onsdag 9 juni 2010

Jag förstår inte...hjälp!


Jag funderar i alla fall - trots syrenernas bedövande inverkan på min tankeverksamhet - ganska mycket på mellanösternproblematiken - speciellt efter att ha läst Terese Christianssons vittnesmål om Operation Gjutet bly - när Israel mosade Gaza 2008-2009. Och nu detta med det sista - de 9 döda i samband med hjälpkonvojen.

Politik är inte lätt att förstå alla gånger om man inte är insatt...jag är inte det, tvärtom djupt okunnig.

Men det hindrar mig inte från att undra och vilja förstå vissa saker.

Hur kunde israelerna vara så korkade att de bordade fartygen? Varför lät de inte hjälpen bara komma in i Gaza? Eller om de behövde kolla om det fanns vapen ombord på båtarna - varför inte bara skjuta sönder propellerna och sedan transportera båtarna vart de ville?

Kunde de verkligen inte förutse vad som skulle kunna hända när de gjorde som de gjorde?

Hur kan de vara så sadistiska och onda ibland - som under Operation Gjutet bly? En berättad händelse ur Christianssons bok: Den palestinska storfamiljen som Christiansson bodde hos berättar: De hade skyddat sig för bomberna i ett hus under några dygn. Utan mat, utan vatten, utan det mesta. Sedan bombades huset och halva familjen dog. Barn dog, föräldrar dog, unga människor dog, många fick kroppsdelar sönderskjutna. När de till slut, efter att ha lämnat huset och gick blödande, lemlästade, letande efter sina småbarn, syskon, föräldrar, fick ambulanshjälp och när en pojke, som hade fått sin näsa bortskjuten låg på ambulansbåren, och när ambulansmännen bad de israeliska soldaterna om lite vatten (obs efter flera dygns helvete utan vare sig mat eller vatten)...så sa de israeliska soldaterna NEJ!!

Så gör ju inga människor.

Ändå berättar bokens gazabor, att de förr - innan Hamas tog makten - inte hade några som helst problem med israeler.

Anita Goldman skrev i Snäckans sång något i stil med att den israeliska ledningen har identifierat sig med nazisterna.

Jag har mer och mer börjat se ett posttraumatiskt fenomen. Och i dagens gaza-artikel i DN läser jag om liknande visualisering - man ser hela folket som en individ i ett posttraumatiskt stresstillsånd. Skriven av Jackie Jakubowski som bl.a citerar Maciej Zaremba som skrivit om mobbningsoffer:

"De rids av maror på natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. De ser orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer... Deras personlighet är förändrad eller, snarare förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till" (DN 2010 9/6)

De - judarna - skulle förintas av nazisterna - de skulle inte få existera. Och nu ifrågasätts deras rätt att finnas till som nation. Hamas, Iran, Hizbollah, de islamistiska terroristerna...
Men det kan inte vara enda förklaringen - eller?

Amos Oz skrev så bra (efter konvojkatastrofen) om att det Israel inte fattar är att Hamas är en idé, och idéer kan man inte krossa med våld, utan med samtal. Med bättre idéer.

Hur kommer det sig att de - de israeliska ledarna - inte fattar detta utan fortsätter med sin urskillningslösa våldspolitik? De har ju trots allt moderna demokratiska skolor vilket rimligen borde innebära en viss objektivitet och självrannsakan till skillnad från totalitära kulturers lydnadsuppfostran?

Hur kommer det sig att de inte gör som hela världen tycker de ska göra: släppa de ockuperade områdena, häva blockaden, satsa på en tvåstatslösnig?
Hur kommer det sig att de inte förstår att det är vägen till fred och inte att skjuta vilt och urskiljningslöst omkring sig?

Har de verkligen blivit galna och omdömeslösa?

Och varför hjälper inte kompisen USA dem in på rätt väg?
Vad spelar de judiska ekonomiska intressena egentligen för roll?
Jag är korkad vad gäller ekonomi och politik,
Kan någon förklara för mig?

söndag 6 juni 2010

Syrener




Har lust att skriva något här, men har inget tema, inget som upptar mina tankar mer än något annat...
Gaza förstås - men så mycket - det mesta är väl sagt om det ofattbara..

Kungabröllopet? Förlåt - kronprinsessabröllopet?
Hm.

Babels vinnardikt - kärleksdikten var förresten skitbra, tyckte jag.

Vad tänker man?

Nä - det är väl lika bra att erkänna: Det enda jag tänker på är syrenerna... Jag ger upp.
Det finns inget underbarare än syrener...det finns inget vackrare vitt eller lila än det i syrenblommorna....tiden för dem är så kort, så jävla kort, det är något bräckligt över det hela med syrenblommorna...jag vågar inte lita på att de inte vissnar...att de klarar natten...att de finns där imorgon också...snälla, håll ut ett tag till...jag ska bara....
Det känns som att när de blommar så får jag inte göra annat än stå där och njuta av dem. Gräva ansiktet i en syrenbuske, insupa i mig den där märkligt berusande, ljuvliga doften...
Vid syrenernas tid kan man inte ens tänka .....bara sträcka ut sig lojt och låta sig ockuperas, besegras...

fredag 7 maj 2010

Ska man tänka?


Jag håller på att läsa "Talals hus" av Terese Cristiansson. Hon berättar om sina två månader i Gaza efter den israeliska operationen Gjutet Bly vid årsskiftet 2008 och 2009. Hon valde att rapportera om kriget inifrån, djupt ur civilbefolkningens perspektiv. Hon bodde hos en familj i Gaza under två månaders tid. Beskrivningarna hon hör om de israeliska attackerna är fasansfulla och ofattbara....man vågar nästan inte tänka vidare när man börjar föreställa sig t.ex barnens trauman.

Förutom tragiska berättelser hinner Terese Cristiansson uppleva vardagslivet i familjen och släkten, klanen, och bjuder generöst på sina erfarenheter, iakttagelser i sin bok. Och det är fascinerande att komma in i den djupt patriarkaliska klankulturen som värdfamiljen lever i. Författaren beskriver detta utan att ta ställning vare sig för eller emot, och det är verkligen intressant läsning.
Nästan ingen i familjen har ifrågasatt kulturen hittills (jag har läst ungefär halva boken), de har ju inte sett något annat - och det finns faktiskt mycket gott i den gemenskap som klankulturen innebär. Alltså när man s.a.s har köpt konceptet - vilket man är tvungen att göra...Men det mesta i livet har ju både gott och ont i sig, även en klankultur.... När man är beroende av varandra hittar man kärleken också och känner ansvar. Och när man läser om de fruktansvärda (!!!!) situationerna dessa människor utsattes för under bombningarna, känner man - nästan fysiskt - en tacksamhet för att klanen är så stor, att de är så många och kan hjälpa varandra, trösta varandra.

Klankulturer har sina djuprotade mönster, och denna klan är inget undantag.
Kvinnorna är fullständigt beroende av sina män och vågar inte ta ett steg utan deras tillåtelse, berättar de själva. De ber om lov om de ska gå och handla eller hälsa på en väninna. Många män har två fruar. Men de män som har figurerat i boken hittills har varit schyssta, och romantiken flödar mellan varven. Det mest fantastiska och romantiska i en kvinnas liv - vid sidan av barnen - är Bröllopet - det egna och andras. Livets mål och mening. Har en kvinna haft turen att gifta sig med en snäll och bra man och dessutom har ett fint sovrum med en garderob och vackra sänggavlar kan hon skatta sig lycklig och lyckad. Är mannen mindre bra så finns ju massor med släktingar runtomkring att ty sig till. Huvudsaken att man är gift och får många barn. Allt annat är en fullständig katastrof och total meningslöshet.
Men de flesta sänggavlarna och garderoberna är förstörda nu, dessutom har de israeliska soldaterna sovit i vissa sovrum, och då kan kvinnorna inte tänka sig att själva sova där mer. Förståeligt.

Kvinnorna har ett enormt ansvar för hushållet och barnen, men det är männen som bestämmer, och det är ingen som får för sig att ifrågasätta det.
En gång frågar Cristiansson kvinnorna om detta och får en förvånad min som svar: - Det är vår kultur.
Ingen verkar ens ha funderat på detta.
Sedan talar hon med en manlig familjemedlem och undrar varför det är så. Varför blir en kvinna aldrig klanäldst, en sådan som får bestämma. Svaret blir en anekdot. I anekdoten får en profet en liknande fråga - varför finns det inga kvinnliga profeter - och svarar genom att berätta hur man en gång valde ut en stark och klok kvinna för att testa om hon kunde bli profet, och hur kvinnan p.g.a sin svartsjuka inte kunde förvalta det ansvaret.

Och så svaret till Terese Cristiansson:

"Salah tittar på mig och säger att detta är anledningen till att kvinnorna inte kan bestämma eller bli klanäldste. De styrs av känslor och därför är det bäst att mannen bestämmer." (sid 65)

Hm.

Omedelbart tänker jag på boktiteln "Kvinnor som tänker för mycket"som jag såg häromdagen... Jag bara måste köpa boken för att se vad fan hon menar...

Ja, - apropå att tänka - inte bara trots att man är kvinna, utan överhuvudtaget:

I DN idag fanns en recension om en annan bok: "Göra ont. Litterär metafysik" av Anders Johansson.
Så här stod det bl.a: "Genom alltsammans löper en uråldrig fråga: Ska man titta draken i ögonen eller inte! Ska man försöka förstå ondskan eller som Sankt Göran, blunda och hugga?" (DN)
"Finns det fall när tänkandet som sådant är oansvarigt, respektlöst eller rent av skadligt? Eller är det tvärtom alltid skadligt att avstå från tänkande, förklarande och teoretiserande?"
"Det var en knäckfråga för Voltaire Och Rousseau och förmodligen världens bästa fråga att grunna på iunder en livstid." (Göra ont. Litterär metafysik)

Jaså - så Voltaire och Rousseau brottades också med denna fråga...Skönt att höra.
Det gör jag också.
Många terapeuter och new age-inspirerade m.fl varnar för det för myckna tänkandet, och det finns nog ett korn av sanning i det hela. Man kan bli alienerad, fjärmad från det sanna mänskliga mötet om man intellektualiserar för mycket och satsar på teoribyggen i stället för att leva.

Och vad gäller ondska...jag har svårt att bestämma mig vilket som är bäst: 1. Att tänka, se, försöka förstå, analysera sin egen och andras ondska. (Det sättet kanske genererar mer negativ energi?)
2. Inte bry sig om, blunda för det onda, titta bara på det goda (trollet smälter i ljuset osv)

Och när jag tänker på detta så kommer jag oundvikligen att tänka på den trevlighets- gullighets- och försiktighetskulturen som råder i Sverige.

Och jag vill omedelbart välja nr 1 ovan. Nästan trotsigt liksom..


"Nu ska vi prata om något trevligt i stället" - kulturen. Den är frustrerande även om den kanske har sina poäng. (Har den?)
Vad gör man av sin agressivitet, de förbjudna känslorna i umgänget med varandra här? Allt det finns ju - både godheten och ondskan, för även svenskar är människor.

De sipprar ju ut på olika sätt, de fula känslorna. Passiv aggressivitet som kommer ut genom artigt leende läppar... Det måste finnas massor med olika kanaler att få utlopp för allt detta mänskliga, o-t-r-e-v-l-i-g-a, men de är osynliga. Finfina budskap mellan raderna, sådant som bara en svensk kan förstå. För det är så mycket som trycker på men inte får uttalas... De outtalade signalerna, de som inte får uttryckas, och de man bara kan förstå om man har dem i ryggraden måste vara många...

Det kanske är därför Sverige har kulturell kod som är så svår att knäcka för utlänningar. Nästintill omöjlig.

Hur som helst, två böcker vill jag läsa innan jag slutar att tänka:
1. Kvinnor som tänker för mycket 2. Göra ont. Litterär metafysik

Kanske hittar jag svaret i någon av dem eller båda.

fredag 30 april 2010

Inspirerad av Kerstin Thorvall

Två saker som jag retat mig på idag.

1. "Kerstin Thorvall betedde sig delvis som en man. Hon var väldigt modig. " säger Stina
Dabrowski i DN idag.

Om det inte är farligt så är det ju naturligtvis inte modigt.
Men eftersom det var farligt så var det modigt.
Och det var ju farligt. Att utmana på det sättet som hon gjorde. Knulla runt och dansa runt fast hon var kvinna och mor. Kritisera sin egen mor. Bete sig som en karl. Att Ulf Lundell berättade om sina sexuella upplevelser med unga kvinnor - ja, det var väl inget märkvärdigt, men att hon gjorde det, kvinna och mor - berättade om sina sexäventyr med unga män....det var.... inte okej.
Hennes bok väckte avsky och bestörtning.
Knulltant.

Det var förstås för länge sedan.

Men jag vet inte om det har hänt så värst mycket på den punkten sedan dess. Jag menar - får vi kvinnor bete oss som män om vi har lust? För omgivningen, och framför allt för oss själva. Får man verkligen ta för sig, utmana den gamla kvinnorollen i vår kultur?

Jag tänker att det är ofta är snarare/mer vi kvinnor än män som sätter upp hinder för oss själva och på så sätt för vidare de gamla strukturerna. Och påstår sedan att det är män som förtrycker. (Kvinnor som inte är som Kerstin Thorvall var.) Gäller för många kulturer, antar jag, på sätt och vis.

Läste journalisten Dilsa Demirbag-Stens självbiografi nyligen. Hon och hennes familj flyttade från det turkiska Kurdistan till Sverige när Dilsa var 6 år.
Hennes historia visar samma sak som många representanter från patriarkaliska kulturer berättar om, nämligen att det ofta är kvinnor som är låsta vid traditionen. Dilsas mamma ville tvinga Dilsa att gifta sig med en avlägsen släkting som hon aldrig hade träffat. Hon skulle förlova sig med denne unge man när hon var 15 år. Mamman gjorde allt för att få igenom sin vilja. Det var hennes sista chans att upprätta sin heder som mor och kvinna efter den förnedrande tillvaron som invandrare i Sverige. Hon kände att hennes uppgift som mor var att föra traditionen vidare. Att Dilsas pappa vär kommunist och kritisk till de gamla traditionella kulturreglerna räddade Dilsa från äktenskapet. Han, fadern var emot hela arrangemanget och Dilsa slapp till slut gifta sig mot sin vilja.
Deras historia är förvisso lite speciell i och med att fadern så starkt tog avstånd från sin kultur och tradition. Mamman är mycket ångerfull idag vad gäller detta som hände för länge sedan, berättade Dilsa D-S i en TV-intervju.

Jag har också hört att det ofta är så i kulturer med könstympning av flickor, att det är mest kvinnor, mödrar, far- och mormödrar som är mest angelägna om att de små flickorna i deras familjer ska könstympas. Männen rycker ofta på axlarna vid frågan om flickornas omskärelses nödvändighet, men kvinnorna driver på. Det har jag hört berättas vid några tillfällen.

Jag har också läst flera artiklar där ungdomar från hederskulturer bekräftar att det är kvinnorna som är aktivast när det gäller att skydda döttrars heder. De spionerar, skvallrar, intrigerar....låter sedan fäderna eller sönerna verkställa straffet.

2. Det andra som jag retade mig på idag när jag var i bokhandeln, det var en bok med en titel:
Kvinnor som tänker för mycket (Av en kvinnlig författare)

Fast - det enda rimliga är nog att tro att titeln var en provokation. Jag väljer att tro det och ska nog ta en nyfiken titt i boken.

Det finns många försvarare av den "sanna" kvinnligheten. "Kvinnor ska väl inte bli som män" och så.
Definiera vad en kvinna är förutom anatomin! Vad är sann kvinnlighet? Är det något fel på män förresten?

På ett jobb för ett antal år sedan hade vi ett stort behov av möten. Verksamheten var kaotisk och vi hade verkligen behövt jobba fram en bättre organisation. Massor med problem att diskutera och lösa. Vi hade möten, jovisst. Vi tjejer, det var bara tjejer. Problemet var bara att man pratade om allt annat än det vi skulle prata om:
- Gud vilken söt blus!? VAR har du köpt den?!Lägg av - var den så billig? Vet ni vad vi åt igår till middag? Guu va gott ...guu va söt .....osv Sedan gick man igenom familjesituationerna, diverse andra ursöta klädesplagg och sedan var mötestiden slut.

Det här låter som en överdrift, men det är det inte. Så var det.
Det fanns strukturella problem i verksamheten, och när en organisation funkar dåligt blir det skitsnack, intriger, martyrskap osv. Vilket det också blev.
Varför ville man inte försöka lägga band på pladdret och försöka ha lite struktur i stället?
På mötena alltså.
Fanns det ett omedvetet motstånd att ta tag i de strukturella problemen och försöka lösa dem?
Tänkte man kanske att bara man är tillräckligt gullig mot varandra så löser det sig?
Undrar jag nu efteråt. Då var jag mest förvirrad, fattade ingenting.

Kvinnorna i min föräldrageneration ville inte heller lösa problem genom schyssta överenskommelser, vettiga kontrakt, logiskt. De gömde sig också lätt bakom traditionen om man efterlyste logiskt tänkande i kniviga situationer. För hade de gjort det hade de kanske förlorat ett viktigt redskap.... De hade inte kunnat utöva sin makt på det traditionella kvinnliga sättet: genom att manipulera, skuldbelägga och så....fast det hette ju kärlek och nu är jag lite elak, usch på mig! Men å andra sidan känner jag många människor som trots diverse terapier inte lyckas bli fria från den kroniska skuldkänslan som oftast är förknippad med relationen till modern. Mera sällan till fadern.

Jag tycker att kvinnor som inte vågar bryta sig loss från den traditionella kvinnorollen är lika tråkiga som män som inte kan annat än spotta och prata om sport och bilar.

Jag menar kvinnor som inte ser sina prinsessadrömmar...eller ser och gillar den.
Kvinnor som fortsätter att förminska sig själva till hjälplösa fnittriga varelser för att Prinsen kan känna sig stor, stark och smart, prinsessor som ägnar en stor del av sitt liv åt att objektifiera sig själva....kvinnor som måste bli mjuka och väna och klädsamt korkade för att väcka Prinsens beskyddardinsikter till liv...

Är det något fel med en stark Kvinna som tar för sig av livet, eller är det något fel med en Man som bejakar sin mänskliga sårbarhet - som vill ta hand om sina småbarn, som är mjuk och kan kommunicera på känsloplanet?
Är det något fel med ett samhälle där könen lär sig bra saker av varandra?

En prinsessa visar sig inte ensam på offentliga ställen. Det är fortfarande ytterst ovanligt att se en ensam kvinna på krogen eller en matrestaurang! År 2010.
Ursäkta att jag tjatar om detta, men speglar inte detta faktum något? Målet med jämställdheten är väl att båda könen är lika fria och autonoma?

Diskussioner om jämställdhet där könen anklagar varandra för förtryck tråkar ut mig.
Kulturen formas ju av oss alla. Resterna av den patriarkaliska ordningen hos oss kan inte bara skyllas på män. De flesta människor har blivit uppfostrade av sina mödrar. Kvinnor har m.a.o haft ett stort inflytande vad gäller att forma kulturen.
De gamla patriarkaliska strukturerna upprätthålls sålunda av både kvinnor och män.

Kan vi inte - i stället för att kasta skit på det motsatta könet - titta just på detta?
För båda könen förlorar på att vi inte hittar till varandra, inte kan mötas som människor.

söndag 18 april 2010

Ramar och strukturer

"Jag älskar ramar och strukturer. Ett tag tyckte jag att struktur var det vackraste ordet som fanns", sa en kompis till mig.

Låter det konstigt?

Hon har, precis som jag, spelat teater och tar skådespeleri som exempel. Pjäsens manus, de fastslagna scenerierna utgör ramen på scenen, och inom den ramen kan man i trygghet göra spännande äventyr och upptäckter - i det här fallet inom sig själv, i sina egna uttryck och känslor. Och då har man större svängrum än i vardagslivet.

Jag håller helt och hållet med henne. Scentanken är applicerbar även på andra områden i livet.
Det mänskliga sociala livet är fullt av överenskommelser - konventioner, men de flesta är outtalade och därför finns uttrymme för misstolkningar. För att inte överskrida de odefinierade kulturella ramarna måste man sätta upp ganska snäva gränser för sig själv.

Ett välfungerande kontrakt - dvs ett kontrakt som båda/alla parterna accepterat, och som ger så mycket individuell svängrum som möjligt är någonting väldigt bra och eftersträvansvärt, tänker jag.
Tydlighet.... trygghet.....respekt...
Och funkar inte kontraktet - om det inskränker på någons frihet eller liv... om kontraktet är snävt eller dumt, ja då ..kan man ändra på det. I samförstånd förstås.

Applicerbart i såväl uppfostran som i skolan.

När man började prata om individualiseringen av skolundervisningen i Sverige skedde sorgliga saker inom skolans värld, har jag hört. Jovisst, de flesta höll med om att eleverna lärde sig i olika takt, med olika metoder, och att den gamla katederundervisningen ur det perspektivet egentligen var absurd. Men hur skulle man göra? Hur kunde man se/bekräfta/hjälpa/inspirera 30 elever under ett lektionspass individuellt, var för sig? Även om man bildade grupper med elever med ungefär samma behov, intressen och förutsättningar så hann man ju ändå inte!!
Ville samhället knäcka lärarna för att bli av med dem eller vad var det frågan om? Undrade nog många lärare medan stressvetten rann. Samtidigt som en inre röst sade att en individualiserad undervisning är ett måste idag - hur man än vred och vände på det...

I några fall löste lärarna det så att de satte igång " eget arbete" för eleverna på lektionerna, sedan gick de ut och blundade. Eleverna hade det fritt och skönt, kanske drev de runt i skolan eller på stan eller gick hem....Det var inte frihet innanför tydliga ramar....kan man lugnt påstå. Det här smittade av sig på högre utbildningar också: på lärarhögskolan sa de studerande, de blivande lärarna för några år sedan, att de fick på tok för lite undervisning, nästan ingen alls. Man hade s.a.s satt förträngningen av problemet i system och sparade dessutom pengar på det sättet....Hoppas allt detta har blivit bättre nu.

Jag och en kollega till mig ville också pröva detta med att lämna katedern h-e-l-t , och nästan "abdikera" som lärare. Det var när jag jobbade på SFI . Vi blev någon typ av coacher i stället. Vi hade en grupp på 40 elever, massor med studiematerial, ett system med delmål och mål som varje elev kunde använda sig av, ett stort klassrum, och vi var två lärare - förlåt, coacher. Ingen katederundervisning, eleverna jobbade själva i sin egen takt och bestämde själva vad de skulle göra och i vilken ordning. Fritt.
Det var hemskt i början. Vi var tvungna att ha krismöten stup i ett, för så mycket avskydde våra elever denna metod.
En dag slog en kvinnlig elev som annars var mjuk och snäll näven i bordet och sa: - Jag vill veta vem som har hittat på sådana här dumheter!?!
Det blev ett krismöte förstås den gången också.

Men vi gav oss inte - vi utnyttjade vår charm, för de gillade oss, trots allt. Så de lämnade oss inte i sticket, våra elever, utan skakade på huvudet redan på morgonen när de kom in i klassrummet, men satte sig och fortsatte att jobba individuellt (vilket jävla ord, tyckte nog många och grimaserade i smyg när vi inte såg)

Successivt förstod min kollega och jag sedan detta: vi hade aldrig tidigare behövt så mycket KOLL på elevarbetet som nu för att detta skulle fungera, och vi hann ju naturligtvis inte vara på 40 platser samtidigt. Alltså: allt vilade på konceptet, systemet, ramarna, - de måste vara superklara för att kunna vara något att relatera till. Det där med att "Du vet ju vilka problem du har - eller vad du behöver eller vill jobba med och du är vuxen - gör det! Material finns det ju" Nej, det funkade inte alls! Vuxna är precis lika lata och bekväma som vilka elever som helst i visssa lägen - vuxna vill få feedback och bli sedda- vuxna vill att läraren vet vad han/hon gör etc.

Vi insåg detta: ramarna måste vara ganska snäva och pinsamt tydliga i början, men ändå sådana som tolererar den individuella takten, det egna sättet att komma fram till målet. Sedan kan ramarna vidgas, i samförstånd med eleven. Och ju större rörelsefrihet och eget ansvar, ju vidare ramar, desto viktigare med tydlighet.
Vi upptäckte att de riktigt, riktigt välfungerande ramarna kunde minska behovet av lärarens feedback, men det var viktigt att vi hade insyn i vad som pågick.

Vi kom igång till slut, det flöt på, och krismötena behövdes inte lika ofta. Ungefär halva gruppen gjorde t.o.m stora framsteg, hittade nya resurser och intressen hos sig själva, och till slut rent av trivdes med modellen. Vid terminens slut sa den andra hälften: "Visst, det var väl ok, men det är bättre när läraren bestämmer och alla gör samma sak den mesta tiden i alla fall."

Vi, lärarna, var också tveksamma till om vi ville göra om det här experimentet. Det här, liksom tidigare individualiseringsexperiment hade visat, att fifty-fifty -modellen funkar bäst åtminstone på SFI. Dvs. halva tiden individuellt, halva tiden gruppundervisning.
Gruppdynamiken spelar nog en ganska stor roll för en enskild elev, och det måste man också beakta. Dessutom kommer SFI- eleverna oftast från mer kollektivistiska kulturer och gruppen kan vara en trygghet som behövs i kaoset.
Det vi gjorde var ett pilotprojekt med en jätteklass, och hade säkert kunnat genomföras bättre, men det var en intressant och rolig erfarenhet trots allt motstånd vi fick handskas med.. ..Den största behållningen av projektet för mig personligen var just insikten om hur frihet och vettiga ramar hör ihop.

I nästa inlägg ska jag förklara varför jag tar upp detta tema nu. Det är inte pedagogiska frågor jag just nu har i huvet, utan något annat.

söndag 4 april 2010

Vad är gott och normalt? En naivists funderingar

Mitt förra inlägg har väckt tankar hos några som läst det, startat lite diskussion plus rört om det ytterligare i min egen hjärna - trevligt!!
Min avsikt var nog att titta på hur onormala mina "onormaliteter" egentligen var. Hur lätt får man en diagnos? Och hur ser normaliteten egentligen ut om man tar bort onormaliteterna.

Dana Jergefelt (danajergefelt.com) har skrivit om faran med att ställa diagnoser till höger och vänster, "amatördiagnostisera" vilket man ju lätt gör efter att ha läst om symtomen eller hört om dem. Man kan få på sig "diagnosglasögon" s.a.s oavsett om man vill eller inte. Hon resonerar mycket klokt om detta, Dana. Och berättar dessutom en gripande historia som har med diagnoser att göra.

Jag ville också glänta på dörren till den stora existentiella frågan "hur ska man vara (typ)?" dvs är det ett tecken på att man är en god människa om man är normal? Det känns nämligen ibland, att en hysterisk anpassning till majoritetsnormen inte nödvändigtvis behöver vara någonting gott. Det visar ju Bjästa, Knutby, hederskulturerna och hela världshistorien.

Igår när jag var på stan, på Drottninggatan, blev jag knuffad och nästan påbucklad
några gånger för att jag gick så långsamt. Jag vet inte alltid exakt vart jag är på väg ens på Drottninggatan, utan stannar då och då, tittar, strosar, väntar på en impuls att titta närmare på något jag ser i skyltfönstren, en impuls att gå in i en affär för att stegen styr dit.....

Åhh, det funkar mindre bra på en hektisk shoppinggata.

Jag kan lugnt konstatera att jag tillhörde en minoritet - alla andra gick målmedvetet, snabbt. De flesta verkade veta till vilken affär de var på väg, kanske visste de precis vad de skulle ha och de hade bråttom.

Hm. Har en sådan som jag egentligen någon rätt att vara på en shoppinggata? ...jag kan ju utgöra en direkt fara...ungefär som en bil som kör 50 km /tim på en motorväg...många blir dessutom irriterade och stressade av en sådan som jag, och det kan ju hända olyckor när någon blockerar flödet...

Men...

Men om jag nu skulle försöka anpassa mig till majoriteten i det här fallet så skulle jag kanske riskera att bli sjuk av stress.. som ju många är...plus att jag skulle behöva konsumera mer kläder, prylar.... det är klart, det ska man ju göra om man är normal....
Och skulle jag bli en riktigt normal människa, så skulle jag konsumera så mycket att jag vore tvungen att kasta mig in i "ha-kulturens" karusell.... som kan leda till girighet och så....

Jag tycker jag tjänar livet och miljön på ett bättre sätt om jag avstår från den karusellen.

Men jag bör nog hålla mig borta från affärscentrum i hektiska storstäder.

Jag cyklar också långsamt, alltid. För att jag vill n-j-u-t-a av allt jag gör - även cyklandet - speciellt cyklandet. Det kan hända att jag inte alltid far framåt precis spikrakt...jag kanske ser en söt hund på höger eller vänster sida, eller beundrar himmelen och solen.
En gång svischade en arg dam förbi mig på sin cykel. Hon hade en smal cykelhjälm och en cykel med smala däck. Hennes ögon blixtrade av ilska, hon vände sig mot mig och väste: - Hur kan man cykla på det där sättet?!! Det var obehagligt. Jag kände mig avvikande, dum och till och med farlig.
Vilket jag ju var...för den andra, mer jäktade damen.

Andra avvikare.... homosexuella då? som få lida så mycket på grund av sin läggning. I vissa länder anses de vara så farliga att de måste fängslas eller dödas. På vilket sätt, undrar jag nu ur ett barns perspektiv, är de farliga? De jag känner eller känner till är i alla fall fredligt sinnade människor och inga jägartyper. Såvitt jag vet finns det ingen offensiv gaykultur som hotar andras existens. Ändå retar de "majoriteten" överallt på jorden och straffas på olika sätt, misshandlas, förföljs. Den "normala" majoriteten är inte livsbejakande och god då alls utan tvärtom.

För att inte tala om sådana kvinnor i djupt patriarkala kulturer som inte vill anpassa sig till normen - herregud! De som vill förvalta den gåva (livet) de fått på det sätt de själva vill. Det brukar reta både kvinnor och män i den förhärskande normaliteten så mycket att de till slut handlar mycket ondskefullt mot dessa avvikare. De som inte följde normen.

Eller ungdomar som försvarar djurens rätt att slippa lidande för vår fåfängas skull.
De betraktas som ligister och huliganer av den vuxna normaliteten.

Eller de miljöaktivister som för länge, länge sedan varnade för miljöhotet och blev stämplade som naiva flummare, halvpsykotiska ufon.

Eller de som ifrågasätter självklarheten i en ständig ekonomisk tillväxt. Naiva utopister. Lever i det blå.
Och så vidare.
Och så vidare..

onsdag 31 mars 2010

Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?

Jag känner mig ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken... Ändå vet jag att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. "Utan Du inget Jag" (Buber) osv.
Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken...
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från "neuronormaliteten" och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet...adhd.... aspergers syndrom...borderline....autism...damp...
Jovisst..kände igen mig på många ställen....upptäckte att jag lugnt kan betrakta mig som neuro-onormal.... Kriterierna är ju rätt så konkret formulerade, så det är lätt.

Exempel:

Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Autism av något slag.
Jag har svårt för kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/disakuteras, speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad tycker nog många...vill inte släppa temat...folk blir oroliga och vill gå.... Jag blir m.a.o lätt besatt när något verkligen intresserar mig. Dålig impulskontroll. Båda sist nämnda diagnoserna, tror jag.

Jag dansar som en galning på fester - ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att bryta av det utdragna, försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. "Ofta begåvade i något specialområde" stod det om aspergare. Alltså aspergers syndrom.

Jag vill inte lyssna på musik på hög volym eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänsligheten kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en vacker och harmonisk omgivning och tjatar om fönsterbord om utsikten är ok. Solklart. Aspergers syndrom.

Ibland har jag svårt att bestämma mig. "Aftonbladet eller Expressen" så att säga. Eller: vilken väg är vackrast? Är det ett tecken på borderline kanske? Enligt en närstående expert kan det handla om adhd..

Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är. Jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt....Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så...men den traditionella kvinnorollen gillar jag inte. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så har mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter. På restaurang, trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett litet, litet fåtal t.o.m i en stor stad som Stockholm som gör det. Har i alla fall inte sett några andra. Så det måste vara en allvarlig avvikelse. Det är nog så att (normala) kvinnor är utpräglade flockvarelser, trivs tillsammans, (normala) kvinnor mår dåligt av att äta ensamma på offentliga platser. Det finns nog i vår nedärvda biologi verkar det som. Minst asperger, kanske till och med schitsoid (världsfrånvänd). Jag alltså.

Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag känner så. Jag hälsar inte alltid genom att kramas. (Så gjorde ingen i min uppväxtmiljö, inte ens inom familjen. Kommer alltså från en autistisk familj/kultur). Jag kramar gärna en vän som jag träffar efter en lång tid. Eller något annat, när jag s.a.s känner varma känslor, när det känns naturligt. Jag gillar fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.

Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Påpekar obekväma fakta så att gruppen blir generad. Autism av något slag, kanske...adhd.

Jag slutar ibland att lyssna på orden som kommer ur en människas mun och börjar lyssna på något annat...dvs vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Allvarligt. Adhd, damp.

Åhh...så många olika...Vad många hinder i min hjärna...för att jag skulle kunna klassas som en helt fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige.

Jag kom på en ytterligare avvikelse från normen: jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p.g.a min okunskap om räntor, sparande, pensioner...Jag blir fruktansvärt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer nog att bli rejält fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog: "har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag". Alltså flera diagnoser.

Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig?
Eller försöka bli normal?
Hm....vet inte. Känns att normaliteten börjar bli trång...att den har krympt på sistone...i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t.ex av alla roliga excentriker...numera tänker man kanske på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt...varför älskar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Salvador Dali...andra "galna" konstnärer...alla nämnda plus många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar? Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?

De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskorna måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de inte stå ut. De mår säkert också ganska bra.

Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur kan bli farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen...det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten. För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som ens samvete kanske undrar över vad gäller gruppens moral. Man ska ju inte stöta sig med någon...lika bra att knipa käft...och hålla med de andra.

Som i Bjästa. Där t.o.m prästen trivdes i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad att han fegade och svek ett våldtaget barn, en 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen för att våldtäktsmannen hade bättre social status i bygemenskapen! Det är svårt att tro att det verkligen är sant. Och det som hände i idyllen har ju klankulturers, hederskulturers struktur.

Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn... Vill i alla fall tänka själv.