Tragiskt vid Gullmars

Gullmarsplan, lördag kväll, klockan halv nio. Ikväll alltså. Efter bion. Jag är på väg till min buss. Precis innan jag ska lämna den stora terminalhallen och ta rulltrappan upp till bussarna hör jag en förtvivlad barngråt blandat med vädjanden om att pappa ska lyssna...Jag tittar åt röstens håll. Ser en liten högst treårig flicka i sällskap med sin unga pappa plus pappans kompis. Dvs flickan springer efter de två männen. Kom hon bort skulle ingen av dem märka det. Pappan är helt och hållet i sin egen värld. Flickan försöker mellan gråtattackerna att få kontakt med sin pappa. På treåringsvis - ömsom pladdrande, ömsom gråtande. Pappan går vingligt, stannar då och då för att behålla balansen och det ser nästan ut som att han kan falla ihop när som helst. Flickan har någonting i ena handen...det kanske är en godispåse. Med andra handen försöker hon röra vid pappan då och då, och pladdrar maniskt för att få hans uppmärksamhet, men förgäves. Pappan är så drogad att han knappt kan gå. Han varken ser eller hör sin dotter och hennes förtvivlade "pappaa!!" Den andra mannen i sällskapet är upptagen av att kolla om hans kompis, flickans pappa, klarar av att gå till spärren. Han ser inte heller åt treåringen.

De två männen tar sats i riktning mot spärrarna, flickan springer gråtande efter. Männen vänder sig inte om en enda gång för att se om hon är med. De struntar fullständigt i henne, hon och hennes gråt existerar helt enkelt inte för dem. Hon får inte en enda blick av dem.

Jag ser detta och är chockad... kan inte riktigt tro att det är sant det jag ser! Jag står och stirrar på dem, går närmare...

Pappan får någon typ av hostattack, han står dubbelvikt och hostar. Sällskapet stannar. Kompisen, som verkar vara nyktrast av dem två ser att jag tittar på dem. Han tittar på mig och sedan på flickan och frågar henne vad hon vill ha. "Vad är det? Säg vad du vill ha!"

Flickan kan naturligtvis inte svara. En treåring kan inte sätta ord för sin ångest och totala, bokstavliga övergivenhet.

Sedan börjar de gå mot tunnelbanan igen, mot spärrarna. Jag följer efter, helt paralyserad....ser två vakter. Jag ser att de också har sett. Jag går fram till dem.

"Han är ju helt väck!" säger jag till dem och de vet vem jag menar. Vi har fokus på samma sak, vi alla tre.

" Barnet är ju så litet... något måste göras!" säger jag med en ynklig röst. Jag är så rädd för att de inte ska hjälpa mig, hjälpa flickan...hjälpa mig att hjälpa flickan.

"Ja, han är helt borta" , medger de också och följer pappan med blicken.

Den ena vakten tillägger sedan - med ett flin: "Ja, inte är han i denna värld i alla fall!"

Flinet gör mig panikslagen: de tar inte det här på allvar....de vågar inte rycka in! De rycker bara på axlarna!

Samtidigt ser jag att männen och flickan börjar gå nedför trappan till tunnelbanan.

- Om jag var ni skulle jag ringa efter polis, eller någon typ av hjälp. Flickan är högst tre år! vädjar jag. Försöker hålla mig lugn.

Jag ser då panik i ena vaktens ögon också. Han vet inte vad han ska göra. Han fibblar med sin telefon och han vet att han måste bestämma sig. Nu.

Jag känner på mig hans beslutsångest samtidigt som min egen ångest får rösten att darra. Jag säger: - Även om man skulle göra fel så har man försökt i alla fall....

Vakterna verkar plötsligt ha bestämt sig. De ringer....och börjar gå ner mot perrongen med bestämda steg. Jag följer efter dem. Ena vakten vänder sig om mot mig och säger:

- Bra att det finns sådana som du som stannar och bryr sig.

Jag är så chockad att jag fastnar vid ordet "stanna".

- Ska jag stanna och vänta? frågar jag...fast jag inte vet vad jag i så fall skulle vänta på.

Vakterna är borta nu ...troligtvis åkte de i samma tåg som 3-åringen och hennes berusade sällskap. Jag står kvar en lång stund och vet inte alls vad jag borde göra.

Sedan, successivt, förstår jag att jag inte behöver stå där.

På bussen hem tänker jag på vad han sade till mig, vakten om att jag stannde och brydde mig. Och det går upp för mig plötsligt, att jag var den enda som reagerade. Mitt minne ger mig inte en enda bild av en enda människa som på något sätt hade gjort en enda ansats till att agera för att hjälpa flickan. Kanske fanns de, men de stannade inte , det bildades inga grupper med oroliga människor som sökte stöd hos varandra kring frågan "Vad ska vi göra?" Som det brukar vara.

I lördagspulsen skyndade alla vidare och valde att inte se en treårings nöd.

Jag borde alltså känna mig som en anständig människa och känna mig lite nöjd och självbelåten...jag agerade i alla fall.

Men det känns inte alls bra. Jag känner mig så beklämd över det hela. Hur har den lilla flickan nu? Bara dessa minuter som jag bevittnade är nog för att ge henne ett trauma för livet. Hur har hon det alla andra kvällar?

Och hur i helvete är det möjligt att det inte fanns fler där, bland en massa människor, som reagerade? Hade det varit o-coolt, pinsamt, farligt att lägga sig i en ung drogad mans situation en cool lördagskväll? Även om ett barn mycket synligt och uppenbart for illa?

Och: Vad hade jag själv gjort om vakterna inte hade varit där? Vad i helvete hade jag gjort?!

Kanske...i värsta fall...inget.

Kan inte låta bli att tänka på vad Ann Heberlein skriver på de första sidorna i sin bok om ondskan. Hon menar att "vi lockas av likgiltigheten, den totala likgiltigheten som ger ondskan fritt spelrum...Vi som ser åt annat håll gör inte det för att vi är onda utan för att vi inte vill riskera vår egen trygghet. Kanske är vi bara bekväma. Kanske är vi också rädda." Osv

När jag nu ikväll kan konstatera att jag var den enda som inte såg åt annat håll så betyder det inte att jag inte har gjort det många andra gånger. Tyvärr.

Hur som helst så hoppas jag - och väljer att tro - att treåringen till slut blev hjälpt till en varm säng hos en trygg och nykter människa. Där hon borde ha varit långt tidigare i stället för att springa efter två knarkare i en grå terminal byggd av grå betong och metall. En lördagskväll. Bland alla coola och självupptagna vuxna som hade bråttom.

Tillbaka från fosterlandet

Hemma igen efter semestern.

Konstigt att säga så, på sätt och vis...hemma är ju egentligen i hemlandet...i fosterlandet..eller är det i lägenheten i Sverige?

Det var skönt att komma till hemmet igår. Efter ett par veckor i andras hem ...vilken märklig lyx att rå över en hel lägenhet helt för sig själv...att kunna lämna toalettdörrren öppen när man sitter därinne, röka inomhus....hänga in kläderna i garderoben...eller  leva som ett svin...herregud vad lyxigt att ha ett eget hem!

Jag har bott i obeskrivligt gästvänliga människors hem i Finland, men ändå. Ens hem är ens borg.

Finland kändes mer som Sverige den här gången.

Vet inte varför....kanske var jag inte så dramatiskt medveten om att jag var i Finland och inte i Sverige som jag brukar vara. Det kan bero på att jag inte orkade tänka...all energin gick åt att överleva.   Hettan!  Man söker skugga och åker till havet - inga större kulturella skillnader där inte.  Bara fysiska.. Jösses vad varmt det var!

Men klart att det finns skillnader.

Vi finnar ser ju helt annorlunda ut än svenskarna till exempel. (Varifrån kommer vi egentligen?)

Det finns mellanöl i affärerna, och sådana underbara smördegspastejer med god fyllning inuti.

Folk skojar utan att skratta.

Man påpekar inte att man har skojat när man gjort det.

Det finns kanske fler suputer på gatorna i Finland än i Sverige.

Man måste väga frukt och grönsaker i mataffären och sätta prislapp på påsen innan man går till kassan. Fan vad svårt att komma ihåg det!

Alla badar och har bastu.

Det finns en handdusch i varje toalett.

Man ler inte om man inte är road.

Det finns en president och inga kungligheter.

Både presidenten och statsministern är kvinnor.

Finska kvinnor är ofta barska och tuffa och inte så väna och mjuka.

Man använder namnet för det kvinnliga könsorganet (jag vill inte återge ordet här) som svordom i alla ordklasser och alla kasusformer. Ordet har blivit så vedertaget att det har förlorat sin laddning.

Man niar varandra i mer formella sammanhang.

Måsarna blir fräckare och fräckare...de stjäl korven från hotdogen eller glassen du köpte nyss.

Det finns två officiella språk som alla måste läsa i skolan. Inget av dem är engelska.

Det finns fler bankomater än i Sverige. Det står Otto på skylten.

Men mycket är likt som sagt. Med Sverige alltså.

Samma saker i affärerna, samma nymodigheter, samma nya uttryck i språket (som kommer från amerikanskan) - fast översatta till finska förstås. Nästan samma program på TV till och med.

------------

I min hemstad Kajana finns för resten märkliga politiker som bestämmer.

Hör här! Två exempel:

1)De vill lägga ner Eino Leino-museet som ligger en mil utanför staden. (Bilderna) Museet är dels en rekonstruktion av det hus där Finlands legendariska och för många finländare den mest betydelsefulla poeten Eino Leino föddes och växte upp plus tomten runt omkring. Huset, ett enkelt stockhus står på samma ställe som det ursprungliga huset i en sagolik miljö och med utsikt över en sjö. Landskapet är vackert, speciellt och finskt. Jag skulle nog tänka på Eino Leinos dikter även om jag inte visste att jag befann mig i hans forna hem, kan jag tänka mig.

Driften av stället kan inte tära på stadens finanser särskilt mycket.

Förresten - även skaparen av det finska nationaleposet Kalevala, Elias Lönnrot, bodde i huset!

Men inte ens det hjälper.

Nationalepos och nationalskalder .... sånt verkar inte stå högt i kurs för makthavarna i Kajana.

Museet ska läggas ner.

Men det finns fina idrottshallar, en ny fin travbana...och jag har sällan sett så fina vägar som där.

Hela regionen satsar stort på sport. Men sånt är väl livet.

Och sedan det andra...

2)För en tid sedan undrade man på den beslutande nivån om man inte kunde sälja konstverken i stadens konstmuseum eftersom staden hade ekonomiska bekymmer. (!!!!)

Chefen för konstmuseet svarade i stadens tidning Kainuun Sanomat, och hans svar är det roligaste jag hört på länge.

Han konstaterade att konsten i museet ägs av museiämbetet och kan inte säljas.

Men så är inte fallet vad gäller porträtten av kommundirektörerna i kommunhusets korridor, tillade han.

Hahahaha!!

Jag förstår inte...hjälp!

Jag funderar i alla fall - trots syrenernas bedövande inverkan på min tankeverksamhet - ganska mycket på mellanösternproblematiken - speciellt efter att ha läst Terese Christianssons vittnesmål om Operation Gjutet bly - när Israel mosade Gaza 2008-2009. Och nu detta med det sista - de 9 döda i samband med hjälpkonvojen.

Politik är inte lätt att förstå alla gånger om man inte är insatt...jag är inte det, tvärtom djupt okunnig.

Men det hindrar mig inte från att undra och vilja förstå vissa saker.

Hur kunde israelerna vara så korkade att de bordade fartygen? Varför lät de inte hjälpen bara komma in i Gaza? Eller om de behövde kolla om det fanns vapen ombord på båtarna - varför inte bara skjuta sönder propellerna och sedan transportera båtarna vart de ville?

Kunde de verkligen inte förutse vad som skulle kunna hända när de gjorde som de gjorde?

Hur kan de vara så sadistiska och onda ibland - som under Operation Gjutet bly? En berättad händelse ur Christianssons bok: Den palestinska storfamiljen som Christiansson bodde hos berättar: De hade skyddat sig för bomberna i ett hus under några dygn. Utan mat, utan vatten, utan det mesta. Sedan bombades huset och halva familjen dog. Barn dog, föräldrar dog, unga människor dog, många fick kroppsdelar sönderskjutna. När de till slut, efter att ha lämnat huset och gick blödande, lemlästade, letande efter sina småbarn, syskon, föräldrar, fick ambulanshjälp och när en pojke, som hade fått sin näsa bortskjuten låg på ambulansbåren, och när ambulansmännen bad de israeliska soldaterna om lite vatten (obs efter flera dygns helvete utan vare sig mat eller vatten)...så sa de israeliska soldaterna NEJ!!

Så gör ju inga människor.

Ändå berättar bokens gazabor, att de förr - innan Hamas tog makten - inte hade några som helst problem med israeler.

Anita Goldman skrev i Snäckans sång något i stil med att den israeliska ledningen har identifierat sig med nazisterna.

Jag har mer och mer börjat se ett posttraumatiskt fenomen. Och i dagens gaza-artikel i DN läser jag om liknande visualisering - man ser hela folket som en individ i ett posttraumatiskt stresstillsånd. Skriven av Jackie Jakubowski som bl.a citerar Maciej Zaremba som skrivit om mobbningsoffer:

"De rids av maror på natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. De ser orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer... Deras personlighet är förändrad eller, snarare förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till" (DN 2010 9/6)

De - judarna - skulle förintas av nazisterna - de skulle inte få existera. Och nu ifrågasätts deras rätt att finnas till som nation. Hamas, Iran, Hizbollah, de islamistiska terroristerna...

Men det kan inte vara enda förklaringen - eller?

Amos Oz skrev så bra (efter konvojkatastrofen) om att det Israel inte fattar är att Hamas är en idé, och idéer kan man inte krossa med våld, utan med samtal. Med bättre idéer.

Hur kommer det sig att de - de israeliska ledarna - inte fattar detta utan fortsätter med sin urskillningslösa våldspolitik? De har ju trots allt moderna demokratiska skolor vilket rimligen borde innebära en viss objektivitet och självrannsakan till skillnad från totalitära kulturers lydnadsuppfostran?

Hur kommer det sig att de inte gör som hela världen tycker de ska göra: släppa de ockuperade områdena, häva blockaden, satsa på en tvåstatslösnig?
Hur kommer det sig att de inte förstår att det är vägen till fred och inte att skjuta vilt och urskiljningslöst omkring sig?

Har de verkligen blivit galna och omdömeslösa?

Och varför hjälper inte kompisen USA dem in på rätt väg?
Vad spelar de judiska ekonomiska intressena egentligen för roll?
Jag är korkad vad gäller ekonomi och politik,
Kan någon förklara för mig?

Syrener

Har lust att skriva något här, men har inget tema, inget som upptar mina tankar mer än något annat...
Gaza förstås - men så mycket - det mesta är väl sagt om det ofattbara..

Kungabröllopet? Förlåt - kronprinsessabröllopet?

Hm.

Babels vinnardikt - kärleksdikten var förresten skitbra, tyckte jag.

Vad tänker man?

Nä - det är väl lika bra att erkänna: Det enda jag tänker på är syrenerna... Jag ger upp.
Det finns inget underbarare än syrener...det finns inget vackrare vitt eller lila än det i syrenblommorna....tiden för dem är så kort, så jävla kort, det är något bräckligt över det hela med syrenblommorna...jag vågar inte lita på att de inte vissnar...att de klarar natten...att de finns där imorgon också...snälla, håll ut ett tag till...jag ska bara....
Det känns som att när de blommar så får jag inte göra annat än stå där och njuta av dem. Gräva ansiktet i en syrenbuske, insupa i mig den där märkligt berusande, ljuvliga doften...

Vid syrenernas tid kan man inte ens tänka .....bara sträcka ut sig lojt och låta sig ockuperas, besegras...

Ska man tänka?

Jag håller på att läsa "Talals hus" av Terese Cristiansson. Hon berättar om sina två månader i Gaza efter den israeliska operationen Gjutet Bly vid årsskiftet 2008 och 2009. Hon valde att rapportera om kriget inifrån, djupt ur civilbefolkningens perspektiv. Hon bodde hos en familj i Gaza under två månaders tid. Beskrivningarna hon hör om de israeliska attackerna är fasansfulla och ofattbara....man vågar nästan inte tänka vidare när man börjar föreställa sig t.ex barnens trauman.

Förutom tragiska berättelser hinner Terese Cristiansson uppleva vardagslivet i familjen och släkten, klanen, och bjuder generöst på sina erfarenheter, iakttagelser i sin bok. Och det är fascinerande att komma in i den djupt patriarkaliska klankulturen som värdfamiljen lever i. Författaren beskriver detta utan att ta ställning vare sig för eller emot, och det är verkligen intressant läsning.
Nästan ingen i familjen har ifrågasatt kulturen hittills (jag har läst ungefär halva boken), de har ju inte sett något annat - och det finns faktiskt mycket gott i den gemenskap som klankulturen innebär. Alltså när man s.a.s har köpt konceptet - vilket man är tvungen att göra...Men det mesta i livet har ju både gott och ont i sig, även en klankultur.... När man är beroende av varandra hittar man kärleken också och känner ansvar. Och när man läser om de fruktansvärda (!!!!) situationerna dessa människor utsattes för under bombningarna, känner man - nästan fysiskt - en tacksamhet för att klanen är så stor, att de är så många och kan hjälpa varandra, trösta varandra.

Klankulturer har sina djuprotade mönster, och denna klan är inget undantag.
Kvinnorna är fullständigt beroende av sina män och vågar inte ta ett steg utan deras tillåtelse, berättar de själva. De ber om lov om de ska gå och handla eller hälsa på en väninna. Många män har två fruar. Men de män som har figurerat i boken hittills har varit schyssta, och romantiken flödar mellan varven. Det mest fantastiska och romantiska i en kvinnas liv - vid sidan av barnen - är Bröllopet - det egna och andras. Livets mål och mening. Har en kvinna haft turen att gifta sig med en snäll och bra man och dessutom har ett fint sovrum med en garderob och vackra sänggavlar kan hon skatta sig lycklig och lyckad. Är mannen mindre bra så finns ju massor med släktingar runtomkring att ty sig till. Huvudsaken att man är gift och får många barn. Allt annat är en fullständig katastrof och total meningslöshet.
Men de flesta sänggavlarna och garderoberna är förstörda nu, dessutom har de israeliska soldaterna sovit i vissa sovrum, och då kan kvinnorna inte tänka sig att själva sova där mer. Förståeligt.

Kvinnorna har ett enormt ansvar för hushållet och barnen, men det är männen som bestämmer, och det är ingen som får för sig att ifrågasätta det.
En gång frågar Cristiansson kvinnorna om detta och får en förvånad min som svar: - Det är vår kultur.
Ingen verkar ens ha funderat på detta.
Sedan talar hon med en manlig familjemedlem och undrar varför det är så. Varför blir en kvinna aldrig klanäldst, en sådan som får bestämma. Svaret blir en anekdot. I anekdoten får en profet en liknande fråga - varför finns det inga kvinnliga profeter - och svarar genom att berätta hur man en gång valde ut en stark och klok kvinna för att testa om hon kunde bli profet, och hur kvinnan p.g.a sin svartsjuka inte kunde förvalta det ansvaret.

Och så svaret till Terese Cristiansson:

"Salah tittar på mig och säger att detta är anledningen till att kvinnorna inte kan bestämma eller bli klanäldste. De styrs av känslor och därför är det bäst att mannen bestämmer." (sid 65)

Hm.

Omedelbart tänker jag på boktiteln "Kvinnor som tänker för mycket"som jag såg häromdagen... Jag bara måste köpa boken för att se vad fan hon menar...

Ja, - apropå att tänka - inte bara trots att man är kvinna, utan överhuvudtaget:

I DN idag fanns en recension om en annan bok: "Göra ont. Litterär metafysik" av Anders Johansson.
Så här stod det bl.a: "Genom alltsammans löper en uråldrig fråga: Ska man titta draken i ögonen eller inte! Ska man försöka förstå ondskan eller som Sankt Göran, blunda och hugga?" (DN)
"Finns det fall när tänkandet som sådant är oansvarigt, respektlöst eller rent av skadligt? Eller är det tvärtom alltid skadligt att avstå från tänkande, förklarande och teoretiserande?"
"Det var en knäckfråga för Voltaire Och Rousseau och förmodligen världens bästa fråga att grunna på iunder en livstid." (Göra ont. Litterär metafysik)

Jaså - så Voltaire och Rousseau brottades också med denna fråga...Skönt att höra.
Det gör jag också.
Många terapeuter och new age-inspirerade m.fl varnar för det för myckna tänkandet, och det finns nog ett korn av sanning i det hela. Man kan bli alienerad, fjärmad från det sanna mänskliga mötet om man intellektualiserar för mycket och satsar på teoribyggen i stället för att leva.

Och vad gäller ondska...jag har svårt att bestämma mig vilket som är bäst: 1. Att tänka, se, försöka förstå, analysera sin egen och andras ondska. (Det sättet kanske genererar mer negativ energi?)
2. Inte bry sig om, blunda för det onda, titta bara på det goda (trollet smälter i ljuset osv)

Och när jag tänker på detta så kommer jag oundvikligen att tänka på den trevlighets- gullighets- och försiktighetskulturen som råder i Sverige.

Och jag vill omedelbart välja nr 1 ovan. Nästan trotsigt liksom..


"Nu ska vi prata om något trevligt i stället" - kulturen. Den är frustrerande även om den kanske har sina poäng. (Har den?)
Vad gör man av sin agressivitet, de förbjudna känslorna i umgänget med varandra här? Allt det finns ju - både godheten och ondskan, för även svenskar är människor.

De sipprar ju ut på olika sätt, de fula känslorna. Passiv aggressivitet som kommer ut genom artigt leende läppar... Det måste finnas massor med olika kanaler att få utlopp för allt detta mänskliga, o-t-r-e-v-l-i-g-a, men de är osynliga. Finfina budskap mellan raderna, sådant som bara en svensk kan förstå. För det är så mycket som trycker på men inte får uttalas... De outtalade signalerna, de som inte får uttryckas, och de man bara kan förstå om man har dem i ryggraden måste vara många...

Det kanske är därför Sverige har kulturell kod som är så svår att knäcka för utlänningar. Nästintill omöjlig.

Hur som helst, två böcker vill jag läsa innan jag slutar att tänka:
1. Kvinnor som tänker för mycket 2. Göra ont. Litterär metafysik

Kanske hittar jag svaret i någon av dem eller båda.

Inspirerad av Kerstin Thorvall

Två saker som jag retat mig på idag.

1. "Kerstin Thorvall betedde sig delvis som en man. Hon var väldigt modig. " säger Stina
Dabrowski i DN idag.

Om det inte är farligt så är det ju naturligtvis inte modigt.
Men eftersom det var farligt så var det modigt.
Och det var ju farligt. Att utmana på det sättet som hon gjorde. Knulla runt och dansa runt fast hon var kvinna och mor. Kritisera sin egen mor. Bete sig som en karl. Att Ulf Lundell berättade om sina sexuella upplevelser med unga kvinnor - ja, det var väl inget märkvärdigt, men att hon gjorde det, kvinna och mor - berättade om sina sexäventyr med unga män....det var.... inte okej.
Hennes bok väckte avsky och bestörtning.
Knulltant.

Det var förstås för länge sedan.

Men jag vet inte om det har hänt så värst mycket på den punkten sedan dess. Jag menar - får vi kvinnor bete oss som män om vi har lust? För omgivningen, och framför allt för oss själva. Får man verkligen ta för sig, utmana den gamla kvinnorollen i vår kultur?

Jag tänker att det är ofta är snarare/mer vi kvinnor än män som sätter upp hinder för oss själva och på så sätt för vidare de gamla strukturerna. Och påstår sedan att det är män som förtrycker. (Kvinnor som inte är som Kerstin Thorvall var.) Gäller för många kulturer, antar jag, på sätt och vis.

Läste journalisten Dilsa Demirbag-Stens självbiografi nyligen. Hon och hennes familj flyttade från det turkiska Kurdistan till Sverige när Dilsa var 6 år.
Hennes historia visar samma sak som många representanter från patriarkaliska kulturer berättar om, nämligen att det ofta är kvinnor som är låsta vid traditionen. Dilsas mamma ville tvinga Dilsa att gifta sig med en avlägsen släkting som hon aldrig hade träffat. Hon skulle förlova sig med denne unge man när hon var 15 år. Mamman gjorde allt för att få igenom sin vilja. Det var hennes sista chans att upprätta sin heder som mor och kvinna efter den förnedrande tillvaron som invandrare i Sverige. Hon kände att hennes uppgift som mor var att föra traditionen vidare. Att Dilsas pappa vär kommunist och kritisk till de gamla traditionella kulturreglerna räddade Dilsa från äktenskapet. Han, fadern var emot hela arrangemanget och Dilsa slapp till slut gifta sig mot sin vilja.
Deras historia är förvisso lite speciell i och med att fadern så starkt tog avstånd från sin kultur och tradition. Mamman är mycket ångerfull idag vad gäller detta som hände för länge sedan, berättade Dilsa D-S i en TV-intervju.

Jag har också hört att det ofta är så i kulturer med könstympning av flickor, att det är mest kvinnor, mödrar, far- och mormödrar som är mest angelägna om att de små flickorna i deras familjer ska könstympas. Männen rycker ofta på axlarna vid frågan om flickornas omskärelses nödvändighet, men kvinnorna driver på. Det har jag hört berättas vid några tillfällen.

Jag har också läst flera artiklar där ungdomar från hederskulturer bekräftar att det är kvinnorna som är aktivast när det gäller att skydda döttrars heder. De spionerar, skvallrar, intrigerar....låter sedan fäderna eller sönerna verkställa straffet.

2. Det andra som jag retade mig på idag när jag var i bokhandeln, det var en bok med en titel:
Kvinnor som tänker för mycket (Av en kvinnlig författare)

Fast - det enda rimliga är nog att tro att titeln var en provokation. Jag väljer att tro det och ska nog ta en nyfiken titt i boken.

Det finns många försvarare av den "sanna" kvinnligheten. "Kvinnor ska väl inte bli som män" och så.
Definiera vad en kvinna är förutom anatomin! Vad är sann kvinnlighet? Är det något fel på män förresten?

På ett jobb för ett antal år sedan hade vi ett stort behov av möten. Verksamheten var kaotisk och vi hade verkligen behövt jobba fram en bättre organisation. Massor med problem att diskutera och lösa. Vi hade möten, jovisst. Vi tjejer, det var bara tjejer. Problemet var bara att man pratade om allt annat än det vi skulle prata om:
- Gud vilken söt blus!? VAR har du köpt den?!Lägg av - var den så billig? Vet ni vad vi åt igår till middag? Guu va gott ...guu va söt .....osv Sedan gick man igenom familjesituationerna, diverse andra ursöta klädesplagg och sedan var mötestiden slut.

Det här låter som en överdrift, men det är det inte. Så var det.
Det fanns strukturella problem i verksamheten, och när en organisation funkar dåligt blir det skitsnack, intriger, martyrskap osv. Vilket det också blev.
Varför ville man inte försöka lägga band på pladdret och försöka ha lite struktur i stället?
På mötena alltså.
Fanns det ett omedvetet motstånd att ta tag i de strukturella problemen och försöka lösa dem?
Tänkte man kanske att bara man är tillräckligt gullig mot varandra så löser det sig?
Undrar jag nu efteråt. Då var jag mest förvirrad, fattade ingenting.

Kvinnorna i min föräldrageneration ville inte heller lösa problem genom schyssta överenskommelser, vettiga kontrakt, logiskt. De gömde sig också lätt bakom traditionen om man efterlyste logiskt tänkande i kniviga situationer. För hade de gjort det hade de kanske förlorat ett viktigt redskap.... De hade inte kunnat utöva sin makt på det traditionella kvinnliga sättet: genom att manipulera, skuldbelägga och så....fast det hette ju kärlek och nu är jag lite elak, usch på mig! Men å andra sidan känner jag många människor som trots diverse terapier inte lyckas bli fria från den kroniska skuldkänslan som oftast är förknippad med relationen till modern. Mera sällan till fadern.

Jag tycker att kvinnor som inte vågar bryta sig loss från den traditionella kvinnorollen är lika tråkiga som män som inte kan annat än spotta och prata om sport och bilar.

Jag menar kvinnor som inte ser sina prinsessadrömmar...eller ser och gillar den.
Kvinnor som fortsätter att förminska sig själva till hjälplösa fnittriga varelser för att Prinsen kan känna sig stor, stark och smart, prinsessor som ägnar en stor del av sitt liv åt att objektifiera sig själva....kvinnor som måste bli mjuka och väna och klädsamt korkade för att väcka Prinsens beskyddardinsikter till liv...

Är det något fel med en stark Kvinna som tar för sig av livet, eller är det något fel med en Man som bejakar sin mänskliga sårbarhet - som vill ta hand om sina småbarn, som är mjuk och kan kommunicera på känsloplanet?
Är det något fel med ett samhälle där könen lär sig bra saker av varandra?

En prinsessa visar sig inte ensam på offentliga ställen. Det är fortfarande ytterst ovanligt att se en ensam kvinna på krogen eller en matrestaurang! År 2010.
Ursäkta att jag tjatar om detta, men speglar inte detta faktum något? Målet med jämställdheten är väl att båda könen är lika fria och autonoma?

Diskussioner om jämställdhet där könen anklagar varandra för förtryck tråkar ut mig.
Kulturen formas ju av oss alla. Resterna av den patriarkaliska ordningen hos oss kan inte bara skyllas på män. De flesta människor har blivit uppfostrade av sina mödrar. Kvinnor har m.a.o haft ett stort inflytande vad gäller att forma kulturen.
De gamla patriarkaliska strukturerna upprätthålls sålunda av både kvinnor och män.

Kan vi inte - i stället för att kasta skit på det motsatta könet - titta just på detta?
För båda könen förlorar på att vi inte hittar till varandra, inte kan mötas som människor.

Ramar och strukturer

"Jag älskar ramar och strukturer. Ett tag tyckte jag att struktur var det vackraste ordet som fanns", sa en kompis till mig.

Låter det konstigt?

Hon har, precis som jag, spelat teater och tar skådespeleri som exempel. Pjäsens manus, de fastslagna scenerierna utgör ramen på scenen, och inom den ramen kan man i trygghet göra spännande äventyr och upptäckter - i det här fallet inom sig själv, i sina egna uttryck och känslor. Och då har man större svängrum än i vardagslivet.

Jag håller helt och hållet med henne. Scentanken är applicerbar även på andra områden i livet.
Det mänskliga sociala livet är fullt av överenskommelser - konventioner, men de flesta är outtalade och därför finns uttrymme för misstolkningar. För att inte överskrida de odefinierade kulturella ramarna måste man sätta upp ganska snäva gränser för sig själv.

Ett välfungerande kontrakt - dvs ett kontrakt som båda/alla parterna accepterat, och som ger så mycket individuell svängrum som möjligt är någonting väldigt bra och eftersträvansvärt, tänker jag.
Tydlighet.... trygghet.....respekt...
Och funkar inte kontraktet - om det inskränker på någons frihet eller liv... om kontraktet är snävt eller dumt, ja då ..kan man ändra på det. I samförstånd förstås.

Applicerbart i såväl uppfostran som i skolan.

När man började prata om individualiseringen av skolundervisningen i Sverige skedde sorgliga saker inom skolans värld, har jag hört. Jovisst, de flesta höll med om att eleverna lärde sig i olika takt, med olika metoder, och att den gamla katederundervisningen ur det perspektivet egentligen var absurd. Men hur skulle man göra? Hur kunde man se/bekräfta/hjälpa/inspirera 30 elever under ett lektionspass individuellt, var för sig? Även om man bildade grupper med elever med ungefär samma behov, intressen och förutsättningar så hann man ju ändå inte!!
Ville samhället knäcka lärarna för att bli av med dem eller vad var det frågan om? Undrade nog många lärare medan stressvetten rann. Samtidigt som en inre röst sade att en individualiserad undervisning är ett måste idag - hur man än vred och vände på det...

I några fall löste lärarna det så att de satte igång " eget arbete" för eleverna på lektionerna, sedan gick de ut och blundade. Eleverna hade det fritt och skönt, kanske drev de runt i skolan eller på stan eller gick hem....Det var inte frihet innanför tydliga ramar....kan man lugnt påstå. Det här smittade av sig på högre utbildningar också: på lärarhögskolan sa de studerande, de blivande lärarna för några år sedan, att de fick på tok för lite undervisning, nästan ingen alls. Man hade s.a.s satt förträngningen av problemet i system och sparade dessutom pengar på det sättet....Hoppas allt detta har blivit bättre nu.

Jag och en kollega till mig ville också pröva detta med att lämna katedern h-e-l-t , och nästan "abdikera" som lärare. Det var när jag jobbade på SFI . Vi blev någon typ av coacher i stället. Vi hade en grupp på 40 elever, massor med studiematerial, ett system med delmål och mål som varje elev kunde använda sig av, ett stort klassrum, och vi var två lärare - förlåt, coacher. Ingen katederundervisning, eleverna jobbade själva i sin egen takt och bestämde själva vad de skulle göra och i vilken ordning. Fritt.
Det var hemskt i början. Vi var tvungna att ha krismöten stup i ett, för så mycket avskydde våra elever denna metod.
En dag slog en kvinnlig elev som annars var mjuk och snäll näven i bordet och sa: - Jag vill veta vem som har hittat på sådana här dumheter!?!
Det blev ett krismöte förstås den gången också.

Men vi gav oss inte - vi utnyttjade vår charm, för de gillade oss, trots allt. Så de lämnade oss inte i sticket, våra elever, utan skakade på huvudet redan på morgonen när de kom in i klassrummet, men satte sig och fortsatte att jobba individuellt (vilket jävla ord, tyckte nog många och grimaserade i smyg när vi inte såg)

Successivt förstod min kollega och jag sedan detta: vi hade aldrig tidigare behövt så mycket KOLL på elevarbetet som nu för att detta skulle fungera, och vi hann ju naturligtvis inte vara på 40 platser samtidigt. Alltså: allt vilade på konceptet, systemet, ramarna, - de måste vara superklara för att kunna vara något att relatera till. Det där med att "Du vet ju vilka problem du har - eller vad du behöver eller vill jobba med och du är vuxen - gör det! Material finns det ju" Nej, det funkade inte alls! Vuxna är precis lika lata och bekväma som vilka elever som helst i visssa lägen - vuxna vill få feedback och bli sedda- vuxna vill att läraren vet vad han/hon gör etc.

Vi insåg detta: ramarna måste vara ganska snäva och pinsamt tydliga i början, men ändå sådana som tolererar den individuella takten, det egna sättet att komma fram till målet. Sedan kan ramarna vidgas, i samförstånd med eleven. Och ju större rörelsefrihet och eget ansvar, ju vidare ramar, desto viktigare med tydlighet.
Vi upptäckte att de riktigt, riktigt välfungerande ramarna kunde minska behovet av lärarens feedback, men det var viktigt att vi hade insyn i vad som pågick.

Vi kom igång till slut, det flöt på, och krismötena behövdes inte lika ofta. Ungefär halva gruppen gjorde t.o.m stora framsteg, hittade nya resurser och intressen hos sig själva, och till slut rent av trivdes med modellen. Vid terminens slut sa den andra hälften: "Visst, det var väl ok, men det är bättre när läraren bestämmer och alla gör samma sak den mesta tiden i alla fall."

Vi, lärarna, var också tveksamma till om vi ville göra om det här experimentet. Det här, liksom tidigare individualiseringsexperiment hade visat, att fifty-fifty -modellen funkar bäst åtminstone på SFI. Dvs. halva tiden individuellt, halva tiden gruppundervisning.
Gruppdynamiken spelar nog en ganska stor roll för en enskild elev, och det måste man också beakta. Dessutom kommer SFI- eleverna oftast från mer kollektivistiska kulturer och gruppen kan vara en trygghet som behövs i kaoset.
Det vi gjorde var ett pilotprojekt med en jätteklass, och hade säkert kunnat genomföras bättre, men det var en intressant och rolig erfarenhet trots allt motstånd vi fick handskas med.. ..Den största behållningen av projektet för mig personligen var just insikten om hur frihet och vettiga ramar hör ihop.

I nästa inlägg ska jag förklara varför jag tar upp detta tema nu. Det är inte pedagogiska frågor jag just nu har i huvet, utan något annat.