Förra veckan var jag i mitt hemland, Finland.
Först var jag i min hemstad i norra Finland. Det var studentskiva, min vackra och duktiga systerdotter tog studenten. Det var fint väder och allt var perfekt. Den underbara ljusgröna sommaren, de okomplicerade (?), vänliga småstadsmänniskorna med sina vänliga frågor: - När kom du? Kom du med tåget eller flög du? Hur lång semester har du? Har du problem med finska språket efter en så lång tid i Sverige? - Smörgåstårta, karelska piroger med äggsmör, jordgubbstårta... Kvinnorna beundrade och gullade med en underbar och ljuvlig nyfödd bebis och umgicks med varandra, männen pratade om teknik vid sidan om. Senare på kvällen gjorde männen i ordning grillen ...det blev kött med potatissallad och vin i hammocken, och ån glittrade så fint i solen som aldrig gick ner... Det var jättefint och trevligt.
En harmonisk idyll.
Jag brukar dock tacka för mig efter två dygn - känner mig som en främling på något sätt... en neurotisk storstadsbo eller något i den stilen...
Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min lillasyster.
Hon lever inte idylliskt, i alla fall inte på samma sätt....Vi brukar gå på krogen så fort jag har kommit dit.
Hon träffar ibland människor som nog inte skulle passa så bra i småstadsidyllen.
På så sätt får jag uppleva olika "delkulturer" när jag besöker mitt hemland. Perfekt.
Vi hamnade i ett sällskap med män.
Där fanns en gammal undergroundkonstnär (han hade suttit i fängelse för sedlighetsbrott i samband med kårhusockupationen -68 bl.a) . Så fanns det en gammal och sjuk bildkonstnär - han var skelettmager i grå kostym och vit skjorta plus slips, och han verkade vara djupt försjunken i en tidning, fast jag tror inte att han läste, utan han lyssnade på vad som sades vid bordet. Det satt en psykolog där, med armarna i kors vid bordet, plus några andra män.... De har ett stambord på den där krogen. De sitter ofta där och dricker alkohol, vid samma bord, berättade min syster.
Jag pratade med "undergroundskändisen" - och trivdes. Det var lätt att prata med honom. Öppna kanaler liksom.
Det kom en ny man in i sällskapet. En blond man i afrikanska kläder. Finländare. Jag tittade lite nyfiket på honom och hans imponerande klädsel, men han verkade inte alls vara intresserad av att prata med mig. Han vände sig enbart till undergroundkonstnären.
Den gamle och magre bildkonstnären i gänget satt och "läste" sin tidning. Plötsligt lyfte han blicken och berättade ett väldigt rått och äckligt skämt med ett incestuöst och kvinnoföraktande innehåll. Det var enda gången han sa något under hela kvällen. Han log och tittade kort på mig när han berättade vitsen. Sedan böjde han sig ner över tidningen igen.
Jag är en rätt så tjockhudad och härdad person vad gäller den finska humorn, men jag blev chockad över vidrigheten i "skämtet".
Jag riktigt rös och frågade min samtalspartner hur han kunde tolerera sådant av en vän vid sitt bord... (Hur tuff kan en feminist egentligen vara ..? Men jag lovar -jag blev som förlamad..)
Han ryckte på axlarna - "Han är lost - han har snart supit ihjäl sig" , sa han. "En sådan vill man inte bråka med."
Ingen av de andra vid bordet reagerade heller.
- Jag kanske har blivit överkänslig för sådana saker i Sverige? tänkte jag. - Jag kräver politisk korrekthet t.o.m på en ölkrog?
Trots att jag påminde mig själv om att jag nu var på främmande mark även om jag var i mitt hemland, och att kulturkrockar ofta orsakar feltolkningar plus att jag har livlig fantasi och dramatisk läggning var jag nästan säker på att jag hade hamnat i ett "Män som hatar kvinnor"-sällskap.
Det blev en match mellan den övertygelsen och en självkritisk röst i mig som väste: "Du är nog paranoid och hysterisk, skärp dig, idiot!"
Lite senare på kvällen diskuterade den finländska "afrikanen" och min syster en nyutkommen bok i Finland. En roman som väckt mycket uppmärksamhet i flera länder. Kvinnor älskar den, men många män är ktitiska. Jag har inte läst den, men den är på väg till mig via posten.
Min syster och den afrikanske finländaren var inte heller överens om bokens kvaliteter: hon sa att boken var bra och han sa att den var dålig.
När jag nu hade fått för mig att jag befann mig bland män som hatade kvinnor lyssnade jag extra vaksamt på denna diskussion och iakttog honom..... Och visst verkade han arg... Han uttryckte sin åsikt med ett sådant tryck. - Fast vem gör inte det när man är engagerad? sa självkritikern i mig. - Jag blir också arg när jag läser dålig litteratur. Och han tyckte ju att boken var dålig.
Men jag ville/kunde inte låta bli att ta reda på hur det förhöll sig med attityderna.
Så jag trängde mig in i diskussionen mellan honom och min tidigare diskussionspartner senare - efter bokdiskussionen - tills han var tvungen att notera mig. Och jag "pillade" på olika sätt på den där sidan hos honom som skulle bekräfta min lilla hypotes: jag tog upp könsaspekter på olika sätt då och då, när det var läge...
Och jag lyckades...
För plötsligt fick han ett utbrott.
Han skrek att han var så trött på att det fanns "TANTER OCH TANTER OCH TANTER ÖVERALLT OCH DE BESTÄMMER ÖVER ALLA OCH ALLA MÄNNISKOR MÖTER BARA TANTER ....TANTER HAR MAKTEN ÖVER HELA JÄVLA SAMHÄLLET - OCH DU ÄR OCKSÅ EN TANT!" - vrålade han till mig.
Usch! Han refererade väl "bara" till min ålder, hoppas jag. Jag vill verkligen inte vara "tant" trots att jag åldersmässigt har förutsättningar för det....
Jag behöll mitt fantastiska lugn och förklarade för honom att jag trodde jag förstod vad han menade.
För:
Tidigare - i Sverige - hade jag hört en manlig mattelärare sucka över den svenska skolan som blivit en socialiseringsinstitut i stället för en kunskapsförmedlare. Man blandar ihop individ och person, menade han. Han menade att det kvinnliga omhändertagande och uppfostrande sättet inte är så bra alla gånger. Och att skolan har blivit en plats där man formar personen i stället för att ge plats för varje individ att utvecklas.
Jag tyckte att det var intressant han sa, den där läraren i Sverige, den gången.
En alltför stort omhändertagande kan kväva det egna ansvaret. Kvinnor är vana att uppfostra, och kvinnor vill ta hand om folk. Och de flesta lärare, dagispersonal, tjänstemän inom den offentliga sektorn är väl kvinnor.
Hela den offentliga sektorn är full av kvinnor.
De flesta som behöver hjälp med sitt liv möter kvinnor.
Engagerade, människonära kvinnor.
Den svenske läraren sa förresten en gång: "Det är kvinnor som styr det här i landet."
Fast då var han inte helt nykter...
Det kanske dessa män också tyckte? De var förresten inte heller nyktra.
"Men varför tar ni män inte makten då?" frågade jag den afrikanske finnen på krogen i Helsingfors. "Ibland måste man faktiskt göra det." "Se på kvinnokampen!"
Jag menar: Det vore väl önskvärt om den sociala sektorn fick flera män.
Det skulle nog gynna lönebalansen mellan kvinnor och män plus skapa balans på många sätt. Barn och vuxna skulle möta båda könen överallt - på dagis, i skolan, på socialkontoret..
På sikt skulle det kanske skapa en kultur där det inte finns tanter och gubbar eller brudar och grabbar utan bara medmänniskor av olika kön, olika sorter förstås.
Han lyssnade på mig till slut, den finske afrikanen, och på sätt och vis höll han nog med mig. Tror jag, för han var inte lika fientlig mot mig i slutet av kvällen som han var när han kom. Dessutom ville han fortsätta samtalet med mig följande dag, men tyvärr kunde jag inte..
Sedan slutade denna kväll ändå inte så bra, men det vill jag inte berätta om här...
Lärorikt var det ändå.
lördag 13 juni 2009
söndag 17 maj 2009
Varning för motsatt effekt
En kompis till mig berättade nyss, att hon och en annan lyssnade på Einhorns bok "Konsten att vara snäll" medan de målade - konst alltså.
De tyckte mycket om boken och höll med om allt i den. Men sedan upptäckte de - båda två - att de fick elakare och elakare tankar ju längre in i bokens innehåll de kom..
En lite komisk tanke...
Hon är förresten jättesnäll, min kompis. Riktigt snäll.
De tyckte mycket om boken och höll med om allt i den. Men sedan upptäckte de - båda två - att de fick elakare och elakare tankar ju längre in i bokens innehåll de kom..
En lite komisk tanke...
Hon är förresten jättesnäll, min kompis. Riktigt snäll.
lördag 16 maj 2009
Är du snäll 3
Jag ska börja min diskussion om att vara snäll med 2 exempel på att i-n-t-e vara snäll:
1) Det är inte snällt att sälja en bil utan att tala om för köparen att blien är avställd! Ett jävla
sätt!!
En god vän har råkat ut för detta. Hon behöver verkligen bilen, för hon är sjuk och kan inte
gå så långt just nu.
2) Jag har erbjudit mig att hämnas åt henne om hon vill. D.v.s skära sönder bildäcken
samt repa sönder den fina billackeringen på säljarens egen fina bil en vacker sommarnatt....
Åhh - det är så svårt att vara snäll hela tiden!
Men nu ska försöka fundera på vad som är snällt i stället för vad som inte är snällt.
+ Det är snällt att låta en människa i affekt tala så länge hen vill och absolut inte ge råd.
+ Det är snällt att prata med alla som är kontaktsökande i stället för att låtsas att man inte ser
dem.
+ Det är snällt att köpa tidninen "Situation Stockholm".
+ Det är snällt att använda kollektivtrafiken i.st f att köra en bensi/dieseldriven bil.
+ Det är snällt att undvika att köpa plast.
+ Det är snällt att fundera på om det är OK att tjäna miljoner när många inte har mat att ge sina barn.
+ Det är snällt att vara solidarisk mot de som haft mindre tur i livet.
+ Det är snällt att kväva sin lust att göra sig rolig på andras bekostnad.
+ Det är snällt att älska djur för deras egen skull.
+ Det är snällt att lyssna på vad barn har att säga.
+ Det är snällt att se det ledsna, svikna, kränkta barnet bakom en människas
tarvlighet (utan att för den skull acceptera onda handlingar).
+ Det är snällt att vara ärlig.
+ Det är snällt att vara äkta. Äkta vara håller
+ Det är snällt att vara egotrippad i syfte att vara ärlig mot sig själv - för om man vet vad man gör så är man
mindre elak. Om man vill vara snäll villsäga.
+ Det är snällt att inte le när man är arg.
+ Det är snällt att försöka se individen under den kulturella kostymen.
Om kulturen är nedärvd dvs man har inte valt den. För kulturen gör vad den vill med oss tills
vi är kapabla/villiga att tänka själva.
Så den önskade principen gäller inte för t.ex talibanerna.
+ Det är inte snällt att predika.
Dessutom tråkigt.
Så jag slutar.
1) Det är inte snällt att sälja en bil utan att tala om för köparen att blien är avställd! Ett jävla
sätt!!
En god vän har råkat ut för detta. Hon behöver verkligen bilen, för hon är sjuk och kan inte
gå så långt just nu.
2) Jag har erbjudit mig att hämnas åt henne om hon vill. D.v.s skära sönder bildäcken
samt repa sönder den fina billackeringen på säljarens egen fina bil en vacker sommarnatt....
Åhh - det är så svårt att vara snäll hela tiden!
Men nu ska försöka fundera på vad som är snällt i stället för vad som inte är snällt.
+ Det är snällt att låta en människa i affekt tala så länge hen vill och absolut inte ge råd.
+ Det är snällt att prata med alla som är kontaktsökande i stället för att låtsas att man inte ser
dem.
+ Det är snällt att köpa tidninen "Situation Stockholm".
+ Det är snällt att använda kollektivtrafiken i.st f att köra en bensi/dieseldriven bil.
+ Det är snällt att undvika att köpa plast.
+ Det är snällt att fundera på om det är OK att tjäna miljoner när många inte har mat att ge sina barn.
+ Det är snällt att vara solidarisk mot de som haft mindre tur i livet.
+ Det är snällt att kväva sin lust att göra sig rolig på andras bekostnad.
+ Det är snällt att älska djur för deras egen skull.
+ Det är snällt att lyssna på vad barn har att säga.
+ Det är snällt att se det ledsna, svikna, kränkta barnet bakom en människas
tarvlighet (utan att för den skull acceptera onda handlingar).
+ Det är snällt att vara ärlig.
+ Det är snällt att vara äkta. Äkta vara håller
+ Det är snällt att vara egotrippad i syfte att vara ärlig mot sig själv - för om man vet vad man gör så är man
mindre elak. Om man vill vara snäll villsäga.
+ Det är snällt att inte le när man är arg.
+ Det är snällt att försöka se individen under den kulturella kostymen.
Om kulturen är nedärvd dvs man har inte valt den. För kulturen gör vad den vill med oss tills
vi är kapabla/villiga att tänka själva.
Så den önskade principen gäller inte för t.ex talibanerna.
+ Det är inte snällt att predika.
Dessutom tråkigt.
Så jag slutar.
tisdag 12 maj 2009
Är du snäll?
Konstigt - i förrgår satt min arbetskamrat/kompis och jag länge och pratade om hur kloka och sanna de gamla klicheerna är.....Ju äldre man blir desto oftare får man insikt om det, och insikten djupnar med åren dessutom.
"Hälsan är viktigast" "Att älska och förlåta - det är livets gåta" - "Man ska vara snäll" .. "Familjen är viktigast"... "Borta bra men hemma bäst"
Och så pratade vi lite extra om just hur vi ser på snällheten.
Och så - igår - kom en annan kollega när vi satt och fikade på jobbet, och började prata om samma tema nämligen detta med att vilja vara snäll!
Jag har tänkt på detta sedan dess och vill nog återkomma till det senare.
Tänker också på det som Michael nämnde i sin kommentar till ett av mina tidigare inlägg - det han kallade för "den svenska folksjukdomen" - att inte säga vad man tänker. Att utgå från att samtalspartnern kan läsa mellan raderna. Det skulle jag också vilja titta närmare på. För det är något som gör livet surt för oss invandrare som inte kan den svenska koden.
Det tror jag att jag ska återkomma till.
Hoppas jag får diskussionspartners.
"Hälsan är viktigast" "Att älska och förlåta - det är livets gåta" - "Man ska vara snäll" .. "Familjen är viktigast"... "Borta bra men hemma bäst"
Och så pratade vi lite extra om just hur vi ser på snällheten.
Och så - igår - kom en annan kollega när vi satt och fikade på jobbet, och började prata om samma tema nämligen detta med att vilja vara snäll!
Jag har tänkt på detta sedan dess och vill nog återkomma till det senare.
Tänker också på det som Michael nämnde i sin kommentar till ett av mina tidigare inlägg - det han kallade för "den svenska folksjukdomen" - att inte säga vad man tänker. Att utgå från att samtalspartnern kan läsa mellan raderna. Det skulle jag också vilja titta närmare på. För det är något som gör livet surt för oss invandrare som inte kan den svenska koden.
Det tror jag att jag ska återkomma till.
Hoppas jag får diskussionspartners.
onsdag 6 maj 2009
Vem vill inte ha jämställdhet?
Min arbetskamrat Jenny - som förresten inspirerade mig till att blogga - säger att jämställdheten inte går framåt, utan bakåt. Då tänker hon på hur hennes barns dagis och skolor förhåller sig till pojkar och flickor (se hennes kommentar till mina tidigare inlägg ). Hon är också min följare här (jennysilver), så du kan klicka och se vad hon skriver om Sfi + annnat!
Jag undrar: Vilka är det som inte vill ha jämställdhet?
Eller rättare sagt: Vilka vill bevara de gamla strukturerna vad gäller kvinnor och män - de gamla könsrollerna?
Jag undrar: Vilka är det som inte vill ha jämställdhet?
Eller rättare sagt: Vilka vill bevara de gamla strukturerna vad gäller kvinnor och män - de gamla könsrollerna?
lördag 2 maj 2009
kvinnlig och manlig kommunikation
Tack för alla trevliga kommentarer till mitt tidigare inlägg, Nilla, Sikha, Michael + jag själv!
Den sketch med Mia och Klara som Nilla beskrev missade jag tyvärr, men Nillas beskrivning får mig att hulka och frusta av skratt när jag föreställer mig hur den var. De är otroligt duktiga och roliga de två, Mia och Klara! Så jävla begåvade dessutom! Humor är begåvning.
När det uppstår ett problem, brukar män vilja lösa det snarast möjligt. Medan kvinnor har ett behov av att ventilera. Jag delar din syn, Sikha.
Kvinnor tycker om att p-r-a-t-a om problemet....vända och vrida på det, titta på det från olika håll, smaka, lukta på det, trycka det mot sitt hjärta och känna... lyssna....
Vardagligare uttryckt - älta.
Ibland heter det pladdra.
Ibland tar man upp ett "problem" fast man egentligen har lust att snacka skit om någon. Ibland är det mysigt att snacka skit om den man är förbannad på, helst i sällskap med en som är förbannad på samma person. Vilken härlig gemenskap!
Snackar kvinnor mer skit om andra människor än män? Det vet jag faktiskt inte.
Det finns dock skillnader i kvinnors och mäns sätt att kommunicera. Finns det? Jag tycker det. I alla fall i min generation. Många tycker det, skulle jag tro. En del tycker nog att det är bra, och att det är som det ska vara - könen ska ju komplettera varandra, det är spännande med olikheten, en erotisk laddning, flamenco, planeternas närmande och fjärmande....
Så finns det de som inte trivs med olikheten.
Det finns kanske även människor som inte ser någon skillnad alls mellan kvinnlig och manlig kommunikation. Antagligen - förhoppningsvis - den yngre generationen.
Jag personligen är inte alls nöjd med att vi ibland har så svårt att förstå varandra, män och kvinnor. Och då tänker jag bl.a på det som jag tog upp som ett problem i inlägget "Kåt glad och tacksam".
Jag känner män som det är jättelätt att prata med (och det är ljuvligt), men tyvärr känner jag mig plågsamt misslyckad med andra... Jag har svårt att slappna av och det går inte att hitta en tonart som funkar. Kallprata/slänga käft är jag kass på, men det händer att jag försöker, - och då blir det så pinsamt att mannen i fråga försvinner snabbt...
Och naturligtvis skyller jag mina havererade kärleksrelationer på mannens bristfälliga kommunikationsförmåga...med inte helt utan självkritik förstås....till och med solen har ju sina fläckar :-) :-)
En manlig vän (han är en sån som jag har lätt att prata med) sa en gång, när jag tog upp detta med att det är så svårt att få kontakt med en viss typ av män, att det i mitt fall beror på att jag inte flörtar, och därför blir en del män förvirrade. Jag är dålig på att flörta.
Kan det bero på det?
Knappast. Kanske delvis... Borde jag lära mig? Nej, usch, jag tror att det skulle bli ännu pinsammare än när jag försöker slänga käft.
Men - är det biologiskt på något sätt - det där med olikheten i kommunikationen? Tjänar det till något biologiskt-funktionellt syfte? Är vi skapta så?
Eller har hjärnorna formats i den riktningen under alla årtusenden då kvinnorna varit hemma med barnen och kunnat pladdra med andra kvinnor om både själsliga och kroppsliga saker medan männen ägnat sig åt krigiska verksamheter som krig och jakt. -I sådana lägen ska man ju inte älta och dryfta, utan bara ge och ta kommandon, kort och koncist. Lösa problem snabbt.
Ingemar Gens, beteendevetare, författare och mansforskare berättar i sin bok "Från vagga till identitet" om Gävleprojektet där personalen på ett dagis bestämde sig för att filma sig själva under ett års tid för att se om de behandlade pojkar och flickor olika sätt. De trodde inte att de gjorde det, men blev chockade när de fick se filmen. En kvinna lär ha sagt: - Det där är inte jag! när hon såg sig själv i filmen. Det fanns tyvärr skillnader, kanske t.o.m stora skillnader på hur pojkar och flickor behandlades.
Pojkar fick mer korthuggen kommunikation och förväntades hela tiden vilja gå ut, medan man kommunicerade med flickorna kontinuerligt och de fick mer fysisk beröring.
En gång skulle barnen på dagiset få ansiktsmålningar. Filmen från de insatta kamerorna visade hur man målade flickornas ansikten länge, gjorde fina målningar, och pratade med dem samtidigt, och höll dem nära. Men pojkarna fick bara några streck på ansiktet och sedan förväntades de vilja gå ut och leka indian, vilket de väl också gjorde.
När personalen senare, efter att ha sett filmen, ville göra om, upprepa ansiktsmålningsproceduren för att se om pojkar också ville bli målade länge och bli fina och vara i den vuxnes närhet så länge det behövdes, så visade det sig att de faktiskt ville det.
Så här minns jag beskrivningen i Gens bok - kan inte kolla detaljerna just nu eftersom jag inte har boken.
Och vilka var det som jobbade på dagiset dvs vilket kön tror ni var mest representerat bland personalen? Jag TROR det var mest kvinnor. Men jag vet inte.
För mig illustrerar denna beskrivning ganska bra varför flickor/kvinnor tenderar att vara mer relationsinriktade än pojkar/män, medan de senare är mer uppgiftsorienterade. Detta har förväntats av omgivningen i alla tider och så är det i hög grad än i dag.
Och är samtidigt förklaringen till vissa kommunikationsproblem i relationer och äktenskap. Jag tänker på situationen som jag beskrev i förra bloggen: kvinnans försök att lösa problemet får mannen att känna sig ifrågasatt osv.
Och ändock, tack och lov, när jag skriver detta så vet jag att det händer mycket i samhället på den punkten och har redan hänt mycket. Det finns unga föräldrar som aktivt vill främja jämställdheten i uppfostran. I förskolor finns genuspedagoger, papporna går aktivt in i föräldraskapet direkt efter barnets födelse och har därmed en möjlighet att avlägsna - eller i alla fall rubba på kvinnans uråldriga monopol vad gäller att veta vad som är bäst för det lilla barnet.
Och så vidare.
Men jag vill påpeka är att det under en väldigt lång tid varit kvinnorna som uppfostrat både flickorna och pojkarna.
Och i vissa fall utvidgar vi vårt uppdrag till att omfatta även vuxna vilket kan bli problematiskt...
Den sketch med Mia och Klara som Nilla beskrev missade jag tyvärr, men Nillas beskrivning får mig att hulka och frusta av skratt när jag föreställer mig hur den var. De är otroligt duktiga och roliga de två, Mia och Klara! Så jävla begåvade dessutom! Humor är begåvning.
När det uppstår ett problem, brukar män vilja lösa det snarast möjligt. Medan kvinnor har ett behov av att ventilera. Jag delar din syn, Sikha.
Kvinnor tycker om att p-r-a-t-a om problemet....vända och vrida på det, titta på det från olika håll, smaka, lukta på det, trycka det mot sitt hjärta och känna... lyssna....
Vardagligare uttryckt - älta.
Ibland heter det pladdra.
Ibland tar man upp ett "problem" fast man egentligen har lust att snacka skit om någon. Ibland är det mysigt att snacka skit om den man är förbannad på, helst i sällskap med en som är förbannad på samma person. Vilken härlig gemenskap!
Snackar kvinnor mer skit om andra människor än män? Det vet jag faktiskt inte.
Det finns dock skillnader i kvinnors och mäns sätt att kommunicera. Finns det? Jag tycker det. I alla fall i min generation. Många tycker det, skulle jag tro. En del tycker nog att det är bra, och att det är som det ska vara - könen ska ju komplettera varandra, det är spännande med olikheten, en erotisk laddning, flamenco, planeternas närmande och fjärmande....
Så finns det de som inte trivs med olikheten.
Det finns kanske även människor som inte ser någon skillnad alls mellan kvinnlig och manlig kommunikation. Antagligen - förhoppningsvis - den yngre generationen.
Jag personligen är inte alls nöjd med att vi ibland har så svårt att förstå varandra, män och kvinnor. Och då tänker jag bl.a på det som jag tog upp som ett problem i inlägget "Kåt glad och tacksam".
Jag känner män som det är jättelätt att prata med (och det är ljuvligt), men tyvärr känner jag mig plågsamt misslyckad med andra... Jag har svårt att slappna av och det går inte att hitta en tonart som funkar. Kallprata/slänga käft är jag kass på, men det händer att jag försöker, - och då blir det så pinsamt att mannen i fråga försvinner snabbt...
Och naturligtvis skyller jag mina havererade kärleksrelationer på mannens bristfälliga kommunikationsförmåga...med inte helt utan självkritik förstås....till och med solen har ju sina fläckar :-) :-)
En manlig vän (han är en sån som jag har lätt att prata med) sa en gång, när jag tog upp detta med att det är så svårt att få kontakt med en viss typ av män, att det i mitt fall beror på att jag inte flörtar, och därför blir en del män förvirrade. Jag är dålig på att flörta.
Kan det bero på det?
Knappast. Kanske delvis... Borde jag lära mig? Nej, usch, jag tror att det skulle bli ännu pinsammare än när jag försöker slänga käft.
Men - är det biologiskt på något sätt - det där med olikheten i kommunikationen? Tjänar det till något biologiskt-funktionellt syfte? Är vi skapta så?
Eller har hjärnorna formats i den riktningen under alla årtusenden då kvinnorna varit hemma med barnen och kunnat pladdra med andra kvinnor om både själsliga och kroppsliga saker medan männen ägnat sig åt krigiska verksamheter som krig och jakt. -I sådana lägen ska man ju inte älta och dryfta, utan bara ge och ta kommandon, kort och koncist. Lösa problem snabbt.
Ingemar Gens, beteendevetare, författare och mansforskare berättar i sin bok "Från vagga till identitet" om Gävleprojektet där personalen på ett dagis bestämde sig för att filma sig själva under ett års tid för att se om de behandlade pojkar och flickor olika sätt. De trodde inte att de gjorde det, men blev chockade när de fick se filmen. En kvinna lär ha sagt: - Det där är inte jag! när hon såg sig själv i filmen. Det fanns tyvärr skillnader, kanske t.o.m stora skillnader på hur pojkar och flickor behandlades.
Pojkar fick mer korthuggen kommunikation och förväntades hela tiden vilja gå ut, medan man kommunicerade med flickorna kontinuerligt och de fick mer fysisk beröring.
En gång skulle barnen på dagiset få ansiktsmålningar. Filmen från de insatta kamerorna visade hur man målade flickornas ansikten länge, gjorde fina målningar, och pratade med dem samtidigt, och höll dem nära. Men pojkarna fick bara några streck på ansiktet och sedan förväntades de vilja gå ut och leka indian, vilket de väl också gjorde.
När personalen senare, efter att ha sett filmen, ville göra om, upprepa ansiktsmålningsproceduren för att se om pojkar också ville bli målade länge och bli fina och vara i den vuxnes närhet så länge det behövdes, så visade det sig att de faktiskt ville det.
Så här minns jag beskrivningen i Gens bok - kan inte kolla detaljerna just nu eftersom jag inte har boken.
Och vilka var det som jobbade på dagiset dvs vilket kön tror ni var mest representerat bland personalen? Jag TROR det var mest kvinnor. Men jag vet inte.
För mig illustrerar denna beskrivning ganska bra varför flickor/kvinnor tenderar att vara mer relationsinriktade än pojkar/män, medan de senare är mer uppgiftsorienterade. Detta har förväntats av omgivningen i alla tider och så är det i hög grad än i dag.
Och är samtidigt förklaringen till vissa kommunikationsproblem i relationer och äktenskap. Jag tänker på situationen som jag beskrev i förra bloggen: kvinnans försök att lösa problemet får mannen att känna sig ifrågasatt osv.
Och ändock, tack och lov, när jag skriver detta så vet jag att det händer mycket i samhället på den punkten och har redan hänt mycket. Det finns unga föräldrar som aktivt vill främja jämställdheten i uppfostran. I förskolor finns genuspedagoger, papporna går aktivt in i föräldraskapet direkt efter barnets födelse och har därmed en möjlighet att avlägsna - eller i alla fall rubba på kvinnans uråldriga monopol vad gäller att veta vad som är bäst för det lilla barnet.
Och så vidare.
Men jag vill påpeka är att det under en väldigt lång tid varit kvinnorna som uppfostrat både flickorna och pojkarna.
Och i vissa fall utvidgar vi vårt uppdrag till att omfatta även vuxna vilket kan bli problematiskt...
tisdag 28 april 2009
Kåt, glad och tacksam
Jag har funderat mycket på en sak. Eller flera saker som är olika sidor av samma mynt ( kan man säga så? Knappast).
Jo - varför måste vi kvinnor vara glada - i min generation i alla fall - för att män ska gilla oss?
Hela Sverige fullkomligt exploderade av skratt när Peter Dalle i sin roll i filmen "Ogifta par" svarade: "Vad sägs om kåt, glad och tacksam?" på sin sambos fråga hur fan hon borde vara för att han skulle vara nöjd.
Svaret blev en klassiker - alltså är igenkänningen stor.
Män ska vara roliga för att vara attraktiva. Ordets "kvinnotjusare" motsvarighet i finska språket kan ordagrant översättas "en som får kvinnor att skratta". (Naistennaurattaja)Eftersom män tror att de måste vara roliga för att vara åtråvärda så vill de naturligtvis vara roliga. Och för att de ska känna sig lyckade på den punkten måste de naturligtvis träffa kvinnor som generöst skrattar åt deras roligheter. Och för att kvinnor ska känna att de behagar män som måste/vill vara roliga så måste de naturligtvis kunna skratta åt allt som män säger när de vill vara roliga, oavsett om det är roligt eller ej.
En könskulturell kod.
Men det är inte bara detta med att få mannen att känna sig rolig som gör att kvinnor känner kravet på sig att de ska vara glada. Tänker jag.
Det verkar nämligen vara så, att mannen ofta tror, att han på något sätt bär ansvar för sin kvinnas välmående och nöjsamhet. Jag har själv varit med om att min manlige partner exploderat t.ex på resor när jag klagat över något som inte på något sätt kan ha beröringspunkter till hans person eller hans handlande. "Jävla klagande hela tiden!!!!" ryter mannen röd i ansiktet när jag tyckte att Fantan smakade lite konstigt och jag fattade ingenting. Vad har smaken på Fantan med honom att göra? Det var väl inte honom jag kritiserade? Det påstod han förstås inte heller, men jag fick en känsla av att han tog det personligt...
På en resa utbrast min manlige (en annan) partner till slut: "Men det är väl inte mitt fel!!" när jag påpekade vissa saker som irriterade mig på turistorten ifråga. Jag blev tyst och tittade på honom: skojar han? Nej. Han såg plågad ut. Det gick upp för mig att han hela tiden (i 4 dygn) känt, att allt som jag inte var nöjd med var hans fel?!! Detta hände dag 4 på vår 7 dagars resa - så herregud vilken press han måste ha känt när jag gnällde över försäljarna som var som blodiglar på en hela tiden. Jag hatade dem dvs. deras försäljningskultur! Hur många gånger hade jag morrat över det?
Och varje gång hade han alltså på något sätt känt att det var h-a-n-s fel!!
Vilken chock! Då förstod jag det där med Fantan också.
Att resa tillsammans med någon innebär att man kommenterar en massa. Jag tror att jag ofta suckar lyckligt över saker och ting som jag upplever på resa + och kommenterar intressanta/roliga saker, men allt är ju inte perfekt bara för att man har semester.
Jag ansträngde mig verkligen de återstående dagarna av den där semestern för att vara glad och tacksam. Jag fokuserade stenhårt på saker som jag kunde glädjetjuta över, och visst blev mannen mer avslappnad. (Tyst för mig själv svor jag över försäljarna med en ännu större intensitet + planerade en hämnd )
Alltså - om nu mannen känner att han har ansvar för om hans kvinna är nöjd eller missnöjd så måste glada kvinnor vara betydligt behagligare för honom för att han ska känna sig lyckad.
Det finns inget värre än sura kärringar, tror jag, för en luttrad medelålders man. Och när vi kvinnor blir äldre så ramlar mungiporna ner av ålderskosmetiska skäl och vi ser inte lika glada ut som när vi var unga. Vilket helvete för mannen! Ett surt ansikte från morgon till kväll. Vad gör detta ansikte med hans självkänsla? Därtill kvinnans klimakteriebesvär med humörsvängningar - katastrof!
Mardrömsscenario:
Mannen blir tystare och tystare för att han känner sig så misslyckad och usel. Kritiken gentemot honom hänger över honom i hemmet. Tycker han. Kvinnan blir mer och mer irriterad och olycklig över kontaktlösheten och gnäller över det, vilket gör att mannen återigen känner sig kritiserad och sin förmåga ifrågasatt.
Kvinnan försöker lösa problemet. (Jävla gnäll igen!) Hon kanske föreslår terapi vilket ju naturligtvis är droppen. Nu är man alltså sjuk i huvudet också!!
Det brukar bli så att kvinnan går i egen terapi.
Eller i värsta fall går mannen en dag till Pressbyrån och kommer aldrig mera tillbaka.
Det skrevs ganska nyligen i DN om Mona Sahlin. Jag minns inte vem som skrev, men ungefär så här stod det: "Monas problem är bl.a att hon inte kan le övertygande när hon hyllar socialdemokratin..." Och så: "Anna Lindhs leende däremot ..." minns inte sedan.
Har man någonsin värderat manliga politiker efter hur de ler?
Och hur förhåller sig allt detta till mannens uppfattning om sin Förmåga? Hans potens.
En manlig bekant till mig säger ibland i bisatser att starka /kanske manhaftiga kvinnor kastrerar män. Sådana kvinnor fnittrar kanske mindre, dessutom.
Kära ni! Säg inte att dessa könsmönster i min generation är biologiskt betingade! Berätta för mig att det inte är så här i den yngre generationen!
Jo - varför måste vi kvinnor vara glada - i min generation i alla fall - för att män ska gilla oss?
Hela Sverige fullkomligt exploderade av skratt när Peter Dalle i sin roll i filmen "Ogifta par" svarade: "Vad sägs om kåt, glad och tacksam?" på sin sambos fråga hur fan hon borde vara för att han skulle vara nöjd.
Svaret blev en klassiker - alltså är igenkänningen stor.
Män ska vara roliga för att vara attraktiva. Ordets "kvinnotjusare" motsvarighet i finska språket kan ordagrant översättas "en som får kvinnor att skratta". (Naistennaurattaja)Eftersom män tror att de måste vara roliga för att vara åtråvärda så vill de naturligtvis vara roliga. Och för att de ska känna sig lyckade på den punkten måste de naturligtvis träffa kvinnor som generöst skrattar åt deras roligheter. Och för att kvinnor ska känna att de behagar män som måste/vill vara roliga så måste de naturligtvis kunna skratta åt allt som män säger när de vill vara roliga, oavsett om det är roligt eller ej.
En könskulturell kod.
Men det är inte bara detta med att få mannen att känna sig rolig som gör att kvinnor känner kravet på sig att de ska vara glada. Tänker jag.
Det verkar nämligen vara så, att mannen ofta tror, att han på något sätt bär ansvar för sin kvinnas välmående och nöjsamhet. Jag har själv varit med om att min manlige partner exploderat t.ex på resor när jag klagat över något som inte på något sätt kan ha beröringspunkter till hans person eller hans handlande. "Jävla klagande hela tiden!!!!" ryter mannen röd i ansiktet när jag tyckte att Fantan smakade lite konstigt och jag fattade ingenting. Vad har smaken på Fantan med honom att göra? Det var väl inte honom jag kritiserade? Det påstod han förstås inte heller, men jag fick en känsla av att han tog det personligt...
På en resa utbrast min manlige (en annan) partner till slut: "Men det är väl inte mitt fel!!" när jag påpekade vissa saker som irriterade mig på turistorten ifråga. Jag blev tyst och tittade på honom: skojar han? Nej. Han såg plågad ut. Det gick upp för mig att han hela tiden (i 4 dygn) känt, att allt som jag inte var nöjd med var hans fel?!! Detta hände dag 4 på vår 7 dagars resa - så herregud vilken press han måste ha känt när jag gnällde över försäljarna som var som blodiglar på en hela tiden. Jag hatade dem dvs. deras försäljningskultur! Hur många gånger hade jag morrat över det?
Och varje gång hade han alltså på något sätt känt att det var h-a-n-s fel!!
Vilken chock! Då förstod jag det där med Fantan också.
Att resa tillsammans med någon innebär att man kommenterar en massa. Jag tror att jag ofta suckar lyckligt över saker och ting som jag upplever på resa + och kommenterar intressanta/roliga saker, men allt är ju inte perfekt bara för att man har semester.
Jag ansträngde mig verkligen de återstående dagarna av den där semestern för att vara glad och tacksam. Jag fokuserade stenhårt på saker som jag kunde glädjetjuta över, och visst blev mannen mer avslappnad. (Tyst för mig själv svor jag över försäljarna med en ännu större intensitet + planerade en hämnd )
Alltså - om nu mannen känner att han har ansvar för om hans kvinna är nöjd eller missnöjd så måste glada kvinnor vara betydligt behagligare för honom för att han ska känna sig lyckad.
Det finns inget värre än sura kärringar, tror jag, för en luttrad medelålders man. Och när vi kvinnor blir äldre så ramlar mungiporna ner av ålderskosmetiska skäl och vi ser inte lika glada ut som när vi var unga. Vilket helvete för mannen! Ett surt ansikte från morgon till kväll. Vad gör detta ansikte med hans självkänsla? Därtill kvinnans klimakteriebesvär med humörsvängningar - katastrof!
Mardrömsscenario:
Mannen blir tystare och tystare för att han känner sig så misslyckad och usel. Kritiken gentemot honom hänger över honom i hemmet. Tycker han. Kvinnan blir mer och mer irriterad och olycklig över kontaktlösheten och gnäller över det, vilket gör att mannen återigen känner sig kritiserad och sin förmåga ifrågasatt.
Kvinnan försöker lösa problemet. (Jävla gnäll igen!) Hon kanske föreslår terapi vilket ju naturligtvis är droppen. Nu är man alltså sjuk i huvudet också!!
Det brukar bli så att kvinnan går i egen terapi.
Eller i värsta fall går mannen en dag till Pressbyrån och kommer aldrig mera tillbaka.
Det skrevs ganska nyligen i DN om Mona Sahlin. Jag minns inte vem som skrev, men ungefär så här stod det: "Monas problem är bl.a att hon inte kan le övertygande när hon hyllar socialdemokratin..." Och så: "Anna Lindhs leende däremot ..." minns inte sedan.
Har man någonsin värderat manliga politiker efter hur de ler?
Och hur förhåller sig allt detta till mannens uppfattning om sin Förmåga? Hans potens.
En manlig bekant till mig säger ibland i bisatser att starka /kanske manhaftiga kvinnor kastrerar män. Sådana kvinnor fnittrar kanske mindre, dessutom.
Kära ni! Säg inte att dessa könsmönster i min generation är biologiskt betingade! Berätta för mig att det inte är så här i den yngre generationen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)