Och så vart det ljus

Jag gläntar på persiennen på morgonen och hela rummet exploderar av ljus....tack, sankta lucia för att du lyssnade på min bön! snö, snö överallt och sol och så mycket ljus! Inte gör det något att skitjulen står för dörren och de perversa tomtarna snart bjuder på godis och mobiltelefonabonnemang i centrum...man kan alltid visa fingret åt dem även om det inte är så värdigt men vad ska man göra...ljuset har återvänt och vid morgonfikat vilar mina händer inte längre på tidningen likt sysslolösa händer på ålderdomshem...fingrarna fattar nästan girigt tag i sidorna med de häpnadsväckande nyheterna och den igår halvtomma och likgiltiga blicken får en skärpa...- tänka sig! sådana lymlar överallt, och vad ska detta nu betyda? ögonen vilar på de upphetsande rubrikerna och de berörande bilderna...- nämen har du hört på maken...jag upprörs saligt och troget av morgonens nyheter och livet återvänder, jag blir delaktig i världen, jag bryr mig...vilken nästan berusande känsla! jag blir full av koffeinet och euforisk av solen som gassar i mitt kök ...upp och titta ut genom fönstret igen! sant, sant! det är ljust, vackert, ljuvligt vackert ute!
På vägen till jobbet genar jag lite genom en skogsdunge ...jag halkar omkull och blir liggande en stund i den mjuka snödrivan och beskådar de snöklädda grenarna och den blåa himlen...sedan borstar jag av mig och promenerar leende vidare och hoppas att jag snart ska halka igen...

Decemberångest eller O helga natt..

....om du kunde komma och passera....det är lite mörkt nu....det har varit lite väl mörkt länge.....sankta lucia, hjälp mig belys min vandring de sista metrarna...ge mig lite ljus nu, du som har hur mycket som helst....jag längtar efter den heliga natten för efter den kommer morgonen...nu ser jag knappt framför mig, det blir ju bara mörkare och mörkare..
måste hitta till jobbet, måste jobba....får inte glömma jobba fast jag blir så trött på jobbet.. plufsiga, glåmiga blågråa ansikten på bussen och i centrum och i min spegel, ögon glansiga av trötthet, spända kinder, livlösa hår...bistra grin som ska föreställa leenden, passiv aggression...systempåsar...god morgon!.. ryckiga rörelser...gräl, gråt, kollaps hos den sköraste...fan vad jag hatar alla som står i vägen eller pratar skit...jag gick in i dörren en morgon, kunde inte öppna den för att gå till jobbet fast jag tog sats flera gånger, tog av mig stövlarna och kappan , gick och la mig i sängen med mössan på.....har gått åt fel håll från bussen två gånger under den senaste veckan ...började gå tillbaka mot jobbet fast jag skulle hem...jag kan ju inte vara frisk...snart dör jag, va skönt...och alla andra också....varför alla dessa sjukdomar...varför dessa katastrofrapporter....va? snart ingen luft att andas?.....varför kan människor inte vara snälla mot djur.....jag kommer att mörda den som bjuder mig på julskinka!!!...ska man köpa utsläppsrättigheter i julklapp till alla nu?...jag fattar inte vad som står i tidningen, va pinsamt, jag är ju lärare....finns det verkligen inget hopp om jorden?...vad sa du?..jag minns inte vad som sades sist...hör min röst någonstans långt borta mumla konstiga meningar...hjärntumör eller afasi? båda två förstås pucko...vilka dårar de som pratar om pensioner...hjälp jag kan inte sluta fnissa....
O du helga natt vad jag längtar, längtar!

(Jag har nog överdrivit lite.....för konstens skull.....:-)

Hyllning till tekniken, nunnorna och alkoholen!

I morse - i förmiddags - vaknade jag 10.30. Hoppsan - jag hade sovit i 14 timmar! Förkylning, en lindrig sådan var nog orsaken. I går kväll orkade jag inte ens se Doobidoo klart, trots Cecilia Frodes fascinerande frånvarande närvaro och stirrande blick...(kände igen mig där på något sätt..) Somnade framför TV:n med kläderna på.
Vaknade vid ett på natten, bytte om till nattlinne och tänkte att nu var jag väl sjuk...

Men se - sömnen gjorde under!
Pigg och utvilad satt jag vid elva med en stor, rykande och ljuvligt doftande kaffekopp i min hand, i den mjuka och varma sängen och hörde regnsmattret mot fönstret. Och DN låg där förstås, framför mig....Min syster ringde och vi hade en jätterolig stund i telefon. Hon i Helsingfors, jag i Haninge. En mörkgråmulen, regnig förmiddag i november.

Uppstigen fortfarande pigg och energisk. Tänkte jobba lite. Skulle kolla om jag hittade en text till en bellmanlåt på nätet. För mina elever. Det är klart att jag gjorde det. Hittade texterna till alla epistlarna plus allt jag behöver för att mina elever på A-kursen ska lära känna C.M. Bellman. Herregud vad jag blev inspirerad! Förstod plötsligt hur jag ska lägga upp - lägga om -hela litteraturundervisningen på svenska 2 A framöver! Det finns ju obegränsat med material att hämta på nätet! Lagom långa och lättlästa biografier, sångtexter, bilder..

Denna insikt: man hittar allt på nätet, allt - det är nästan som att man vägrar tro det mellan varven och blir lika häpen och fascinerad varje gång det händer.

Och så var jag tvungen att lyssna på ett par bellmanlåtar på CD:n framförda av Mikael Samuelsson. Det var ju så fruktansvärt vackert och tog mig helt i besittning...och ideérna om min blivande undervisning flödade...Jag tände små lampor för att intensifiera den novembergråa mysstämningen, plus två stearinljus, hällde upp ett glas rödvin, satt vid mitt köksbord och det var sannerligen inget fel på stämningen! Och regnet, det fortsatte att slå mot fönsterrutan, och mörkret var äkta och felfri i sin kompakthet!
Och Carl Michael hyllade sin Ulla Winblad ...

Sedan började jag tänka på hur beroende allt detta var på teknologin. Mobilerna, internet, CD:n. Utan CD:n skulle jag inte kunna njuta av Bellman just nu! Och datorn...teletekniken...jag kan ha närhet/kontakt med människor tack vare telefoner och nätet, dygnet runt. På mina villkor. Post flera gånger om dagen. Kan kommunicera även när jag inte har lust att öppna munnen och artikulera... Jag kan berika min värld och få massor av information om vad som helst när som helst genom att slå på datorn. Jag kan sitta och mysa vid levande ljus och lyssna på vackra visor från 1700-talet när min fantastiska tvättmaskin jobbar, lagom diskret, i badrummet! Och medan ugnen värmer upp lunchen.

Jag tänkte på operationen som räddade mitt liv för många år sedan. Hur andningsapparaterna ständigt väckte mig efteråt, efter operationen, när jag sov - de tjöt som galningar, maskinerna bakom mig...orsaken var att jag inte andades ordentligt.
Vilken tur att de fungerade! Och att den fantastiska kirurgen kunde sitt jobb! Och hade ett fungerande team omkring sig, som kunde sitt jobb!

Och så tänkte jag på hissen, bussen, digitalkameran, finlandsbåten, flyget...sånt jag kom på som var bra i mitt liv tack vare ingenjörerna, och det är ju så intressant med rymdteknologin...ger sunda perspektiv till var och en...
Och naturligtvis konstaterade jag att det mesta av allt detta konstruerats av män. Den rationella ingenjörsvetenskapen som styrts av män...

Hm...men inte hade de kunnat göra allt detta om kvinnorna inte hade tagit hand om deras barn och skött hemmet.

Jag började än en gång leka med en fantasi: om mänskligheten alltid hade haft jämn fördelning av hem- och samhällstjänsterna - hur hade det sett ut då? Det vill säga om både män och kvinnor hade varit lika bundna vid barnen och hemmet och arbetat på lika villkor ute i samhället.
Om den jämställdhet som de flesta politiskt korrekta ändå säger sig sträva efter alltid hade funnits. Hur skulle det se ut nu?

Tvättmaskinen skulle nog finnas, spisen, datorerna, telefonerna, CD:n... kylen, frysen,
...
Skulle internet se ut som det gör nu? Finns det några tecken på någon typ av urspårning i våra tillgångar till det teknologiska p.g.a ingengörkunskapens alienering från människan, barnet, relationen "du och jag", livet - eller det som några kallar Moder Jord? Är barnporr, våldsporr och olika destruktiva beroendeframkallande datorspel på nätet tecken på obalans? Hade krutets upptäckt fått sådana dimensioner? Atomkraften och -bomben?

Eller hade det sett ut som nu i alla fall? Eller annorlunda? Hur då i så fall?

Och så vidare...och så vidare... dessa funderingar...

Sedan hyllade jag också vinet i mina tankar.
För utan vin skulle nog Bellman inte sjungit och skrivit så vackert. Och utan det där lilla glaset med vin hade jag själv gjort någonting annat än suttit där och myst, jag kanske hade joggat eller gjort något annat dumt.. Kanske försökt låtsas som att vädret inte var så grått. I stället för att beskåda skönheten av en mulen och regnig dag i november genom en våt fönsterruta, i skenet av några levande ljus.

Nunnorna med sin stearinljustradition fick också en tacksam tanke av mig...tack och Gud vare med er!

En hund som sjunger Mozart

Jag har tidigare här skrivit om min stora kärlek till djur. Jag blir så rörd och förundrad över deras "klokhet"- olika egenskaper som vittnar om ... ja, vad vittnar dessa egenskaper om?

Jag tänker på den där elefanten som räddade en 8-årig flicka undan tsunamin - den greppade tag i flickan och bar henne upp, bort från stranden.

Jag tänker på gorillahonan som när hon lekte med sin unge "föll" baklänges på rygg varje gång ungen kastade en pytteliten sten på mammas mage.

Jag tänker på hur delfinerna leker med människor...

Jag tänker på min egen älskade hund som jag visserligen förlorat, som visar en sådan spontan kärlek till och omsorg om alla människor!

Jag tänker på det jag hörde på Spanarna sist: att kor med namn producerar 3 liter mer mjölk per dag än namnlösa kor...

Och nu imorse ringde min syster och berättade, att när deras dotter spelar ett speciellt stycke Mozart på piano, så börjar hunden "sjunga med" dvs yla. Och det är bara detta enda stycke som får honom att göra så...
Min syster och svåger försöker göra ett videoklipp och lägga ut på nätet...

Stjärnljus

"Alla stjärnor är döda. Det är bara ljuset som är kvar." sa någon på TV igår.
En stjärna slocknade för tre veckor sedan.
Måtte jag snart kunna se ljuset.
Än så länge bara tunga moln...

Skuld, Skam, Heder..

Det pratas om hederskulturen i medierna just nu. Jättebra! Bra att dess mekanismer läggs under förstoringsglaset offentligt. Enligt min mening har man inte gjort det tillräckligt mycket i Sverige, och det beror kanske på att rädslan för att bli sedd som fördomsfull, generaliserande eller främlingsfientlig är lika stor som hederskulturernas rädsla för den stora Skammen.

Jag har funderat en del över detta med Skuld och Skam...begreppens innebörd och substans.

Man säger ofta att man känner Skuld fast det egentligen handlar om Skam. Man säger att man känner skuld fast man i själva verket är rädd för att ha gjort bort sig, vilket betyder "har gjort sig oförtjänt av att bli respekterad/älskad...har gjort sig oduglig inför andra"

Skulden har - såvitt jag ser det - att göra med kärlek, sorg och medlidande - kopplat till det egna ansvaret. "Jag har bidragit till att någon lider. Och jag lider med".

Skammens substans är ju Rädsla för att bli bortstött, utskrattad, att inte duga. Inte få vara med i flocken. Och följden naturligtvis en outhärdlig sorg.
Vi är livrädda för det.
Skammen sägs vara en grundaffekt, på driftplanet, den är biologisk - en överlevnadsfunktion. Vi behöver skammen för att lära oss att anpassa oss till flocken. För blir vi utstötta så klarar vi oss inte.

Den riktigt jävliga Skammen gör att man inte ens duger åt sig själv, och då är det farligt. Var ska man då vara om varken Flocken eller den egna kroppen tycks vilja ha en? Då finns två möjligheter: att göra allt för att inte kännas vid det Skamliga - tränga bort - eller att förstöra, straffa sig själv.

Jag själv gör också vad som helst för att slippa känna Skammen. Det gör nog de flesta av oss.
Det sitter i våra gener.

Men det är Kulturen som bestämmer vad som är Skamligt.

Hederskulturen är ett exempel på det verktyg som patriarkatet använt sig av för att hålla kvinnan på mattan: Skambelägga kvinnans sexualitet. Det finns inget effektivare vapen än just att hotet om Skammen. Skammen som drabbar dig och din familj. (Och i den ansvarsfrågan kommer ju Skulden in också..) Kvinnans könsorgan heter förresten Skam på finska..alltså om man översätter det finska ordet till svenska.

Killen i dagens artikel om hederskulturen i DN beskriver det väldigt tydligt. Han hade inte haft en chans att få vara med i gänget på torget om hans syster hade riskerat "hans" heder. Han hade blivit bortstött, oduglig, värdelös.
Och detsamma hade drabbat hela familjen.

Killen ställde upp på Kulturens krav: vaktade sina egna och andras systrar, spionerade på dem, satte dit dem. Själv hade han relationer med tjejer, hade sex med dem och betraktade dem som orena horor. Inte en sekund funderade han på att gifta sig med dessa horor, berättade han.

Han handlade enligt sin flocks moralkodex - tills han själv blev drabbad. Han blev kär på allvar. I en tjej som inte var lämplig inför familjens ögon. Och då vände han sig mot den, Kulturen.

Hederskulturens beståndsdelar är feghet, egoism, i vissa fall psykopati. Man förtrycker, t.o.m mördar för att själv slippa undan sin egen skam. Man gör så i Kärlekens namn. Man gör så mot sina egna barn som man säger sig älska.

För Kulturen har lärt att det är den gudomliga regeln.

Ändå verkar människorna i denna kultur ha ett normalt känsloliv...

Kulturen gör ibland vad den vill med oss.