag slutar att tänka:
1. Kvinnor som tänker för mycket 2. Göra ont. Litterär metafysik

Kanske hittar jag svaret i någon av dem eller båda.

Inspirerad av Kerstin Thorvall

Två saker som jag retat mig på idag.

1. "Kerstin Thorvall betedde sig delvis som en man. Hon var väldigt modig. " säger Stina
Dabrowski i DN idag.

Om det inte är farligt så är det ju naturligtvis inte modigt.
Men eftersom det var farligt så var det modigt.
Och det var ju farligt. Att utmana på det sättet som hon gjorde. Knulla runt och dansa runt fast hon var kvinna och mor. Kritisera sin egen mor. Bete sig som en karl. Att Ulf Lundell berättade om sina sexuella upplevelser med unga kvinnor - ja, det var väl inget märkvärdigt, men att hon gjorde det, kvinna och mor - berättade om sina sexäventyr med unga män....det var.... inte okej.
Hennes bok väckte avsky och bestörtning.
Knulltant.

Det var förstås för länge sedan.

Men jag vet inte om det har hänt så värst mycket på den punkten sedan dess. Jag menar - får vi kvinnor bete oss som män om vi har lust? För omgivningen, och framför allt för oss själva. Får man verkligen ta för sig, utmana den gamla kvinnorollen i vår kultur?

Jag tänker att det är ofta är snarare/mer vi kvinnor än män som sätter upp hinder för oss själva och på så sätt för vidare de gamla strukturerna. Och påstår sedan att det är män som förtrycker. (Kvinnor som inte är som Kerstin Thorvall var.) Gäller för många kulturer, antar jag, på sätt och vis.

Läste journalisten Dilsa Demirbag-Stens självbiografi nyligen. Hon och hennes familj flyttade från det turkiska Kurdistan till Sverige när Dilsa var 6 år.
Hennes historia visar samma sak som många representanter från patriarkaliska kulturer berättar om, nämligen att det ofta är kvinnor som är låsta vid traditionen. Dilsas mamma ville tvinga Dilsa att gifta sig med en avlägsen släkting som hon aldrig hade träffat. Hon skulle förlova sig med denne unge man när hon var 15 år. Mamman gjorde allt för att få igenom sin vilja. Det var hennes sista chans att upprätta sin heder som mor och kvinna efter den förnedrande tillvaron som invandrare i Sverige. Hon kände att hennes uppgift som mor var att föra traditionen vidare. Att Dilsas pappa vär kommunist och kritisk till de gamla traditionella kulturreglerna räddade Dilsa från äktenskapet. Han, fadern var emot hela arrangemanget och Dilsa slapp till slut gifta sig mot sin vilja.
Deras historia är förvisso lite speciell i och med att fadern så starkt tog avstånd från sin kultur och tradition. Mamman är mycket ångerfull idag vad gäller detta som hände för länge sedan, berättade Dilsa D-S i en TV-intervju.

Jag har också hört att det ofta är så i kulturer med könstympning av flickor, att det är mest kvinnor, mödrar, far- och mormödrar som är mest angelägna om att de små flickorna i deras familjer ska könstympas. Männen rycker ofta på axlarna vid frågan om flickornas omskärelses nödvändighet, men kvinnorna driver på. Det har jag hört berättas vid några tillfällen.

Jag har också läst flera artiklar där ungdomar från hederskulturer bekräftar att det är kvinnorna som är aktivast när det gäller att skydda döttrars heder. De spionerar, skvallrar, intrigerar....låter sedan fäderna eller sönerna verkställa straffet.

2. Det andra som jag retade mig på idag när jag var i bokhandeln, det var en bok med en titel:
Kvinnor som tänker för mycket (Av en kvinnlig författare)

Fast - det enda rimliga är nog att tro att titeln var en provokation. Jag väljer att tro det och ska nog ta en nyfiken titt i boken.

Det finns många försvarare av den "sanna" kvinnligheten. "Kvinnor ska väl inte bli som män" och så.
Definiera vad en kvinna är förutom anatomin! Vad är sann kvinnlighet? Är det något fel på män förresten?

På ett jobb för ett antal år sedan hade vi ett stort behov av möten. Verksamheten var kaotisk och vi hade verkligen behövt jobba fram en bättre organisation. Massor med problem att diskutera och lösa. Vi hade möten, jovisst. Vi tjejer, det var bara tjejer. Problemet var bara att man pratade om allt annat än det vi skulle prata om:
- Gud vilken söt blus!? VAR har du köpt den?!Lägg av - var den så billig? Vet ni vad vi åt igår till middag? Guu va gott ...guu va söt .....osv Sedan gick man igenom familjesituationerna, diverse andra ursöta klädesplagg och sedan var mötestiden slut.

Det här låter som en överdrift, men det är det inte. Så var det.
Det fanns strukturella problem i verksamheten, och när en organisation funkar dåligt blir det skitsnack, intriger, martyrskap osv. Vilket det också blev.
Varför ville man inte försöka lägga band på pladdret och försöka ha lite struktur i stället?
På mötena alltså.
Fanns det ett omedvetet motstånd att ta tag i de strukturella problemen och försöka lösa dem?
Tänkte man kanske att bara man är tillräckligt gullig mot varandra så löser det sig?
Undrar jag nu efteråt. Då var jag mest förvirrad, fattade ingenting.

Kvinnorna i min föräldrageneration ville inte heller lösa problem genom schyssta överenskommelser, vettiga kontrakt, logiskt. De gömde sig också lätt bakom traditionen om man efterlyste logiskt tänkande i kniviga situationer. För hade de gjort det hade de kanske förlorat ett viktigt redskap.... De hade inte kunnat utöva sin makt på det traditionella kvinnliga sättet: genom att manipulera, skuldbelägga och så....fast det hette ju kärlek och nu är jag lite elak, usch på mig! Men å andra sidan känner jag många människor som trots diverse terapier inte lyckas bli fria från den kroniska skuldkänslan som oftast är förknippad med relationen till modern. Mera sällan till fadern.

Jag tycker att kvinnor som inte vågar bryta sig loss från den traditionella kvinnorollen är lika tråkiga som män som inte kan annat än spotta och prata om sport och bilar.

Jag menar kvinnor som inte ser sina prinsessadrömmar...eller ser och gillar den.
Kvinnor som fortsätter att förminska sig själva till hjälplösa fnittriga varelser för att Prinsen kan känna sig stor, stark och smart, prinsessor som ägnar en stor del av sitt liv åt att objektifiera sig själva....kvinnor som måste bli mjuka och väna och klädsamt korkade för att väcka Prinsens beskyddardinsikter till liv...

Är det något fel med en stark Kvinna som tar för sig av livet, eller är det något fel med en Man som bejakar sin mänskliga sårbarhet - som vill ta hand om sina småbarn, som är mjuk och kan kommunicera på känsloplanet?
Är det något fel med ett samhälle där könen lär sig bra saker av varandra?

En prinsessa visar sig inte ensam på offentliga ställen. Det är fortfarande ytterst ovanligt att se en ensam kvinna på krogen eller en matrestaurang! År 2010.
Ursäkta att jag tjatar om detta, men speglar inte detta faktum något? Målet med jämställdheten är väl att båda könen är lika fria och autonoma?

Diskussioner om jämställdhet där könen anklagar varandra för förtryck tråkar ut mig.
Kulturen formas ju av oss alla. Resterna av den patriarkaliska ordningen hos oss kan inte bara skyllas på män. De flesta människor har blivit uppfostrade av sina mödrar. Kvinnor har m.a.o haft ett stort inflytande vad gäller att forma kulturen.
De gamla patriarkaliska strukturerna upprätthålls sålunda av både kvinnor och män.

Kan vi inte - i stället för att kasta skit på det motsatta könet - titta just på detta?
För båda könen förlorar på att vi inte hittar till varandra, inte kan mötas som människor.

Ramar och strukturer

"Jag älskar ramar och strukturer. Ett tag tyckte jag att struktur var det vackraste ordet som fanns", sa en kompis till mig.

Låter det konstigt?

Hon har, precis som jag, spelat teater och tar skådespeleri som exempel. Pjäsens manus, de fastslagna scenerierna utgör ramen på scenen, och inom den ramen kan man i trygghet göra spännande äventyr och upptäckter - i det här fallet inom sig själv, i sina egna uttryck och känslor. Och då har man större svängrum än i vardagslivet.

Jag håller helt och hållet med henne. Scentanken är applicerbar även på andra områden i livet.
Det mänskliga sociala livet är fullt av överenskommelser - konventioner, men de flesta är outtalade och därför finns uttrymme för misstolkningar. För att inte överskrida de odefinierade kulturella ramarna måste man sätta upp ganska snäva gränser för sig själv.

Ett välfungerande kontrakt - dvs ett kontrakt som båda/alla parterna accepterat, och som ger så mycket individuell svängrum som möjligt är någonting väldigt bra och eftersträvansvärt, tänker jag.
Tydlighet.... trygghet.....respekt...
Och funkar inte kontraktet - om det inskränker på någons frihet eller liv... om kontraktet är snävt eller dumt, ja då ..kan man ändra på det. I samförstånd förstås.

Applicerbart i såväl uppfostran som i skolan.

När man började prata om individualiseringen av skolundervisningen i Sverige skedde sorgliga saker inom skolans värld, har jag hört. Jovisst, de flesta höll med om att eleverna lärde sig i olika takt, med olika metoder, och att den gamla katederundervisningen ur det perspektivet egentligen var absurd. Men hur skulle man göra? Hur kunde man se/bekräfta/hjälpa/inspirera 30 elever under ett lektionspass individuellt, var för sig? Även om man bildade grupper med elever med ungefär samma behov, intressen och förutsättningar så hann man ju ändå inte!!
Ville samhället knäcka lärarna för att bli av med dem eller vad var det frågan om? Undrade nog många lärare medan stressvetten rann. Samtidigt som en inre röst sade att en individualiserad undervisning är ett måste idag - hur man än vred och vände på det...

I några fall löste lärarna det så att de satte igång " eget arbete" för eleverna på lektionerna, sedan gick de ut och blundade. Eleverna hade det fritt och skönt, kanske drev de runt i skolan eller på stan eller gick hem....Det var inte frihet innanför tydliga ramar....kan man lugnt påstå. Det här smittade av sig på högre utbildningar också: på lärarhögskolan sa de studerande, de blivande lärarna för några år sedan, att de fick på tok för lite undervisning, nästan ingen alls. Man hade s.a.s satt förträngningen av problemet i system och sparade dessutom pengar på det sättet....Hoppas allt detta har blivit bättre nu.

Jag och en kollega till mig ville också pröva detta med att lämna katedern h-e-l-t , och nästan "abdikera" som lärare. Det var när jag jobbade på SFI . Vi blev någon typ av coacher i stället. Vi hade en grupp på 40 elever, massor med studiematerial, ett system med delmål och mål som varje elev kunde använda sig av, ett stort klassrum, och vi var två lärare - förlåt, coacher. Ingen katederundervisning, eleverna jobbade själva i sin egen takt och bestämde själva vad de skulle göra och i vilken ordning. Fritt.
Det var hemskt i början. Vi var tvungna att ha krismöten stup i ett, för så mycket avskydde våra elever denna metod.
En dag slog en kvinnlig elev som annars var mjuk och snäll näven i bordet och sa: - Jag vill veta vem som har hittat på sådana här dumheter!?!
Det blev ett krismöte förstås den gången också.

Men vi gav oss inte - vi utnyttjade vår charm, för de gillade oss, trots allt. Så de lämnade oss inte i sticket, våra elever, utan skakade på huvudet redan på morgonen när de kom in i klassrummet, men satte sig och fortsatte att jobba individuellt (vilket jävla ord, tyckte nog många och grimaserade i smyg när vi inte såg)

Successivt förstod min kollega och jag sedan detta: vi hade aldrig tidigare behövt så mycket KOLL på elevarbetet som nu för att detta skulle fungera, och vi hann ju naturligtvis inte vara på 40 platser samtidigt. Alltså: allt vilade på konceptet, systemet, ramarna, - de måste vara superklara för att kunna vara något att relatera till. Det där med att "Du vet ju vilka problem du har - eller vad du behöver eller vill jobba med och du är vuxen - gör det! Material finns det ju" Nej, det funkade inte alls! Vuxna är precis lika lata och bekväma som vilka elever som helst i visssa lägen - vuxna vill få feedback och bli sedda- vuxna vill att läraren vet vad han/hon gör etc.

Vi insåg detta: ramarna måste vara ganska snäva och pinsamt tydliga i början, men ändå sådana som tolererar den individuella takten, det egna sättet att komma fram till målet. Sedan kan ramarna vidgas, i samförstånd med eleven. Och ju större rörelsefrihet och eget ansvar, ju vidare ramar, desto viktigare med tydlighet.
Vi upptäckte att de riktigt, riktigt välfungerande ramarna kunde minska behovet av lärarens feedback, men det var viktigt att vi hade insyn i vad som pågick.

Vi kom igång till slut, det flöt på, och krismötena behövdes inte lika ofta. Ungefär halva gruppen gjorde t.o.m stora framsteg, hittade nya resurser och intressen hos sig själva, och till slut rent av trivdes med modellen. Vid terminens slut sa den andra hälften: "Visst, det var väl ok, men det är bättre när läraren bestämmer och alla gör samma sak den mesta tiden i alla fall."

Vi, lärarna, var också tveksamma till om vi ville göra om det här experimentet. Det här, liksom tidigare individualiseringsexperiment hade visat, att fifty-fifty -modellen funkar bäst åtminstone på SFI. Dvs. halva tiden individuellt, halva tiden gruppundervisning.
Gruppdynamiken spelar nog en ganska stor roll för en enskild elev, och det måste man också beakta. Dessutom kommer SFI- eleverna oftast från mer kollektivistiska kulturer och gruppen kan vara en trygghet som behövs i kaoset.
Det vi gjorde var ett pilotprojekt med en jätteklass, och hade säkert kunnat genomföras bättre, men det var en intressant och rolig erfarenhet trots allt motstånd vi fick handskas med.. ..Den största behållningen av projektet för mig personligen var just insikten om hur frihet och vettiga ramar hör ihop.

I nästa inlägg ska jag förklara varför jag tar upp detta tema nu. Det är inte pedagogiska frågor jag just nu har i huvet, utan något annat.

Vad är gott och normalt? En naivists funderingar

Mitt förra inlägg har väckt tankar hos några som läst det, startat lite diskussion plus rört om det ytterligare i min egen hjärna - trevligt!!
Min avsikt var nog att titta på hur onormala mina "onormaliteter" egentligen var. Hur lätt får man en diagnos? Och hur ser normaliteten egentligen ut om man tar bort onormaliteterna.

Dana Jergefelt (danajergefelt.com) har skrivit om faran med att ställa diagnoser till höger och vänster, "amatördiagnostisera" vilket man ju lätt gör efter att ha läst om symtomen eller hört om dem. Man kan få på sig "diagnosglasögon" s.a.s oavsett om man vill eller inte. Hon resonerar mycket klokt om detta, Dana. Och berättar dessutom en gripande historia som har med diagnoser att göra.

Jag ville också glänta på dörren till den stora existentiella frågan "hur ska man vara (typ)?" dvs är det ett tecken på att man är en god människa om man är normal? Det känns nämligen ibland, att en hysterisk anpassning till majoritetsnormen inte nödvändigtvis behöver vara någonting gott. Det visar ju Bjästa, Knutby, hederskulturerna och hela världshistorien.

Igår när jag var på stan, på Drottninggatan, blev jag knuffad och nästan påbucklad
några gånger för att jag gick så långsamt. Jag vet inte alltid exakt vart jag är på väg ens på Drottninggatan, utan stannar då och då, tittar, strosar, väntar på en impuls att titta närmare på något jag ser i skyltfönstren, en impuls att gå in i en affär för att stegen styr dit.....

Åhh, det funkar mindre bra på en hektisk shoppinggata.

Jag kan lugnt konstatera att jag tillhörde en minoritet - alla andra gick målmedvetet, snabbt. De flesta verkade veta till vilken affär de var på väg, kanske visste de precis vad de skulle ha och de hade bråttom.

Hm. Har en sådan som jag egentligen någon rätt att vara på en shoppinggata? ...jag kan ju utgöra en direkt fara...ungefär som en bil som kör 50 km /tim på en motorväg...många blir dessutom irriterade och stressade av en sådan som jag, och det kan ju hända olyckor när någon blockerar flödet...

Men...

Men om jag nu skulle försöka anpassa mig till majoriteten i det här fallet så skulle jag kanske riskera att bli sjuk av stress.. som ju många är...plus att jag skulle behöva konsumera mer kläder, prylar.... det är klart, det ska man ju göra om man är normal....
Och skulle jag bli en riktigt normal människa, så skulle jag konsumera så mycket att jag vore tvungen att kasta mig in i "ha-kulturens" karusell.... som kan leda till girighet och så....

Jag tycker jag tjänar livet och miljön på ett bättre sätt om jag avstår från den karusellen.

Men jag bör nog hålla mig borta från affärscentrum i hektiska storstäder.

Jag cyklar också långsamt, alltid. För att jag vill n-j-u-t-a av allt jag gör - även cyklandet - speciellt cyklandet. Det kan hända att jag inte alltid far framåt precis spikrakt...jag kanske ser en söt hund på höger eller vänster sida, eller beundrar himmelen och solen.
En gång svischade en arg dam förbi mig på sin cykel. Hon hade en smal cykelhjälm och en cykel med smala däck. Hennes ögon blixtrade av ilska, hon vände sig mot mig och väste: - Hur kan man cykla på det där sättet?!! Det var obehagligt. Jag kände mig avvikande, dum och till och med farlig.
Vilket jag ju var...för den andra, mer jäktade damen.

Andra avvikare.... homosexuella då? som få lida så mycket på grund av sin läggning. I vissa länder anses de vara så farliga att de måste fängslas eller dödas. På vilket sätt, undrar jag nu ur ett barns perspektiv, är de farliga? De jag känner eller känner till är i alla fall fredligt sinnade människor och inga jägartyper. Såvitt jag vet finns det ingen offensiv gaykultur som hotar andras existens. Ändå retar de "majoriteten" överallt på jorden och straffas på olika sätt, misshandlas, förföljs. Den "normala" majoriteten är inte livsbejakande och god då alls utan tvärtom.

För att inte tala om sådana kvinnor i djupt patriarkala kulturer som inte vill anpassa sig till normen - herregud! De som vill förvalta den gåva (livet) de fått på det sätt de själva vill. Det brukar reta både kvinnor och män i den förhärskande normaliteten så mycket att de till slut handlar mycket ondskefullt mot dessa avvikare. De som inte följde normen.

Eller ungdomar som försvarar djurens rätt att slippa lidande för vår fåfängas skull.
De betraktas som ligister och huliganer av den vuxna normaliteten.

Eller de miljöaktivister som för länge, länge sedan varnade för miljöhotet och blev stämplade som naiva flummare, halvpsykotiska ufon.

Eller de som ifrågasätter självklarheten i en ständig ekonomisk tillväxt. Naiva utopister. Lever i det blå.
Och så vidare.
Och så vidare..

Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?

Jag känner mig ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken... Ändå vet jag att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. "Utan Du inget Jag" (Buber) osv.
Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken...
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från "neuronormaliteten" och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet...adhd.... aspergers syndrom...borderline....autism...damp...
Jovisst..kände igen mig på många ställen....upptäckte att jag lugnt kan betrakta mig som neuro-onormal.... Kriterierna är ju rätt så konkret formulerade, så det är lätt.

Exempel:

Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Autism av något slag.
Jag har svårt för kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/disakuteras, speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad tycker nog många...vill inte släppa temat...folk blir oroliga och vill gå.... Jag blir m.a.o lätt besatt när något verkligen intresserar mig. Dålig impulskontroll. Båda sist nämnda diagnoserna, tror jag.

Jag dansar som en galning på fester - ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att bryta av det utdragna, försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. "Ofta begåvade i något specialområde" stod det om aspergare. Alltså aspergers syndrom.

Jag vill inte lyssna på musik på hög volym eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänsligheten kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en vacker och harmonisk omgivning och tjatar om fönsterbord om utsikten är ok. Solklart. Aspergers syndrom.

Ibland har jag svårt att bestämma mig. "Aftonbladet eller Expressen" så att säga. Eller: vilken väg är vackrast? Är det ett tecken på borderline kanske? Enligt en närstående expert kan det handla om adhd..

Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är. Jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt....Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så...men den traditionella kvinnorollen gillar jag inte. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så har mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter. På restaurang, trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett litet, litet fåtal t.o.m i en stor stad som Stockholm som gör det. Har i alla fall inte sett några andra. Så det måste vara en allvarlig avvikelse. Det är nog så att (normala) kvinnor är utpräglade flockvarelser, trivs tillsammans, (normala) kvinnor mår dåligt av att äta ensamma på offentliga platser. Det finns nog i vår nedärvda biologi verkar det som. Minst asperger, kanske till och med schitsoid (världsfrånvänd). Jag alltså.

Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag känner så. Jag hälsar inte alltid genom att kramas. (Så gjorde ingen i min uppväxtmiljö, inte ens inom familjen. Kommer alltså från en autistisk familj/kultur). Jag kramar gärna en vän som jag träffar efter en lång tid. Eller något annat, när jag s.a.s känner varma känslor, när det känns naturligt. Jag gillar fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.

Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Påpekar obekväma fakta så att gruppen blir generad. Autism av något slag, kanske...adhd.

Jag slutar ibland att lyssna på orden som kommer ur en människas mun och börjar lyssna på något annat...dvs vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Allvarligt. Adhd, damp.

Åhh...så många olika...Vad många hinder i min hjärna...för att jag skulle kunna klassas som en helt fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige.

Jag kom på en ytterligare avvikelse från normen: jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p.g.a min okunskap om räntor, sparande, pensioner...Jag blir fruktansvärt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer nog att bli rejält fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog: "har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag". Alltså flera diagnoser.

Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig?
Eller försöka bli normal?
Hm....vet inte. Känns att normaliteten börjar bli trång...att den har krympt på sistone...i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t.ex av alla roliga excentriker...numera tänker man kanske på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt...varför älskar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Salvador Dali...andra "galna" konstnärer...alla nämnda plus många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar? Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?

De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskorna måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de inte stå ut. De mår säkert också ganska bra.

Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur kan bli farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen...det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten. För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som ens samvete kanske undrar över vad gäller gruppens moral. Man ska ju inte stöta sig med någon...lika bra att knipa käft...och hålla med de andra.

Som i Bjästa. Där t.o.m prästen trivdes i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad att han fegade och svek ett våldtaget barn, en 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen för att våldtäktsmannen hade bättre social status i bygemenskapen! Det är svårt att tro att det verkligen är sant. Och det som hände i idyllen har ju klankulturers, hederskulturers struktur.

Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn... Vill i alla fall tänka själv.

söndagar - lat eller mask?

Jag har alltid tyckt illa om söndagar.
Vet inte varför. Riktigt.
Det kan ha att göra med att min mor var sur på söndagar när jag var barn. Säg söndag och jag ser henne stående vid diskbänken, skalande potatis, med papiljotter i håret, och en nylonsjal stramt knuten över dem...med bister min....och så lyssnade hon på gudstjänsten i radion. Jag hatar radiogudstjänster...även om jag vore förlamad så skulle jag ta mig fram till radion för att stänga av/byta kanal om jag hörde det.
Vore jag förlamad och inte kunde stänga av skulle nog Gud hjälpa mig, för Gud är nog både klok och nådig.

Hon var alltid sur och grinig där hon stod där på söndagar och skalade potatis, min mor....herregud vad jag hatar att skala potatis....

Undrar varför hon var sur?
Kanske avskydde hon också att skala potatis.
Kanske avskydde hon söndagar och denna förbannade stek som skulle lagas fast hon egentligen inte hade lust...

Undrar vad hon hade gjort hellre?

Antar att hon aldrig ens funderade på sådant. För henne fanns helt enkelt inget annat än papiljotter, nylonsjal, potatismos och karelsk stek som livsinnehåll på söndagar...och den där gudstjänsten förstås...
Inte hade hon ju levt ett liv som gjorde det möjligt för henne att fantisera om en bra film, en konsert, att spela eller se teater...att föra intressanta samtal med någon intressant person, att flörta med en omöjlig, spännande man på ett fik....

I hennes värld tröstade man sig inte med fantasier om förströelser, man stod inte en söndagsförmiddag och drömde om upplevelser, spännande möten, kickar....

Livskvalitet, det var Anständighet och Trygghet. Punkt.

Bara losers lagade något annat än stek på söndagar, och bra människor hade en relation med kyrkan...

....tror jag...fast vad vet jag....
...vad vet jag vilka nattliga upplevelser hon mindes och tänkte på där hon stod vid diskbaljan...hm..

....kanske var hon bister och låtsades vara sur för att hon hade så dåligt samvete för att hon haft så trevligt dvs syndigt på natten ....med min far alltså....
och därav gudstjänsten....bedjan om absolution, den strama duken över papiljotterna (aj, vad ont de måste ha gjort med taggar och spännen...) och den strängt bistra minen... självstraff...späkelse...
....kanske hade hon sådana själsliga kval av sina nattliga nöjen att hon faktiskt var bister, plågad av en inre moralisk röst som inte alls tillät sådant. Ansiktet drogs ihop till en sträng anklagelse mot allt som inte var prästen och den psalmbölande församlingen i gudstjänsten i radion...

..vem vet.. ... vem vet... ?

Och vad vet jag egentligen om hennes tankar och fantasier? Inte ett skvatt.

Nej, inte vet jag, men sur var hon. Eller såg ut i alla fall. Verkade. Sur och bister!

Det är kanske därför inget, absolut inget kan ta bort min känsla av tristess på söndagar. Sön Dagar. Men det lättar lite mot kvällen.
På kvällen är det mycket lättare att låtsas att det inte är söndag än på dagen. På dagtid hjälper fan ingenting!!

Min mor vilade efter söndagsmiddagen, efter steken, tillsammans med min far.
Då kunde det hända att han kittlade henne och då blev det ju skratt. Men det hände inte alls varje söndag. Men det hände ibland. Och då slappnade hon nog av. Hela familjen slappnade av.

Efter tuppluren tog hon av papiljotterna och kammade håret fint och började vänta på gäster. Det kom ofta gäster på söndagskvällar. Vilka, det visste man aldrig - man ringde liksom inte och anmälde i förväg...det fanns ju inte ens telefoner ...

Hur som helst...om vi hade tur och fick gäster på besök så försvann grinigheten helt till slut.
Det var Lyckan... Den kom alltså på kvällen. Men sönDagarna var hemska!!

Ikväll ska jag gå på födelsedagskalas hos två konstnärer.
En bättre söndagsaktivitet finns knappast för min del.

Om min söndagsleda har med mitt ursprung att göra, så förstår man ju lätt varför det är den bästa medicinen, alltså besöket ikväll...

I min barndom var konst, litteratur, film, teater och sådant något så främmande att det var direkt pinsamt, fånigt, och dessutom fel, syndigt...Hade man fritid så skulle man göra nytta. Sopa golv till exempel. Skala potatis. Gå ut med slaskhinken.

Trist, trist, grått, surt...

Att läsa böcker...ja...t.ex jag fick ju göra det men på något sätt hade jag dåligt samvete för det, det VAR INTE helt okej....om det inte var läxböcker...

Hemma hos mina konstnärsvänner är det så underbart tvärtom! Man "syndar" om man inte söker det konstnärliga inom sig....fast så säger de inte förstås, för de är så , snälla och toleranta...

Med all respekt för mina föräldrars sätt att rätta sig efter sina livsvillkor konstaterar jag att jag älskar miljöer där man till och med kan anses lat om man gör nytta....

Det är ju idag möjligt att bli betraktad som flitig om man tar reda på vem man är...vilka sidor livet har begåvat en med...vilka konstnärliga uttryck man besitter, vilka andliga dimensioner man kan upptäcka överallt....om man anstränger sig för att se vilken skönhet som finns...

Det är ok att ägna sig åt personlig utveckling...det är ok att söka svaret till den exstentiella frågan inom sig själv....det är t.o.m flitigt och bra.

Mitt arbetarklasshjärta bultar kluvet och lite hotfullt efter dessa syndiga rader....min panna har lite ångestsvett och jag befarar att t.o.m Gud rynkar på sin panna - om hen har...och att alla världens arbetarsjälar, såväl levande och döda kommer att vända ryggen till mig, för gott.

Men nu struntar jag i det ändå.

Ikväll blir det inte Livskvalitet = Anständighet + Trygghet (LAT) direkt, utan snarare
Mera Anständighet genom Sökande i Konsten (MASK)
Hihi...

P.S. Numera sjunger min mor i kör och är alltid glad som en lärka efteråt...Hon behöver aldrig göra nyttiga saker om hon inte vill...hemhjälpen kommer och städar och så... Hon kan äta gratis på restaurang varje dag om hon vill och hon gör det ganska ofta. Hon verkar verkligen njuta av sitt onyttiga liv, och hon blir mindre sur för varje år som går.....tack och lov!!

En tågresa på julafton

Finland.

Hm. Hemland.
Julafton.

På tåget mellan Helsingfors och Kajana satt två unga tjejer vars ungänge jag var tvungen att ta del av för att de satt så nära, framför mig. Jag satt bakom dem. Det var såpass tyst i tågvagnen att jag hörde allt de sa till varandra.

Den ena av dem var förkyld och hennes skratt var hostigt och hest...ändå skrattade hon och den andra mycket i början. Jag tänkte först att de var gamla skolkamrater på väg hem från studieorten för att fira jul och jag lyssnade lite förstrött...kanske inte så mycket på vad de sa utan mer på tonen i samtalet dememellan...om deras röster var äkta eller konventionellt/artigt småspända... de verkade ganska avspända och äkta...jag fascinerades också av det hostiga och frekventa skrattet.

Efter Tammerfors hände det något...det blev liksom en annan nyans i talet och skrattet minskade. Sedan hörde jag den ena säga:
- Jag vet att jag ser bra ut..... (sedan missade jag resten)
och den andra:
- Det är lustigt - DU är vacker och eftersom du är min syster så drar jag fördelar av det på något sätt...jag liksom snyltar på dig....

Nu blev jag nyfiken! Systrar! Den ena vacker och den andra inte....och den som inte var vacker kunde ta det så där avslappnat och coolt! Antingen ljuger hon - den "fula" - eller så har de två en mycket speciell relation! tänkte jag.

Jag blev plötsligt mycket mer engagerad... ändrade min sittställning för att höra och se bättre.
Genom springan mellan ryggstöden på deras säten såg jag att den ena tjejen hade blont och långt hår och piercingar plus långa vinröda naglar. Det visade sig senare att håret var en peruk. Den andra hade en svart stickad mössa på sig, var lite knubbig, väldigt piercad och hade massor med tatueringar på armarna... Vem var den vackra? Jag tror att det skulle vara hon med den blonda peruken.

-Fan, pinknödig igen! Ska vi gå och pinka? hörde jag.
Va?! Två vuxna systrar som går på toaletten tillsammans! Det kändes liksom.....konstigt. Jag ansträngde mig extremt för att se deras ansikten när de gick. Båda två var söta och hade vänliga ögon. Det var mörkt ute och fönsterrutorna fungerade som perfekta speglar.... jag behövde inte avslöja min nyfikenhet och stirra på dem öppet, rakt i ansiktet när de kom tillbaka från toaletten, utan jag låtsades bara titta ut genom fönstret fast jag såg allt som hände i tågvagnen.

Tjejerna satte sig på sina platser och jag fortsatte att tjuvlyssna .... nu med ett nytt intresse....när ska de prata om den övriga familjen? Hurdana föräldrar har de? Finns det fler syskon? Är de kanske bara halvsyskon?

Snart behövde de gå på toaletten igen...va konstigt! Blåskatarr eller stress inför julen? tänkte jag.

Sedan - efter toalettbesöket - när de satt på sina platser framför mig igen - berättade den ena om något tillfälle då hon haft problem med bilkörning vilket inspirerade den andra att tänka på den gången när hon körde bil på fyllan och krockade och bilen gick av på mitten och blev mosad men hon klarade sig nästan oskadd....

Sedan nämndes fyllan regelbundet och i nästan alla sammanhang när de pratade....inte så där med fniss och skryt som det ofta är, utan Fyllan verkade vara någonting naturligt i deras liv... Och då såg jag att de drack öl där i tågvagnen också. Jag sträckte mig en aning och såg att de hade en hel, stor låda med mellanöl framför sig. Fast hälften av burkarna var tomma. - Men gode gud - det var ju julafton och de skulle snart komma hem till föräldrarna - vilken katastrof!

De reste sig igen och gick - på toaletten - tänkte jag. Men när jag själv gick in i kafévagnen för att fika såg jag att systrarna satt där och drack - antagligen starköl.... Jag fick nästan panik när jag tänkte på deras hemkomst och möte med föräldrarna och julaftonen. Fortfarande hade jag inte hört ett enda ord om vare sig mamma eller pappa eller fanans moster. Självklart låtsades jag att jag inte ens såg dem där i cafévagnen. Fast egentligen kände jag att jag skulle gå fram till dem och säga åt dem att sluta supa...

När de kom tillbaka från kafévagnen hade vi bara två timmar kvar av resan - deras destination var samma som min, hade jag hört och förstått. De öppnade var sin burk öl och började lyssna på musik...ögonen började se lite stirriga ut, såg jag från fönstret.

- Du är absolut min bästa kompis, sa den vackra systern.
- Detsamma! svarade den andra.
Sedan fortsatte de att att lyssna på musik.

Efter en stund sa den vackra :
- Vet du - när vi kommer hem... ska vi göra så här: om de säger att de i n t e har särskilt bråttom så kan vi först gå till Bonne(en krog i staden) och ta ett glas, och sedan går vi och köper en julklapp till mamma. Men om de h a r bråttom så går vi och köper julklappen direkt.

- Så gör vi, tyckte den andra också. - Vi köper en korg med kex, ostar, choklad och allt gott och sedan äter vi själva upp allt, fnissade hon.
-Nej förresten - vi köper något riktigt fint till mamma , sa hon sedan.

- Ja, det gör vi, sa den andra med värme i rösten.

Efter en stunds tystnad sa den som enligt deras definition inte var vacker:
- Jag tror att hon har en vinbox.

- Det tror jag också sa den vackra.

Mamman kom på tal lite senare i en historia där hon visade sig på fyllan... iklädd bara trosorna...

Sedan blev de sentimentala. De började berätta om kompisars mammor de gillade och som gillade någon av dem alldeles speciellt mycket....och nu orkade de inte vara så värst intresserade av vad den andra sade, utan levde mer i sina egna minnen - och plötsligt skilde de sig inte särskilt mycket från vanliga medelålders fyllon.

Jag tyckte det var jobbigt att lyssna nu fast jag gillade de här tjejerna ...de verkade snälla, gulliga, absolut trevliga. Men en ångestfull, moralisk röst skrek i mig och jag kände att jag borde går fram till dem, hötta med pekfingret och vråla: - KLOCKAN ÄR FEM OCH JULAFTONEN HAR REDAN BÖRJAT OCH MAN KÖPER INGA JULKLAPPAR NU!!! FÖR DE SKA VARA KÖPTA VID DET HÄR LAGET!!!OCH MAN KOMMER INTE TILL SINA FÖRÄLDRAR PACKAD PÅ JULAFTON!!!

Självklart gjorde jag inte det.
I stället låtsades jag att jag varken hörde eller såg dem.

Och så plötsligt sa den vackra, hon med peruken: - Vet du den där gången när du födde....faen, att jag inte var med vid förlossningen....jag ville egentligen verkligen vara där, men jag vågade inte skolka från skolan för mamma...

- Du hade verkligen behövts där, sa den andra, hon med tatueringar och i den svarta mössan. - Fast Jesse skärpte sig verkligen där - han höll ungen i famnen hela tiden sedan...
Hennes syster höll med om att Jesse, den slöhögen, minsann hade förvandlats till en kille med spänst den gången....när ungen föddes. Det hade flickornas mamma också tyckt.

De sa inte ett ord till om ungen. Och det hade de inte sagt tidigare heller. Ungen omnämndes bara denna enda gång. Sedan aldrig mer.

Min skapare! Det fanns ett litet barn också någonstans! Det började kännas obehagligt.... Var i helvete var ungen och Jesse nu då?!

Jag tyckte det var underbart när tåget kom fram till min hemstad. Jag slapp dem...och ångesten för deras förstörda julafton ... Jag blev i stället upptagen av att hantera mina egna demoner inför mötet med familjen .....denna stora högtid som till mångt och mycket fungerar som någon slags kvitto på familjelyckan.... eller något annat...

Och så vart det ljus

Jag gläntar på persiennen på morgonen och hela rummet exploderar av ljus....tack, sankta lucia för att du lyssnade på min bön! snö, snö överallt och sol och så mycket ljus! Inte gör det något att skitjulen står för dörren och de perversa tomtarna snart bjuder på godis och mobiltelefonabonnemang i centrum...man kan alltid visa fingret åt dem även om det inte är så värdigt men vad ska man göra...ljuset har återvänt och vid morgonfikat vilar mina händer inte längre på tidningen likt sysslolösa händer på ålderdomshem...fingrarna fattar nästan girigt tag i sidorna med de häpnadsväckande nyheterna och den igår halvtomma och likgiltiga blicken får en skärpa...- tänka sig! sådana lymlar överallt, och vad ska detta nu betyda? ögonen vilar på de upphetsande rubrikerna och de berörande bilderna...- nämen har du hört på maken...jag upprörs saligt och troget av morgonens nyheter och livet återvänder, jag blir delaktig i världen, jag bryr mig...vilken nästan berusande känsla! jag blir full av koffeinet och euforisk av solen som gassar i mitt kök ...upp och titta ut genom fönstret igen! sant, sant! det är ljust, vackert, ljuvligt vackert ute!
På vägen till jobbet genar jag lite genom en skogsdunge ...jag halkar omkull och blir liggande en stund i den mjuka snödrivan och beskådar de snöklädda grenarna och den blåa himlen...sedan borstar jag av mig och promenerar leende vidare och hoppas att jag snart ska halka igen...

Decemberångest eller O helga natt..

....om du kunde komma och passera....det är lite mörkt nu....det har varit lite väl mörkt länge.....sankta lucia, hjälp mig belys min vandring de sista metrarna...ge mig lite ljus nu, du som har hur mycket som helst....jag längtar efter den heliga natten för efter den kommer morgonen...nu ser jag knappt framför mig, det blir ju bara mörkare och mörkare..
måste hitta till jobbet, måste jobba....får inte glömma jobba fast jag blir så trött på jobbet.. plufsiga, glåmiga blågråa ansikten på bussen och i centrum och i min spegel, ögon glansiga av trötthet, spända kinder, livlösa hår...bistra grin som ska föreställa leenden, passiv aggression...systempåsar...god morgon!.. ryckiga rörelser...gräl, gråt, kollaps hos den sköraste...fan vad jag hatar alla som står i vägen eller pratar skit...jag gick in i dörren en morgon, kunde inte öppna den för att gå till jobbet fast jag tog sats flera gånger, tog av mig stövlarna och kappan , gick och la mig i sängen med mössan på.....har gått åt fel håll från bussen två gånger under den senaste veckan ...började gå tillbaka mot jobbet fast jag skulle hem...jag kan ju inte vara frisk...snart dör jag, va skönt...och alla andra också....varför alla dessa sjukdomar...varför dessa katastrofrapporter....va? snart ingen luft att andas?.....varför kan människor inte vara snälla mot djur.....jag kommer att mörda den som bjuder mig på julskinka!!!...ska man köpa utsläppsrättigheter i julklapp till alla nu?...jag fattar inte vad som står i tidningen, va pinsamt, jag är ju lärare....finns det verkligen inget hopp om jorden?...vad sa du?..jag minns inte vad som sades sist...hör min röst någonstans långt borta mumla konstiga meningar...hjärntumör eller afasi? båda två förstås pucko...vilka dårar de som pratar om pensioner...hjälp jag kan inte sluta fnissa....
O du helga natt vad jag längtar, längtar!

(Jag har nog överdrivit lite.....för konstens skull.....:-)

Hyllning till tekniken, nunnorna och alkoholen!

I morse - i förmiddags - vaknade jag 10.30. Hoppsan - jag hade sovit i 14 timmar! Förkylning, en lindrig sådan var nog orsaken. I går kväll orkade jag inte ens se Doobidoo klart, trots Cecilia Frodes fascinerande frånvarande närvaro och stirrande blick...(kände igen mig där på något sätt..) Somnade framför TV:n med kläderna på.
Vaknade vid ett på natten, bytte om till nattlinne och tänkte att nu var jag väl sjuk...

Men se - sömnen gjorde under!
Pigg och utvilad satt jag vid elva med en stor, rykande och ljuvligt doftande kaffekopp i min hand, i den mjuka och varma sängen och hörde regnsmattret mot fönstret. Och DN låg där förstås, framför mig....Min syster ringde och vi hade en jätterolig stund i telefon. Hon i Helsingfors, jag i Haninge. En mörkgråmulen, regnig förmiddag i november.

Uppstigen fortfarande pigg och energisk. Tänkte jobba lite. Skulle kolla om jag hittade en text till en bellmanlåt på nätet. För mina elever. Det är klart att jag gjorde det. Hittade texterna till alla epistlarna plus allt jag behöver för att mina elever på A-kursen ska lära känna C.M. Bellman. Herregud vad jag blev inspirerad! Förstod plötsligt hur jag ska lägga upp - lägga om -hela litteraturundervisningen på svenska 2 A framöver! Det finns ju obegränsat med material att hämta på nätet! Lagom långa och lättlästa biografier, sångtexter, bilder..

Denna insikt: man hittar allt på nätet, allt - det är nästan som att man vägrar tro det mellan varven och blir lika häpen och fascinerad varje gång det händer.

Och så var jag tvungen att lyssna på ett par bellmanlåtar på CD:n framförda av Mikael Samuelsson. Det var ju så fruktansvärt vackert och tog mig helt i besittning...och ideérna om min blivande undervisning flödade...Jag tände små lampor för att intensifiera den novembergråa mysstämningen, plus två stearinljus, hällde upp ett glas rödvin, satt vid mitt köksbord och det var sannerligen inget fel på stämningen! Och regnet, det fortsatte att slå mot fönsterrutan, och mörkret var äkta och felfri i sin kompakthet!
Och Carl Michael hyllade sin Ulla Winblad ...

Sedan började jag tänka på hur beroende allt detta var på teknologin. Mobilerna, internet, CD:n. Utan CD:n skulle jag inte kunna njuta av Bellman just nu! Och datorn...teletekniken...jag kan ha närhet/kontakt med människor tack vare telefoner och nätet, dygnet runt. På mina villkor. Post flera gånger om dagen. Kan kommunicera även när jag inte har lust att öppna munnen och artikulera... Jag kan berika min värld och få massor av information om vad som helst när som helst genom att slå på datorn. Jag kan sitta och mysa vid levande ljus och lyssna på vackra visor från 1700-talet när min fantastiska tvättmaskin jobbar, lagom diskret, i badrummet! Och medan ugnen värmer upp lunchen.

Jag tänkte på operationen som räddade mitt liv för många år sedan. Hur andningsapparaterna ständigt väckte mig efteråt, efter operationen, när jag sov - de tjöt som galningar, maskinerna bakom mig...orsaken var att jag inte andades ordentligt.
Vilken tur att de fungerade! Och att den fantastiska kirurgen kunde sitt jobb! Och hade ett fungerande team omkring sig, som kunde sitt jobb!

Och så tänkte jag på hissen, bussen, digitalkameran, finlandsbåten, flyget...sånt jag kom på som var bra i mitt liv tack vare ingenjörerna, och det är ju så intressant med rymdteknologin...ger sunda perspektiv till var och en...
Och naturligtvis konstaterade jag att det mesta av allt detta konstruerats av män. Den rationella ingenjörsvetenskapen som styrts av män...

Hm...men inte hade de kunnat göra allt detta om kvinnorna inte hade tagit hand om deras barn och skött hemmet.

Jag började än en gång leka med en fantasi: om mänskligheten alltid hade haft jämn fördelning av hem- och samhällstjänsterna - hur hade det sett ut då? Det vill säga om både män och kvinnor hade varit lika bundna vid barnen och hemmet och arbetat på lika villkor ute i samhället.
Om den jämställdhet som de flesta politiskt korrekta ändå säger sig sträva efter alltid hade funnits. Hur skulle det se ut nu?

Tvättmaskinen skulle nog finnas, spisen, datorerna, telefonerna, CD:n... kylen, frysen,
...
Skulle internet se ut som det gör nu? Finns det några tecken på någon typ av urspårning i våra tillgångar till det teknologiska p.g.a ingengörkunskapens alienering från människan, barnet, relationen "du och jag", livet - eller det som några kallar Moder Jord? Är barnporr, våldsporr och olika destruktiva beroendeframkallande datorspel på nätet tecken på obalans? Hade krutets upptäckt fått sådana dimensioner? Atomkraften och -bomben?

Eller hade det sett ut som nu i alla fall? Eller annorlunda? Hur då i så fall?

Och så vidare...och så vidare... dessa funderingar...

Sedan hyllade jag också vinet i mina tankar.
För utan vin skulle nog Bellman inte sjungit och skrivit så vackert. Och utan det där lilla glaset med vin hade jag själv gjort någonting annat än suttit där och myst, jag kanske hade joggat eller gjort något annat dumt.. Kanske försökt låtsas som att vädret inte var så grått. I stället för att beskåda skönheten av en mulen och regnig dag i november genom en våt fönsterruta, i skenet av några levande ljus.

Nunnorna med sin stearinljustradition fick också en tacksam tanke av mig...tack och Gud vare med er!

En hund som sjunger Mozart

Jag har tidigare här skrivit om min stora kärlek till djur. Jag blir så rörd och förundrad över deras "klokhet"- olika egenskaper som vittnar om ... ja, vad vittnar dessa egenskaper om?

Jag tänker på den där elefanten som räddade en 8-årig flicka undan tsunamin - den greppade tag i flickan och bar henne upp, bort från stranden.

Jag tänker på gorillahonan som när hon lekte med sin unge "föll" baklänges på rygg varje gång ungen kastade en pytteliten sten på mammas mage.

Jag tänker på hur delfinerna leker med människor...

Jag tänker på min egen älskade hund som jag visserligen förlorat, som visar en sådan spontan kärlek till och omsorg om alla människor!

Jag tänker på det jag hörde på Spanarna sist: att kor med namn producerar 3 liter mer mjölk per dag än namnlösa kor...

Och nu imorse ringde min syster och berättade, att när deras dotter spelar ett speciellt stycke Mozart på piano, så börjar hunden "sjunga med" dvs yla. Och det är bara detta enda stycke som får honom att göra så...
Min syster och svåger försöker göra ett videoklipp och lägga ut på nätet...

Stjärnljus

"Alla stjärnor är döda. Det är bara ljuset som är kvar." sa någon på TV igår.
En stjärna slocknade för tre veckor sedan.
Måtte jag snart kunna se ljuset.
Än så länge bara tunga moln...

Skuld, Skam, Heder..

Det pratas om hederskulturen i medierna just nu. Jättebra! Bra att dess mekanismer läggs under förstoringsglaset offentligt. Enligt min mening har man inte gjort det tillräckligt mycket i Sverige, och det beror kanske på att rädslan för att bli sedd som fördomsfull, generaliserande eller främlingsfientlig är lika stor som hederskulturernas rädsla för den stora Skammen.

Jag har funderat en del över detta med Skuld och Skam...begreppens innebörd och substans.

Man säger ofta att man känner Skuld fast det egentligen handlar om Skam. Man säger att man känner skuld fast man i själva verket är rädd för att ha gjort bort sig, vilket betyder "har gjort sig oförtjänt av att bli respekterad/älskad...har gjort sig oduglig inför andra"

Skulden har - såvitt jag ser det - att göra med kärlek, sorg och medlidande - kopplat till det egna ansvaret. "Jag har bidragit till att någon lider. Och jag lider med".

Skammens substans är ju Rädsla för att bli bortstött, utskrattad, att inte duga. Inte få vara med i flocken. Och följden naturligtvis en outhärdlig sorg.
Vi är livrädda för det.
Skammen sägs vara en grundaffekt, på driftplanet, den är biologisk - en överlevnadsfunktion. Vi behöver skammen för att lära oss att anpassa oss till flocken. För blir vi utstötta så klarar vi oss inte.

Den riktigt jävliga Skammen gör att man inte ens duger åt sig själv, och då är det farligt. Var ska man då vara om varken Flocken eller den egna kroppen tycks vilja ha en? Då finns två möjligheter: att göra allt för att inte kännas vid det Skamliga - tränga bort - eller att förstöra, straffa sig själv.

Jag själv gör också vad som helst för att slippa känna Skammen. Det gör nog de flesta av oss.
Det sitter i våra gener.

Men det är Kulturen som bestämmer vad som är Skamligt.

Hederskulturen är ett exempel på det verktyg som patriarkatet använt sig av för att hålla kvinnan på mattan: Skambelägga kvinnans sexualitet. Det finns inget effektivare vapen än just att hotet om Skammen. Skammen som drabbar dig och din familj. (Och i den ansvarsfrågan kommer ju Skulden in också..) Kvinnans könsorgan heter förresten Skam på finska..alltså om man översätter det finska ordet till svenska.

Killen i dagens artikel om hederskulturen i DN beskriver det väldigt tydligt. Han hade inte haft en chans att få vara med i gänget på torget om hans syster hade riskerat "hans" heder. Han hade blivit bortstött, oduglig, värdelös.
Och detsamma hade drabbat hela familjen.

Killen ställde upp på Kulturens krav: vaktade sina egna och andras systrar, spionerade på dem, satte dit dem. Själv hade han relationer med tjejer, hade sex med dem och betraktade dem som orena horor. Inte en sekund funderade han på att gifta sig med dessa horor, berättade han.

Han handlade enligt sin flocks moralkodex - tills han själv blev drabbad. Han blev kär på allvar. I en tjej som inte var lämplig inför familjens ögon. Och då vände han sig mot den, Kulturen.

Hederskulturens beståndsdelar är feghet, egoism, i vissa fall psykopati. Man förtrycker, t.o.m mördar för att själv slippa undan sin egen skam. Man gör så i Kärlekens namn. Man gör så mot sina egna barn som man säger sig älska.

För Kulturen har lärt att det är den gudomliga regeln.

Ändå verkar människorna i denna kultur ha ett normalt känsloliv...

Kulturen gör ibland vad den vill med oss.

I natt jag drömde...

I natt drömde jag att jag pratade med Anita Goldman.
Jag sade till henne ungefär så här: - Jag beundrar dig så mycket! Du har ju kartlagt allt!

Bara den lilla sekvensen kommer jag klart ihåg av drömmen, inget annat.

Nu tror jag inte att drömmen handlade om AG, utan den handlade nog om min önskan att ha hennes intellektuella skärpa, en förmåga att se sammanhang, och framför allt hennes fantastiska flit!
I mitt nuvarande tillstånd saknar jag allt detta eftersom jag är utarbetad och stressad...
Så drömmen handlade om mig förstås.

Men vad gäller Anita Goldman, så har hon ju på sätt och vis - för mig i alla fall - ritat en karta...
Nämligen den patriarkala kulturens tillblivelse, struktur och mekanismer.

I "Sista kvinnan från Ur" beskriver hon det samhälle i det gamla Mesopotamien. Det var en rätt så fredlig kultur där kvinnan hade en stark position, där krig inte var dominerande, och där man hyllade Moder Jord. Innan männen och krigen tog över.
Texten var inget emotionellt pladder utan verkade vara ett resultat av idogt letande bland historiska dokument plus kommunikation med forskare i denna kultur.

"I Våra bibliska mödrar" visar hon med humor hur kvinnorna i Gamla testamentet enbart förekommer som figurer som skall tillfredsställa manliga behov - de poppar upp då och då för att föda söner åt män, och sedan försvinner de igen. I några fall poppar samma sonföderska upp två gånger - med 100 års mellanrum. Kvinnorna har inga egna liv, egna behov värda att omnämnas, utan allt går ut på att Mannen skall leva och föröka sig - nämligen få söner.

"Guds älskarinnor" berättar om några kvinnliga mystiker genom tiderna som orubbligt följt sin egen övertygelse och gett fan i omgivningens krav.
Några av dem ansågs såpass obekväma att det var nödvändigt att bränna dem på bål.

I "Snäckans sång" beskriver A.G - då bosatt i Israel mellan alla möjliga krig - hur de israeliska kvinnorna ställt upp på sitt lands militära anda. Hon rasar mot kvinnor som tillåter sina söner
gå ut och döda och bli dödade, kvinnor som ställer upp på vansinnet.

"De kanske vrider sina händer, de kanske har ångest, de kanske gråter, de kanske hänger ett guldkors runt hans hals....de kanske försöker- med list och tjat - att hålla honom ett par dagar till, en vecka till. Men sedan kysser de honom på pannan, på munnen, på kinden, kramar honom hårt och släpper honom. Låter honom gå. Och detta är en aktiv handling, ett beslut. Detta är något som kvinnan gör, inte något som hon låter hända." (s.144)

Hon berättar i boken hur hon en gång hade frågat några israeliska kvinnor varför de inte gick in för att stoppa kriget på allvar - varför de helt enkelt inte uppmanade sina söner att vägra delta i kriget i Libanon. De tillfrågade kvinnorna -hade blivit irriterade och upprörda: de hade väl ändå inget val! De kunde väl inte vara så illojala mot nationen!

Hon beskriver det politiska läget i Mellanöstern ur många olika perspektiv - man, kvinna, barn, nutid, historia, känsla, förnuft - med en skarp och klar blick - kunnigt och erfaret, intelligent.

Nu har Anita Goldman kommit med en dokumentärroman som handlar om det som kan ses som en fulländning av den kultur vars ideal är rationalitet, makt och kontroll, nämligen atombomben. Bokens titel är "Om jag så måste resa till Los Alamos." Hon reste ända dit, ända från Gammelgården i Sörmland, och kollade. Innan hon började skriva. Till New Mexiko, där den första provsprängningen gjordes, den som förvandlade sanden till glas.
Jag har börjat läsa...