Inspirerad av Kerstin Thorvall

Två saker som jag retat mig på idag.

1. "Kerstin Thorvall betedde sig delvis som en man. Hon var väldigt modig. " säger Stina
Dabrowski i DN idag.

Om det inte är farligt så är det ju naturligtvis inte modigt.
Men eftersom det var farligt så var det modigt.
Och det var ju farligt. Att utmana på det sättet som hon gjorde. Knulla runt och dansa runt fast hon var kvinna och mor. Kritisera sin egen mor. Bete sig som en karl. Att Ulf Lundell berättade om sina sexuella upplevelser med unga kvinnor - ja, det var väl inget märkvärdigt, men att hon gjorde det, kvinna och mor - berättade om sina sexäventyr med unga män....det var.... inte okej.
Hennes bok väckte avsky och bestörtning.
Knulltant.

Det var förstås för länge sedan.

Men jag vet inte om det har hänt så värst mycket på den punkten sedan dess. Jag menar - får vi kvinnor bete oss som män om vi har lust? För omgivningen, och framför allt för oss själva. Får man verkligen ta för sig, utmana den gamla kvinnorollen i vår kultur?

Jag tänker att det är ofta är snarare/mer vi kvinnor än män som sätter upp hinder för oss själva och på så sätt för vidare de gamla strukturerna. Och påstår sedan att det är män som förtrycker. (Kvinnor som inte är som Kerstin Thorvall var.) Gäller för många kulturer, antar jag, på sätt och vis.

Läste journalisten Dilsa Demirbag-Stens självbiografi nyligen. Hon och hennes familj flyttade från det turkiska Kurdistan till Sverige när Dilsa var 6 år.
Hennes historia visar samma sak som många representanter från patriarkaliska kulturer berättar om, nämligen att det ofta är kvinnor som är låsta vid traditionen. Dilsas mamma ville tvinga Dilsa att gifta sig med en avlägsen släkting som hon aldrig hade träffat. Hon skulle förlova sig med denne unge man när hon var 15 år. Mamman gjorde allt för att få igenom sin vilja. Det var hennes sista chans att upprätta sin heder som mor och kvinna efter den förnedrande tillvaron som invandrare i Sverige. Hon kände att hennes uppgift som mor var att föra traditionen vidare. Att Dilsas pappa vär kommunist och kritisk till de gamla traditionella kulturreglerna räddade Dilsa från äktenskapet. Han, fadern var emot hela arrangemanget och Dilsa slapp till slut gifta sig mot sin vilja.
Deras historia är förvisso lite speciell i och med att fadern så starkt tog avstånd från sin kultur och tradition. Mamman är mycket ångerfull idag vad gäller detta som hände för länge sedan, berättade Dilsa D-S i en TV-intervju.

Jag har också hört att det ofta är så i kulturer med könstympning av flickor, att det är mest kvinnor, mödrar, far- och mormödrar som är mest angelägna om att de små flickorna i deras familjer ska könstympas. Männen rycker ofta på axlarna vid frågan om flickornas omskärelses nödvändighet, men kvinnorna driver på. Det har jag hört berättas vid några tillfällen.

Jag har också läst flera artiklar där ungdomar från hederskulturer bekräftar att det är kvinnorna som är aktivast när det gäller att skydda döttrars heder. De spionerar, skvallrar, intrigerar....låter sedan fäderna eller sönerna verkställa straffet.

2. Det andra som jag retade mig på idag när jag var i bokhandeln, det var en bok med en titel:
Kvinnor som tänker för mycket (Av en kvinnlig författare)

Fast - det enda rimliga är nog att tro att titeln var en provokation. Jag väljer att tro det och ska nog ta en nyfiken titt i boken.

Det finns många försvarare av den "sanna" kvinnligheten. "Kvinnor ska väl inte bli som män" och så.
Definiera vad en kvinna är förutom anatomin! Vad är sann kvinnlighet? Är det något fel på män förresten?

På ett jobb för ett antal år sedan hade vi ett stort behov av möten. Verksamheten var kaotisk och vi hade verkligen behövt jobba fram en bättre organisation. Massor med problem att diskutera och lösa. Vi hade möten, jovisst. Vi tjejer, det var bara tjejer. Problemet var bara att man pratade om allt annat än det vi skulle prata om:
- Gud vilken söt blus!? VAR har du köpt den?!Lägg av - var den så billig? Vet ni vad vi åt igår till middag? Guu va gott ...guu va söt .....osv Sedan gick man igenom familjesituationerna, diverse andra ursöta klädesplagg och sedan var mötestiden slut.

Det här låter som en överdrift, men det är det inte. Så var det.
Det fanns strukturella problem i verksamheten, och när en organisation funkar dåligt blir det skitsnack, intriger, martyrskap osv. Vilket det också blev.
Varför ville man inte försöka lägga band på pladdret och försöka ha lite struktur i stället?
På mötena alltså.
Fanns det ett omedvetet motstånd att ta tag i de strukturella problemen och försöka lösa dem?
Tänkte man kanske att bara man är tillräckligt gullig mot varandra så löser det sig?
Undrar jag nu efteråt. Då var jag mest förvirrad, fattade ingenting.

Kvinnorna i min föräldrageneration ville inte heller lösa problem genom schyssta överenskommelser, vettiga kontrakt, logiskt. De gömde sig också lätt bakom traditionen om man efterlyste logiskt tänkande i kniviga situationer. För hade de gjort det hade de kanske förlorat ett viktigt redskap.... De hade inte kunnat utöva sin makt på det traditionella kvinnliga sättet: genom att manipulera, skuldbelägga och så....fast det hette ju kärlek och nu är jag lite elak, usch på mig! Men å andra sidan känner jag många människor som trots diverse terapier inte lyckas bli fria från den kroniska skuldkänslan som oftast är förknippad med relationen till modern. Mera sällan till fadern.

Jag tycker att kvinnor som inte vågar bryta sig loss från den traditionella kvinnorollen är lika tråkiga som män som inte kan annat än spotta och prata om sport och bilar.

Jag menar kvinnor som inte ser sina prinsessadrömmar...eller ser och gillar den.
Kvinnor som fortsätter att förminska sig själva till hjälplösa fnittriga varelser för att Prinsen kan känna sig stor, stark och smart, prinsessor som ägnar en stor del av sitt liv åt att objektifiera sig själva....kvinnor som måste bli mjuka och väna och klädsamt korkade för att väcka Prinsens beskyddardinsikter till liv...

Är det något fel med en stark Kvinna som tar för sig av livet, eller är det något fel med en Man som bejakar sin mänskliga sårbarhet - som vill ta hand om sina småbarn, som är mjuk och kan kommunicera på känsloplanet?
Är det något fel med ett samhälle där könen lär sig bra saker av varandra?

En prinsessa visar sig inte ensam på offentliga ställen. Det är fortfarande ytterst ovanligt att se en ensam kvinna på krogen eller en matrestaurang! År 2010.
Ursäkta att jag tjatar om detta, men speglar inte detta faktum något? Målet med jämställdheten är väl att båda könen är lika fria och autonoma?

Diskussioner om jämställdhet där könen anklagar varandra för förtryck tråkar ut mig.
Kulturen formas ju av oss alla. Resterna av den patriarkaliska ordningen hos oss kan inte bara skyllas på män. De flesta människor har blivit uppfostrade av sina mödrar. Kvinnor har m.a.o haft ett stort inflytande vad gäller att forma kulturen.
De gamla patriarkaliska strukturerna upprätthålls sålunda av både kvinnor och män.

Kan vi inte - i stället för att kasta skit på det motsatta könet - titta just på detta?
För båda könen förlorar på att vi inte hittar till varandra, inte kan mötas som människor.

Ramar och strukturer

"Jag älskar ramar och strukturer. Ett tag tyckte jag att struktur var det vackraste ordet som fanns", sa en kompis till mig.

Låter det konstigt?

Hon har, precis som jag, spelat teater och tar skådespeleri som exempel. Pjäsens manus, de fastslagna scenerierna utgör ramen på scenen, och inom den ramen kan man i trygghet göra spännande äventyr och upptäckter - i det här fallet inom sig själv, i sina egna uttryck och känslor. Och då har man större svängrum än i vardagslivet.

Jag håller helt och hållet med henne. Scentanken är applicerbar även på andra områden i livet.
Det mänskliga sociala livet är fullt av överenskommelser - konventioner, men de flesta är outtalade och därför finns uttrymme för misstolkningar. För att inte överskrida de odefinierade kulturella ramarna måste man sätta upp ganska snäva gränser för sig själv.

Ett välfungerande kontrakt - dvs ett kontrakt som båda/alla parterna accepterat, och som ger så mycket individuell svängrum som möjligt är någonting väldigt bra och eftersträvansvärt, tänker jag.
Tydlighet.... trygghet.....respekt...
Och funkar inte kontraktet - om det inskränker på någons frihet eller liv... om kontraktet är snävt eller dumt, ja då ..kan man ändra på det. I samförstånd förstås.

Applicerbart i såväl uppfostran som i skolan.

När man började prata om individualiseringen av skolundervisningen i Sverige skedde sorgliga saker inom skolans värld, har jag hört. Jovisst, de flesta höll med om att eleverna lärde sig i olika takt, med olika metoder, och att den gamla katederundervisningen ur det perspektivet egentligen var absurd. Men hur skulle man göra? Hur kunde man se/bekräfta/hjälpa/inspirera 30 elever under ett lektionspass individuellt, var för sig? Även om man bildade grupper med elever med ungefär samma behov, intressen och förutsättningar så hann man ju ändå inte!!
Ville samhället knäcka lärarna för att bli av med dem eller vad var det frågan om? Undrade nog många lärare medan stressvetten rann. Samtidigt som en inre röst sade att en individualiserad undervisning är ett måste idag - hur man än vred och vände på det...

I några fall löste lärarna det så att de satte igång " eget arbete" för eleverna på lektionerna, sedan gick de ut och blundade. Eleverna hade det fritt och skönt, kanske drev de runt i skolan eller på stan eller gick hem....Det var inte frihet innanför tydliga ramar....kan man lugnt påstå. Det här smittade av sig på högre utbildningar också: på lärarhögskolan sa de studerande, de blivande lärarna för några år sedan, att de fick på tok för lite undervisning, nästan ingen alls. Man hade s.a.s satt förträngningen av problemet i system och sparade dessutom pengar på det sättet....Hoppas allt detta har blivit bättre nu.

Jag och en kollega till mig ville också pröva detta med att lämna katedern h-e-l-t , och nästan "abdikera" som lärare. Det var när jag jobbade på SFI . Vi blev någon typ av coacher i stället. Vi hade en grupp på 40 elever, massor med studiematerial, ett system med delmål och mål som varje elev kunde använda sig av, ett stort klassrum, och vi var två lärare - förlåt, coacher. Ingen katederundervisning, eleverna jobbade själva i sin egen takt och bestämde själva vad de skulle göra och i vilken ordning. Fritt.
Det var hemskt i början. Vi var tvungna att ha krismöten stup i ett, för så mycket avskydde våra elever denna metod.
En dag slog en kvinnlig elev som annars var mjuk och snäll näven i bordet och sa: - Jag vill veta vem som har hittat på sådana här dumheter!?!
Det blev ett krismöte förstås den gången också.

Men vi gav oss inte - vi utnyttjade vår charm, för de gillade oss, trots allt. Så de lämnade oss inte i sticket, våra elever, utan skakade på huvudet redan på morgonen när de kom in i klassrummet, men satte sig och fortsatte att jobba individuellt (vilket jävla ord, tyckte nog många och grimaserade i smyg när vi inte såg)

Successivt förstod min kollega och jag sedan detta: vi hade aldrig tidigare behövt så mycket KOLL på elevarbetet som nu för att detta skulle fungera, och vi hann ju naturligtvis inte vara på 40 platser samtidigt. Alltså: allt vilade på konceptet, systemet, ramarna, - de måste vara superklara för att kunna vara något att relatera till. Det där med att "Du vet ju vilka problem du har - eller vad du behöver eller vill jobba med och du är vuxen - gör det! Material finns det ju" Nej, det funkade inte alls! Vuxna är precis lika lata och bekväma som vilka elever som helst i visssa lägen - vuxna vill få feedback och bli sedda- vuxna vill att läraren vet vad han/hon gör etc.

Vi insåg detta: ramarna måste vara ganska snäva och pinsamt tydliga i början, men ändå sådana som tolererar den individuella takten, det egna sättet att komma fram till målet. Sedan kan ramarna vidgas, i samförstånd med eleven. Och ju större rörelsefrihet och eget ansvar, ju vidare ramar, desto viktigare med tydlighet.
Vi upptäckte att de riktigt, riktigt välfungerande ramarna kunde minska behovet av lärarens feedback, men det var viktigt att vi hade insyn i vad som pågick.

Vi kom igång till slut, det flöt på, och krismötena behövdes inte lika ofta. Ungefär halva gruppen gjorde t.o.m stora framsteg, hittade nya resurser och intressen hos sig själva, och till slut rent av trivdes med modellen. Vid terminens slut sa den andra hälften: "Visst, det var väl ok, men det är bättre när läraren bestämmer och alla gör samma sak den mesta tiden i alla fall."

Vi, lärarna, var också tveksamma till om vi ville göra om det här experimentet. Det här, liksom tidigare individualiseringsexperiment hade visat, att fifty-fifty -modellen funkar bäst åtminstone på SFI. Dvs. halva tiden individuellt, halva tiden gruppundervisning.
Gruppdynamiken spelar nog en ganska stor roll för en enskild elev, och det måste man också beakta. Dessutom kommer SFI- eleverna oftast från mer kollektivistiska kulturer och gruppen kan vara en trygghet som behövs i kaoset.
Det vi gjorde var ett pilotprojekt med en jätteklass, och hade säkert kunnat genomföras bättre, men det var en intressant och rolig erfarenhet trots allt motstånd vi fick handskas med.. ..Den största behållningen av projektet för mig personligen var just insikten om hur frihet och vettiga ramar hör ihop.

I nästa inlägg ska jag förklara varför jag tar upp detta tema nu. Det är inte pedagogiska frågor jag just nu har i huvet, utan något annat.

Vad är gott och normalt? En naivists funderingar

Mitt förra inlägg har väckt tankar hos några som läst det, startat lite diskussion plus rört om det ytterligare i min egen hjärna - trevligt!!
Min avsikt var nog att titta på hur onormala mina "onormaliteter" egentligen var. Hur lätt får man en diagnos? Och hur ser normaliteten egentligen ut om man tar bort onormaliteterna.

Dana Jergefelt (danajergefelt.com) har skrivit om faran med att ställa diagnoser till höger och vänster, "amatördiagnostisera" vilket man ju lätt gör efter att ha läst om symtomen eller hört om dem. Man kan få på sig "diagnosglasögon" s.a.s oavsett om man vill eller inte. Hon resonerar mycket klokt om detta, Dana. Och berättar dessutom en gripande historia som har med diagnoser att göra.

Jag ville också glänta på dörren till den stora existentiella frågan "hur ska man vara (typ)?" dvs är det ett tecken på att man är en god människa om man är normal? Det känns nämligen ibland, att en hysterisk anpassning till majoritetsnormen inte nödvändigtvis behöver vara någonting gott. Det visar ju Bjästa, Knutby, hederskulturerna och hela världshistorien.

Igår när jag var på stan, på Drottninggatan, blev jag knuffad och nästan påbucklad
några gånger för att jag gick så långsamt. Jag vet inte alltid exakt vart jag är på väg ens på Drottninggatan, utan stannar då och då, tittar, strosar, väntar på en impuls att titta närmare på något jag ser i skyltfönstren, en impuls att gå in i en affär för att stegen styr dit.....

Åhh, det funkar mindre bra på en hektisk shoppinggata.

Jag kan lugnt konstatera att jag tillhörde en minoritet - alla andra gick målmedvetet, snabbt. De flesta verkade veta till vilken affär de var på väg, kanske visste de precis vad de skulle ha och de hade bråttom.

Hm. Har en sådan som jag egentligen någon rätt att vara på en shoppinggata? ...jag kan ju utgöra en direkt fara...ungefär som en bil som kör 50 km /tim på en motorväg...många blir dessutom irriterade och stressade av en sådan som jag, och det kan ju hända olyckor när någon blockerar flödet...

Men...

Men om jag nu skulle försöka anpassa mig till majoriteten i det här fallet så skulle jag kanske riskera att bli sjuk av stress.. som ju många är...plus att jag skulle behöva konsumera mer kläder, prylar.... det är klart, det ska man ju göra om man är normal....
Och skulle jag bli en riktigt normal människa, så skulle jag konsumera så mycket att jag vore tvungen att kasta mig in i "ha-kulturens" karusell.... som kan leda till girighet och så....

Jag tycker jag tjänar livet och miljön på ett bättre sätt om jag avstår från den karusellen.

Men jag bör nog hålla mig borta från affärscentrum i hektiska storstäder.

Jag cyklar också långsamt, alltid. För att jag vill n-j-u-t-a av allt jag gör - även cyklandet - speciellt cyklandet. Det kan hända att jag inte alltid far framåt precis spikrakt...jag kanske ser en söt hund på höger eller vänster sida, eller beundrar himmelen och solen.
En gång svischade en arg dam förbi mig på sin cykel. Hon hade en smal cykelhjälm och en cykel med smala däck. Hennes ögon blixtrade av ilska, hon vände sig mot mig och väste: - Hur kan man cykla på det där sättet?!! Det var obehagligt. Jag kände mig avvikande, dum och till och med farlig.
Vilket jag ju var...för den andra, mer jäktade damen.

Andra avvikare.... homosexuella då? som få lida så mycket på grund av sin läggning. I vissa länder anses de vara så farliga att de måste fängslas eller dödas. På vilket sätt, undrar jag nu ur ett barns perspektiv, är de farliga? De jag känner eller känner till är i alla fall fredligt sinnade människor och inga jägartyper. Såvitt jag vet finns det ingen offensiv gaykultur som hotar andras existens. Ändå retar de "majoriteten" överallt på jorden och straffas på olika sätt, misshandlas, förföljs. Den "normala" majoriteten är inte livsbejakande och god då alls utan tvärtom.

För att inte tala om sådana kvinnor i djupt patriarkala kulturer som inte vill anpassa sig till normen - herregud! De som vill förvalta den gåva (livet) de fått på det sätt de själva vill. Det brukar reta både kvinnor och män i den förhärskande normaliteten så mycket att de till slut handlar mycket ondskefullt mot dessa avvikare. De som inte följde normen.

Eller ungdomar som försvarar djurens rätt att slippa lidande för vår fåfängas skull.
De betraktas som ligister och huliganer av den vuxna normaliteten.

Eller de miljöaktivister som för länge, länge sedan varnade för miljöhotet och blev stämplade som naiva flummare, halvpsykotiska ufon.

Eller de som ifrågasätter självklarheten i en ständig ekonomisk tillväxt. Naiva utopister. Lever i det blå.
Och så vidare.
Och så vidare..

Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?

Jag känner mig ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken... Ändå vet jag att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. "Utan Du inget Jag" (Buber) osv.
Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken...
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från "neuronormaliteten" och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet...adhd.... aspergers syndrom...borderline....autism...damp...
Jovisst..kände igen mig på många ställen....upptäckte att jag lugnt kan betrakta mig som neuro-onormal.... Kriterierna är ju rätt så konkret formulerade, så det är lätt.

Exempel:

Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Autism av något slag.
Jag har svårt för kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/disakuteras, speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad tycker nog många...vill inte släppa temat...folk blir oroliga och vill gå.... Jag blir m.a.o lätt besatt när något verkligen intresserar mig. Dålig impulskontroll. Båda sist nämnda diagnoserna, tror jag.

Jag dansar som en galning på fester - ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att bryta av det utdragna, försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. "Ofta begåvade i något specialområde" stod det om aspergare. Alltså aspergers syndrom.

Jag vill inte lyssna på musik på hög volym eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänsligheten kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en vacker och harmonisk omgivning och tjatar om fönsterbord om utsikten är ok. Solklart. Aspergers syndrom.

Ibland har jag svårt att bestämma mig. "Aftonbladet eller Expressen" så att säga. Eller: vilken väg är vackrast? Är det ett tecken på borderline kanske? Enligt en närstående expert kan det handla om adhd..

Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är. Jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt....Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så...men den traditionella kvinnorollen gillar jag inte. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så har mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter. På restaurang, trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett litet, litet fåtal t.o.m i en stor stad som Stockholm som gör det. Har i alla fall inte sett några andra. Så det måste vara en allvarlig avvikelse. Det är nog så att (normala) kvinnor är utpräglade flockvarelser, trivs tillsammans, (normala) kvinnor mår dåligt av att äta ensamma på offentliga platser. Det finns nog i vår nedärvda biologi verkar det som. Minst asperger, kanske till och med schitsoid (världsfrånvänd). Jag alltså.

Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag känner så. Jag hälsar inte alltid genom att kramas. (Så gjorde ingen i min uppväxtmiljö, inte ens inom familjen. Kommer alltså från en autistisk familj/kultur). Jag kramar gärna en vän som jag träffar efter en lång tid. Eller något annat, när jag s.a.s känner varma känslor, när det känns naturligt. Jag gillar fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.

Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Påpekar obekväma fakta så att gruppen blir generad. Autism av något slag, kanske...adhd.

Jag slutar ibland att lyssna på orden som kommer ur en människas mun och börjar lyssna på något annat...dvs vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Allvarligt. Adhd, damp.

Åhh...så många olika...Vad många hinder i min hjärna...för att jag skulle kunna klassas som en helt fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige.

Jag kom på en ytterligare avvikelse från normen: jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p.g.a min okunskap om räntor, sparande, pensioner...Jag blir fruktansvärt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer nog att bli rejält fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog: "har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag". Alltså flera diagnoser.

Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig?
Eller försöka bli normal?
Hm....vet inte. Känns att normaliteten börjar bli trång...att den har krympt på sistone...i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t.ex av alla roliga excentriker...numera tänker man kanske på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt...varför älskar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Salvador Dali...andra "galna" konstnärer...alla nämnda plus många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar? Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?

De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskorna måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de inte stå ut. De mår säkert också ganska bra.

Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur kan bli farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen...det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten. För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som ens samvete kanske undrar över vad gäller gruppens moral. Man ska ju inte stöta sig med någon...lika bra att knipa käft...och hålla med de andra.

Som i Bjästa. Där t.o.m prästen trivdes i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad att han fegade och svek ett våldtaget barn, en 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen för att våldtäktsmannen hade bättre social status i bygemenskapen! Det är svårt att tro att det verkligen är sant. Och det som hände i idyllen har ju klankulturers, hederskulturers struktur.

Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn... Vill i alla fall tänka själv.

söndagar - lat eller mask?

Jag har alltid tyckt illa om söndagar.
Vet inte varför. Riktigt.
Det kan ha att göra med att min mor var sur på söndagar när jag var barn. Säg söndag och jag ser henne stående vid diskbänken, skalande potatis, med papiljotter i håret, och en nylonsjal stramt knuten över dem...med bister min....och så lyssnade hon på gudstjänsten i radion. Jag hatar radiogudstjänster...även om jag vore förlamad så skulle jag ta mig fram till radion för att stänga av/byta kanal om jag hörde det.
Vore jag förlamad och inte kunde stänga av skulle nog Gud hjälpa mig, för Gud är nog både klok och nådig.

Hon var alltid sur och grinig där hon stod där på söndagar och skalade potatis, min mor....herregud vad jag hatar att skala potatis....

Undrar varför hon var sur?
Kanske avskydde hon också att skala potatis.
Kanske avskydde hon söndagar och denna förbannade stek som skulle lagas fast hon egentligen inte hade lust...

Undrar vad hon hade gjort hellre?

Antar att hon aldrig ens funderade på sådant. För henne fanns helt enkelt inget annat än papiljotter, nylonsjal, potatismos och karelsk stek som livsinnehåll på söndagar...och den där gudstjänsten förstås...
Inte hade hon ju levt ett liv som gjorde det möjligt för henne att fantisera om en bra film, en konsert, att spela eller se teater...att föra intressanta samtal med någon intressant person, att flörta med en omöjlig, spännande man på ett fik....

I hennes värld tröstade man sig inte med fantasier om förströelser, man stod inte en söndagsförmiddag och drömde om upplevelser, spännande möten, kickar....

Livskvalitet, det var Anständighet och Trygghet. Punkt.

Bara losers lagade något annat än stek på söndagar, och bra människor hade en relation med kyrkan...

....tror jag...fast vad vet jag....
...vad vet jag vilka nattliga upplevelser hon mindes och tänkte på där hon stod vid diskbaljan...hm..

....kanske var hon bister och låtsades vara sur för att hon hade så dåligt samvete för att hon haft så trevligt dvs syndigt på natten ....med min far alltså....
och därav gudstjänsten....bedjan om absolution, den strama duken över papiljotterna (aj, vad ont de måste ha gjort med taggar och spännen...) och den strängt bistra minen... självstraff...späkelse...
....kanske hade hon sådana själsliga kval av sina nattliga nöjen att hon faktiskt var bister, plågad av en inre moralisk röst som inte alls tillät sådant. Ansiktet drogs ihop till en sträng anklagelse mot allt som inte var prästen och den psalmbölande församlingen i gudstjänsten i radion...

..vem vet.. ... vem vet... ?

Och vad vet jag egentligen om hennes tankar och fantasier? Inte ett skvatt.

Nej, inte vet jag, men sur var hon. Eller såg ut i alla fall. Verkade. Sur och bister!

Det är kanske därför inget, absolut inget kan ta bort min känsla av tristess på söndagar. Sön Dagar. Men det lättar lite mot kvällen.
På kvällen är det mycket lättare att låtsas att det inte är söndag än på dagen. På dagtid hjälper fan ingenting!!

Min mor vilade efter söndagsmiddagen, efter steken, tillsammans med min far.
Då kunde det hända att han kittlade henne och då blev det ju skratt. Men det hände inte alls varje söndag. Men det hände ibland. Och då slappnade hon nog av. Hela familjen slappnade av.

Efter tuppluren tog hon av papiljotterna och kammade håret fint och började vänta på gäster. Det kom ofta gäster på söndagskvällar. Vilka, det visste man aldrig - man ringde liksom inte och anmälde i förväg...det fanns ju inte ens telefoner ...

Hur som helst...om vi hade tur och fick gäster på besök så försvann grinigheten helt till slut.
Det var Lyckan... Den kom alltså på kvällen. Men sönDagarna var hemska!!

Ikväll ska jag gå på födelsedagskalas hos två konstnärer.
En bättre söndagsaktivitet finns knappast för min del.

Om min söndagsleda har med mitt ursprung att göra, så förstår man ju lätt varför det är den bästa medicinen, alltså besöket ikväll...

I min barndom var konst, litteratur, film, teater och sådant något så främmande att det var direkt pinsamt, fånigt, och dessutom fel, syndigt...Hade man fritid så skulle man göra nytta. Sopa golv till exempel. Skala potatis. Gå ut med slaskhinken.

Trist, trist, grått, surt...

Att läsa böcker...ja...t.ex jag fick ju göra det men på något sätt hade jag dåligt samvete för det, det VAR INTE helt okej....om det inte var läxböcker...

Hemma hos mina konstnärsvänner är det så underbart tvärtom! Man "syndar" om man inte söker det konstnärliga inom sig....fast så säger de inte förstås, för de är så , snälla och toleranta...

Med all respekt för mina föräldrars sätt att rätta sig efter sina livsvillkor konstaterar jag att jag älskar miljöer där man till och med kan anses lat om man gör nytta....

Det är ju idag möjligt att bli betraktad som flitig om man tar reda på vem man är...vilka sidor livet har begåvat en med...vilka konstnärliga uttryck man besitter, vilka andliga dimensioner man kan upptäcka överallt....om man anstränger sig för att se vilken skönhet som finns...

Det är ok att ägna sig åt personlig utveckling...det är ok att söka svaret till den exstentiella frågan inom sig själv....det är t.o.m flitigt och bra.

Mitt arbetarklasshjärta bultar kluvet och lite hotfullt efter dessa syndiga rader....min panna har lite ångestsvett och jag befarar att t.o.m Gud rynkar på sin panna - om hen har...och att alla världens arbetarsjälar, såväl levande och döda kommer att vända ryggen till mig, för gott.

Men nu struntar jag i det ändå.

Ikväll blir det inte Livskvalitet = Anständighet + Trygghet (LAT) direkt, utan snarare
Mera Anständighet genom Sökande i Konsten (MASK)
Hihi...

P.S. Numera sjunger min mor i kör och är alltid glad som en lärka efteråt...Hon behöver aldrig göra nyttiga saker om hon inte vill...hemhjälpen kommer och städar och så... Hon kan äta gratis på restaurang varje dag om hon vill och hon gör det ganska ofta. Hon verkar verkligen njuta av sitt onyttiga liv, och hon blir mindre sur för varje år som går.....tack och lov!!

En tågresa på julafton

Finland.

Hm. Hemland.
Julafton.

På tåget mellan Helsingfors och Kajana satt två unga tjejer vars ungänge jag var tvungen att ta del av för att de satt så nära, framför mig. Jag satt bakom dem. Det var såpass tyst i tågvagnen att jag hörde allt de sa till varandra.

Den ena av dem var förkyld och hennes skratt var hostigt och hest...ändå skrattade hon och den andra mycket i början. Jag tänkte först att de var gamla skolkamrater på väg hem från studieorten för att fira jul och jag lyssnade lite förstrött...kanske inte så mycket på vad de sa utan mer på tonen i samtalet dememellan...om deras röster var äkta eller konventionellt/artigt småspända... de verkade ganska avspända och äkta...jag fascinerades också av det hostiga och frekventa skrattet.

Efter Tammerfors hände det något...det blev liksom en annan nyans i talet och skrattet minskade. Sedan hörde jag den ena säga:
- Jag vet att jag ser bra ut..... (sedan missade jag resten)
och den andra:
- Det är lustigt - DU är vacker och eftersom du är min syster så drar jag fördelar av det på något sätt...jag liksom snyltar på dig....

Nu blev jag nyfiken! Systrar! Den ena vacker och den andra inte....och den som inte var vacker kunde ta det så där avslappnat och coolt! Antingen ljuger hon - den "fula" - eller så har de två en mycket speciell relation! tänkte jag.

Jag blev plötsligt mycket mer engagerad... ändrade min sittställning för att höra och se bättre.
Genom springan mellan ryggstöden på deras säten såg jag att den ena tjejen hade blont och långt hår och piercingar plus långa vinröda naglar. Det visade sig senare att håret var en peruk. Den andra hade en svart stickad mössa på sig, var lite knubbig, väldigt piercad och hade massor med tatueringar på armarna... Vem var den vackra? Jag tror att det skulle vara hon med den blonda peruken.

-Fan, pinknödig igen! Ska vi gå och pinka? hörde jag.
Va?! Två vuxna systrar som går på toaletten tillsammans! Det kändes liksom.....konstigt. Jag ansträngde mig extremt för att se deras ansikten när de gick. Båda två var söta och hade vänliga ögon. Det var mörkt ute och fönsterrutorna fungerade som perfekta speglar.... jag behövde inte avslöja min nyfikenhet och stirra på dem öppet, rakt i ansiktet när de kom tillbaka från toaletten, utan jag låtsades bara titta ut genom fönstret fast jag såg allt som hände i tågvagnen.

Tjejerna satte sig på sina platser och jag fortsatte att tjuvlyssna .... nu med ett nytt intresse....när ska de prata om den övriga familjen? Hurdana föräldrar har de? Finns det fler syskon? Är de kanske bara halvsyskon?

Snart behövde de gå på toaletten igen...va konstigt! Blåskatarr eller stress inför julen? tänkte jag.

Sedan - efter toalettbesöket - när de satt på sina platser framför mig igen - berättade den ena om något tillfälle då hon haft problem med bilkörning vilket inspirerade den andra att tänka på den gången när hon körde bil på fyllan och krockade och bilen gick av på mitten och blev mosad men hon klarade sig nästan oskadd....

Sedan nämndes fyllan regelbundet och i nästan alla sammanhang när de pratade....inte så där med fniss och skryt som det ofta är, utan Fyllan verkade vara någonting naturligt i deras liv... Och då såg jag att de drack öl där i tågvagnen också. Jag sträckte mig en aning och såg att de hade en hel, stor låda med mellanöl framför sig. Fast hälften av burkarna var tomma. - Men gode gud - det var ju julafton och de skulle snart komma hem till föräldrarna - vilken katastrof!

De reste sig igen och gick - på toaletten - tänkte jag. Men när jag själv gick in i kafévagnen för att fika såg jag att systrarna satt där och drack - antagligen starköl.... Jag fick nästan panik när jag tänkte på deras hemkomst och möte med föräldrarna och julaftonen. Fortfarande hade jag inte hört ett enda ord om vare sig mamma eller pappa eller fanans moster. Självklart låtsades jag att jag inte ens såg dem där i cafévagnen. Fast egentligen kände jag att jag skulle gå fram till dem och säga åt dem att sluta supa...

När de kom tillbaka från kafévagnen hade vi bara två timmar kvar av resan - deras destination var samma som min, hade jag hört och förstått. De öppnade var sin burk öl och började lyssna på musik...ögonen började se lite stirriga ut, såg jag från fönstret.

- Du är absolut min bästa kompis, sa den vackra systern.
- Detsamma! svarade den andra.
Sedan fortsatte de att att lyssna på musik.

Efter en stund sa den vackra :
- Vet du - när vi kommer hem... ska vi göra så här: om de säger att de i n t e har särskilt bråttom så kan vi först gå till Bonne(en krog i staden) och ta ett glas, och sedan går vi och köper en julklapp till mamma. Men om de h a r bråttom så går vi och köper julklappen direkt.

- Så gör vi, tyckte den andra också. - Vi köper en korg med kex, ostar, choklad och allt gott och sedan äter vi själva upp allt, fnissade hon.
-Nej förresten - vi köper något riktigt fint till mamma , sa hon sedan.

- Ja, det gör vi, sa den andra med värme i rösten.

Efter en stunds tystnad sa den som enligt deras definition inte var vacker:
- Jag tror att hon har en vinbox.

- Det tror jag också sa den vackra.

Mamman kom på tal lite senare i en historia där hon visade sig på fyllan... iklädd bara trosorna...

Sedan blev de sentimentala. De började berätta om kompisars mammor de gillade och som gillade någon av dem alldeles speciellt mycket....och nu orkade de inte vara så värst intresserade av vad den andra sade, utan levde mer i sina egna minnen - och plötsligt skilde de sig inte särskilt mycket från vanliga medelålders fyllon.

Jag tyckte det var jobbigt att lyssna nu fast jag gillade de här tjejerna ...de verkade snälla, gulliga, absolut trevliga. Men en ångestfull, moralisk röst skrek i mig och jag kände att jag borde går fram till dem, hötta med pekfingret och vråla: - KLOCKAN ÄR FEM OCH JULAFTONEN HAR REDAN BÖRJAT OCH MAN KÖPER INGA JULKLAPPAR NU!!! FÖR DE SKA VARA KÖPTA VID DET HÄR LAGET!!!OCH MAN KOMMER INTE TILL SINA FÖRÄLDRAR PACKAD PÅ JULAFTON!!!

Självklart gjorde jag inte det.
I stället låtsades jag att jag varken hörde eller såg dem.

Och så plötsligt sa den vackra, hon med peruken: - Vet du den där gången när du födde....faen, att jag inte var med vid förlossningen....jag ville egentligen verkligen vara där, men jag vågade inte skolka från skolan för mamma...

- Du hade verkligen behövts där, sa den andra, hon med tatueringar och i den svarta mössan. - Fast Jesse skärpte sig verkligen där - han höll ungen i famnen hela tiden sedan...
Hennes syster höll med om att Jesse, den slöhögen, minsann hade förvandlats till en kille med spänst den gången....när ungen föddes. Det hade flickornas mamma också tyckt.

De sa inte ett ord till om ungen. Och det hade de inte sagt tidigare heller. Ungen omnämndes bara denna enda gång. Sedan aldrig mer.

Min skapare! Det fanns ett litet barn också någonstans! Det började kännas obehagligt.... Var i helvete var ungen och Jesse nu då?!

Jag tyckte det var underbart när tåget kom fram till min hemstad. Jag slapp dem...och ångesten för deras förstörda julafton ... Jag blev i stället upptagen av att hantera mina egna demoner inför mötet med familjen .....denna stora högtid som till mångt och mycket fungerar som någon slags kvitto på familjelyckan.... eller något annat...